Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Om man på ett gille misstänkte att spele- man spelade upp Näckens polska, kunde man få visshet, om man tittade genom armbågen på speleman, var det Näckens polska stod Näcken vid fönstret och trampade takten. Ett bra sätt att säkra sig för den polskan var att, stoppa in ett pralmsboksblad i fiolen, då gick det inte att spela något så syndigt. En flicka som dansat Näckens polska blev mycket lättsinnig sedan, hon lade sig under vem som bad henne.
Näcken
Näcken fanns i kanalen och i viken härutanför. Om en var vid viken eller kanalen och lekte, så kom gamla till en och skrämde en för näcken. - På andra sidan Åmålsviken hade näcken kommit upp en gång. Det tala far (f. 1820 i Åmål) om. Det var några barn som lekte in- vid sjön. Bäst som de höll på så kom det en ro- sig grann häst upp ur vattnet och kom till dem. Bar- nen fick rida på honom. En dräng kom dit. Han fick se detta och förstod, att det inte var någon riktig häst. Han tog fram kniven och kastade över hästen. Sen fångade han honom och satte sele på honom. Den selen fick han ha på sig natt och dag. En gång, långt efter, föll det drängen in att ta selen av hästen, innan han släppte honom på kvällen. Hästen sprang då sin väg och blev inte synlig mer. Det skulle / vara en näckhäst. Så hörde en på de gamla och fick veta att näcken kunde spela. Han hade fiol. Den kunde ingen ta från honom. Men om en ville lära sig spela så skulle en gå ned till åmynningen och sätta sig tre tors- dagsnätter. Om han inte kom den första eller andra natten, så var det säkert, att han kom tredje natten. Då skulle en vara färdig att ta efter. En skulle ha ett helt fårslår med och ge honom. - Så tal- ades det om här. Näcken var en fördömd människa. han fick leva så till yyttersta dagen. Då släpptes han lös, men han kunde inte bli salig. Vet att vi barn var särskilt rädda för platser, där det växte "näckblad", för där kunde han vara.
Vattenväsen
De, som ville lära sig spela fiol riktigt, måste gå till ett vattendrag o lära sig spela av näcken. Och den, som lärde sig spela på det sättet, kunde inte sluta spela vare sig de dansa eller inte. Näcken kunde förvandla sig i flera gestalter. Det var värst där det var strömdrag. De kalla honom näcken eller strömgubben
Vattenväsen
I Näckåna hade en fått lärt sig spela fiol av "fôrsgubben". Vi var tre stycken som gick över bron där en kväll. Vi fick höra att det spelade så vackert uppåt forsen. "Nu skall du få höra att det är näcken som spelar", sade en av kamraterna. Vi skyndade uppåt forsen, för att vi skulle få höra bättre, men då blev det alldeles tyst med musiken.
Mästerspelman
Lars Andersson i Gansbyn spelade fiol för mig flera gånger. Jag bad honom att han skulle lära mig att spe- la, men då svarade han mig, att han hade lärt sig att spela av näcken, så han varken kunde eller ville lä- ra ut den konsten. Det skulle vara förborgat för an- dra. Å det skulle vara farligt att lära ut konsten. Gubben spelade bra, å han brukade vara med å spela på danstillställningar.
Näcken.
När jag var barn, så hörde jag att de gamle ta- lade på att de hade sett Näcken utefter sjö- kanten. När han simmade så frustade han som en häst. Håret var långt som en hästman, men i ansiktet var han som en människa, å hade ar- mar som en människa. Han skulle höra till 'Lucifers släkte.' Det var ett ont släkte som inte gick att få bort annet än med Guds ord.
Naturföremål. Vattenväsen
Angående uppkomsten av källor eller av underjordiska älvar har jag inte hört an- nat talas än att det skulle vara en underjordisk gång mellan Frykensjön och sjön Värmeln. Man skall ha tappat saker i Fryken, som man sedan har hit- tat i Värmeln. "Det är inte mycket att tala om men eljest vet jag att pojkar brukade kasta utåt sjön och skrika. De skulle skjuta näcken. Sen sprang de därifrån så fort de kunde.
Lyktmannen
Näcken bodde i rinnande vann. Han lyste och gick runt och kunde hålla på i timmatals. – Min mor sa, att hon mötte två trolltöser. Det var rätt mörkt. "Var snäll lys oss hem," sa mor. När de skulle gå in höllt dörrarna på slå ned och sen gick de och slog ned skorsten på taket.
