Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Om näcken
En präst gick en gång över en bro, under vilken näcken bodde. Då spelte ock sjöng näcken på en salm: "På dig jag hoppas, Härre kär." — "Hoppa, hoppa, du", sa prästen, "hur du hoppar, så hoppar du väl i hälvete ändå." Då blev näcken ledsen ock började att gråta. Prästen sa: "Blir du salig, då växer det löv på min käpp i natt." Ock det gjorde det. Ock när prästen gick tillbaka, sa han till näcken, att han blir salig, "för det har växt löv på min käpp". Då blev näcken glad ock började att spela ock sjunga.
Vattenväsen
Vid en gård i Fågelvik, som heter Bastnäs finns en grotta som kallas för "neckgrôtta" (näckgrot- tan). Den ligger efter Stora Le. Efter vad de gam- le talade om så skulle "necken" (näcken) ha suttit där en julkväll och kokat gröt. När de härde att det sjöng så gick de dit och såg efter, och då fick de se att det var "necken."
Vattenväsen.
Det var havfrua, som satt på sjön och kammade sej i- bland; då blev det grymt väder. Hon hade kreatur. Hon hade en tjur, som kunde kom- ma upp på land och betäcka kor, som gick i bet Olle Bull hade lärt utav strömkarlen (att spela). De sjöng en visa om strömgubben: "Näcken han spelar på böljan blå."
Näcken
Näcken skall ha funnits i ån vid Velanda kvarn. Man sa också "ström- karn" om honom. En gubbe tittade in en gång vid gamla kvarnen där och fick se ett så stort frun- timmer därinne. Det skulle också ha något med näcken att göra. Han blev så sjuk efter detta. När de kom till kvarnen för att mala, skulle de lägga en pris snus på ett särskilt ställe i kvarnen som strömkarn skulle ha. Ström- karn spela' inte där, men i Troll- hättan spela' han. Jag var värd på ett bröllop / en gång där nära kvarnen. Då kom jag överens med spelmannen att han skulle klä ut sig och vara strömkar. Han fick sätta på sig en vrängd päls och ett par hundskinnsvantar, och på huvudet hade han ett vrängt kalvskinn som han brukade ha om fiolen annars. Så bad jag bröllops- gästerna komma ut, men när de fick se detta, blev de rädda och sprang in, så att jag måste tala om vem det var.
Vattenväsen
Jag minns att det är en polska om näcken. Han hade fiol, så att han kun- de spela. Di som var spelmän och trod- de sig fick lära så fina polskor av näc- ken. Han kunde spela alla slag. Det skul- le vara under ett brokar en skulle sätta sig och ha fiolen med, om han skulle lä- ra en spela. Midsommarnatten var det bäst om en kunde passa på. Det gick bra om en gick tre torsdagsnätter i rad. Det var inte vart att en gick i ån eller sjön å badde om en inte kasta ut en sten först. ”Fôrsgôbben” höll till där vattnet var stritt. Han var i små bäckar också. Han stanna där det var en kvarn. Om di inte höll tyst / i kvarnen om kvâllarna så stanna han kvarnen. Benämning på kvinnligt vattenväsen: sjörå, sjöjungfru. Hon visa sig som människa. ”Sjöråa” hade långt vitt hår som hang långt ned på benen. Hon hade inte fötter. Di ha- de växt ihop så att di var som snarten på en fisk.
Vattenväsen
Morbror i Ålycka hade bröllop. Spelemän var Krös-Edvard eller hans far eller farfar. Han hade lärt sig spela utav strömkarln. Han hade kastat ett silvermynt i vattnet, tror jag, och sen hade han fått lära sig spela. Det var vid en å, en väldig ström. Näcken kom och frågade, om han ville lära sej. Emellertid, de höll på och dansade och spel- mannen fick inte fiolen till att stanna. En del hade alldeles slitit ut sulorna, för de kunde inte sluta dansa. Men så hade en känt igen Näckens polska, och då hade han tagit upp sin fällkniv och skurit av strängarna på fiolen. Det hände aldrig på mer än den gången. Det var någon viss natt, de inte skulle mala. Så var det en som kom till kvarnen en sådan natt och skulle ha malet, för de var utan bröd. Han kastade en tobaksbuss i / ån och sa: ”Gör vad du kan”! Men varenda skovel ramlade ur vattenhjulet. Om sjörå eller sjöboskap har jag inte hört något.