Näcken
Näcken höll till i forsar och vattenfall och lärde ut i fiolspelning, så vida den som önskade lära sig spela hade lovat att "gå i förbund" med honom. I tre tordagsnätter under själva spöktimmen skulle den (eleven) sitta vid ett vatten- fall och först tredje natten kom Näcken. Grantunna i Duvered i Magra sades ha lärt sig konsten av Näcken eller Strömgubben, som han också kallades. Grantunna var född på ett ställe, som hette Grankärr, och han tog sig namnet därefter. Grantunna var också en mästare i att spela. En gång vid en dans, dansade ett par på honom så att fiol- halsen bröts av, men Grantunna visste råd. Han sprang ut i köket och fick fatt i vedträ och band / fast på fiolen och fäste strängarna och sedan spelade han som förut, och dansen gick därpå nästan vildare. Då han ju kunde spela huru än instrumentet var, ansågs det givet att han kunde trolla. Han var också vida beryktad och anlitad.
Strömgubben och forsgubben
Forsgubben var detsamma som Näcken. Det var en spelman vid Dejeforsen i Nedre Ulleruds socken, som ville lära sig att spela av forsgubben. Han skulle ta en svart katt med sig och gå till forsen och ställa sig under bron. Detta skulle han göra tre skärtorsdagsnätter i rad. Tredje skärtorsdagsnatten så skulle Näcken lära honom spela. Han försökte i två nätter, men han höll på att bli sönderriven av katten. Så den tredje natten vågade han inte. Så kom han en gång att gå över en bro. Han fick höra musik under sig. Han stannade och hörde. Det var så grann sång. Då var det forsgubben som sjöng: "På domedag, på domedag skall jag få nåd". "Nåd får du aldrig", sa den som stod på bron. "Så sant blir jag salig på domedag", svarade forsgubben, "som att det skall växa rosor på denna bro". När han kom och gick tillbaka, så var det rosor på bron.
Vattenväsen
I min barndom, så var det många sagor som en fick sitta å höra på av de äldre, å det kommer jag ihåg att en gammal gumma, som vi brukade å vara å leka hos ibland, talade om att hon hade hört att Näcken kunde spela. För när hon var ung, så hade några ungdomar satt sig ner vid sjön en sön- dagskväll, å då fick de höra Näcken utåt sjön. Det var inte alla som hörde det granna spelet, men gumman hade hört det, å så levande vac- kert hade hon inte hört varken före eller sedan. Melodien satt i huvudet på henne, men hon kun- de inte sjunga den. "Men I får aldrig se Näcken", sade hon, "men, om I är riktigt snälla, så kanske att I får höra honom." Det var på kvällarna en skulle få höra honom. - Hon talade om, att / han hade blivit bunden en gång, för han ha- de syndat så mycket. Å när han spelade, så klagade han å grät för att han inte kunde bli förlossad. - Det mins jag ju att en skulle binda Näcken först, om en skulle i å bada på något stäl- le. Då tog vi stenar och kastade utåt vattnet så långt vi orkade. Vi spottade på stenarna, in- nan vi kastade dem. För det var inte utan än vi trodde på att Näcken fanns i min barndom. Om en fick se virvlar i vattnet, så var det Näcken som var under dem. Å virvlar var farliga, för de kun- de ta en med. "Fôrsgôbben" skulle vara en liten hårig gubbe, som höll till där det var fall el. fors. Om det var en kvarn vid forsen, så var han herre i den, för det gick inte an att ta sig för något som inte "fôrsgôbben" tyckte om. Å det visste mjölnaren så väl, hur han skulle ställa med "fôrsgôb- ben". Men det kunde vara kvarngubbarna som ställde till oreda i kvarnen ibland, å då var / inte "fôrsgôbben" nådig. Han stannade kvarnen, så att inte människa fick kvarnen i gång förrän han drog på själv. Då var det inte annat än att stänga dörrarna å gå ur kvarnen. Frampå morgonen kan- ske kvarnen började att gå. Mjölnaren hade gott utav honom. För om han somnade, så behövde han inte vara rädd för, än att han blev väckt när den tiden var. Det trodde allt folk så sä- kert på. "Sjörå" fanns det också. Men den hörde jag just ingenting om mer än att hon skulle vara i sjön.
Vattenväsen.
Det var ett par gamla gubbar som var ute å drog noten vid ôdden i Björnebol. Då fick de se näcken å sprang ifrån alltihop. Han dök upp tätt intill no- ten. Han hade långt skägg å var grön som sjögräs. Men de hade fått full "nota" i fisk. Fisken gick tillbaka i sjön.
Vattenväsen
En gumma från Strand gick efter sjökanten en söndagskväll å slådde säv åt korna. Rätt som det var fick hon se en karl komma i en halv båt med sådan fart att fradgan forsade kring båten. Så kom det som en vind- stöt å så var allt borta. Gumman sprang hem och talade om att hon hade sett "näcken".