Vattenväsen
Sjörå skulle här finnas i ett par små sjöar ovanför Hjelltorp, Tåfösinga de kallte. Jag vet, när min syster gick och läste skulle de gå förbi där en morgon. Då såg de tre små granna fruntimmer på en så grann plats vid sjölandet. De tänkte, de skulle hittat den granna platsen när de gick tillbaka, men de fick aldrig se den mer. Det var sjöjungfruar de såg. Det var en som hade lärt att spel av Näcken. Han spela på en danstillställning en gång. Han kunde inte låta bli att spela, och de andra kunde inte låta bli att dansa, utan de dansa tills de blev fördärvade. Han skulle ha suttit vid åstranden och lärt av Näcken. Djupasjö uppe ovanför Skärsjön här uppe i skogen, den har de aldrig kunnat mäta. Det var ett par karlar som hade för sej de skulle mäta den. Då sa de: "Mäter du mina väggar, så mäter jag dina lägger". Då våga de väl inte.
Vattenväsen
Näcken spela’ så vackert och när det var präk- tiga spelmän sa’ de, att de hade suttit vid någon bäck och lärt utav honom. – Havfrun bodde i sjön och därnere hade hon ett slott och så rådde hon om fisken i sjön, det var hennes boskap. – I brunnen bodde brunngubben och i ån ånagubben. Alla barn var så rädda för dem för man sa’ alltid, att de ville ha barn.
Vattenväsen
"Näcken" har funnits i sjöarna häromkring. På min tid ha de endast skrämt barnen för honom. De gamle sade att han liknade bra mycket en männi- ska i kroppen, men han hade hästhuvud och häst- hovar därfram. Men så kunde han också göra sig till en fisk. Hästhuvudet kunde han inte byta bort. Han var alltid i sjön. Om man gick förnära vattnet, så kunde han komma.
Lucifers släkte. Naturväsen i övrigt
'Sjöråa', 'skogråa', näcken, strömgôbben, tom- tarna å allt sådant hörde till 'Lucifärs släkte'. Det var sådana som inte Gud fick någon styr på utan han måtte kasta ned dem på jorden. Till straff fick de att de varken var människor eller djur. De skall få gå så till dess det blir domen. Så vet jag att de gamle hade för sig om dem.
Hur säden förmaldes
Att säd förmaldes å s.k. bäck- kvarnar. En sådan kvarn ägdes vanligen av ett helt byalag. Berättaren minnes från sin ungdom mer än en natt, tillbringad i en sådan kvarn, ofta belägen långt inne i skogen. Det var kusligt, tillägger han, men något även- tyr med näcken eller trollen, blev han ej utsatt för.
Älvor
Min mor tala om, jag mins det från min barndom, att "älver" höll till där inte gräset hade slagits. De var nere i dalarna. Di hade gräset att hoppa i. Di skulle vara små, små varelser och vita på kroppen. Näcken spela åt dem, sade hon. Men jag mins inte om det var torsdags- eller fredags- kvällar en kunde få se dem. Men en av dem kväl- larna var det.
»Jag kastar!»
En karl ljustrade en gång i en vik vid Svinö. Bäst som det var hördes en röst från stranden: »Får jag kasta, får jag kasta?» Först svarade han icke, men då frågan upprepades, skrek han förargad: »Kast och kast åt helvete!» Med detsamma föll en död kalv i båten. Näckens verk.