Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken trodde de absolut på. Och det är de som gör än. Här är en som spelar fiol och han sa: "Ja, jag har suttist vid forsen och hört Näcken spela." Om man gick dit med fiolen och satte sig och spela, så kom Näcken och lärde en. Men kanveta, det var farligt, när Näcken spela. Om de tog aldrig så lite taktsteg efter hans musik, blev de så hänförda, så de dansa tills de dog. Det var en gubbe ute vid Ekänga (Gunnarp) Han kom och gick förbi forsen en kväll. då satt Näcken mitt i ån och spela. Så skulle inte gubben låta förstå, att han var betagen i musiken – han spela så förskräckligt väl. Han sa till Näcken: "Du behöver inte spela och vara så glad, för du blir inte salig. "Då hoppa Näcken ner i vattnet och sluta och spela och blev så bedrövad. Men så sa han, att det är inte omöjligt ändå, att han kan bli salig, han såväl som en människa. "Jo", sa gubben, "kan du bli salig, så ska min käpp grönskas." Så gick gubben; när han hade gått ett stycke fick han se, hur där börja skjuta ut gröna skott på käppen. Då blev han ångerfull och häpen, och han gick tillbaka till forsen igen och ropa till Näcken: "Min käpp grönskas, du blir salig du med." Då flög Näcken upp och satte sig på vattnet kanveta och spela och spela så alldeles förskräckligt. Då blev han glad igen. De såg väl Näcken med. Det var en liten gubbe, han skulle ha grönt skägg. Han var inte dejlig, det var han inte.
Vattenväsen
Man berättade att näcken fanns i ett bäckadrag i skogen nära Skattomta (Vasabacken). Här brukade han spela på kvällarna. Lundstetta-Fina som bodde på ett torp i skogen nära intill, gick i takt efter Näckens spel. Hon vispade också kvällsgröten i takt efter samma musik.
Vattenväsen
Vid Gullspång skulle de få lära sig spela av näcken, de skulle gå dit tre torsdagskvällar. Det var en mjölnare där som hette Klasson, o han kunde gå ut o ta fisk när som helst. Han tog e ljustra o bare högg, o han kom in med en lax med samma.
Näcken
En kvinna, som fött barn, skulle inte gå över vatten, innan hon blivit kyrktagen, men så var det en, som måste gå och se efter kreatur, och då gick hon över en bro. Då kom näcken som ett ungt föl och ville ta henne på ryggen, men hon hade med sig en liten tös, som var döpt, och tog henne i handen. Själv var hon ju hedning.
Näcken
I Väggarp i Rävinge hade de fångat näcken och hade honom och körde märgel med. De vågade inte ta av honom betslet, så han kunde inte få mat tillräckligt, och därför var han mycket magrare än de andra hästarna. Så kom det en gumma en dag, och hon tyckte det var synd om hästen, och så tog hon av betslet, och då försvann hästen.
Sjörået som ett föremål.
Ännu vanligare visar sig näcken i djurgestalt. Dock såg man honom en gång vid Ormsö som ett stort brännvinsfat, som rullade sig i sjön. Vintern därpå körde flere slädar in i isen, och många människor jämte hästar förlorade livet.
Vattenväsen
Sjörå talte min mor om, att hon hade sett. Det var där uppe ovanför Tyngryd i en sjö de kalte Hammarsjön. Det var när hon var ung, hon såg det. De gick ett helt sällskap förbi där en kväll. Mor var bliven lite efter och när hon kom mitt för sjön, fick hon se en liten gumma som satt i sjön och tvätta kläder. Hela människan var röd, och kläderna var röda, och baljan var röd och alltihopa. Men rätt som det var, var hon försvunnen, hon åkte väl rätt ner i sjön. Näcken var spelman. Det var väl många som hörde Näcken förr. Han lärde folk att spela, och sen kunde de inte låta bli det, sen var de tvungna till att spela alltid. En del hade för sej de skulle slänga en slant i vattnet, för att de skulle få mycket fisk. De trodde nog att sjörån skulle ha det.
Vattenväsen
Benämningar på ortens manliga vattenväsen vid hav, sjö, eller flod: "näcken", "forsgubben", "forsfar", "strömgubben", "strömkarlen". Någon skillnad var det väl inte på dessa väsen. Den ene som den andre fanns i vatt- net och ibland kunde man få höra dessa väsen spela. Det var mest i tysta lugna kvällar och nätter de läto höra sig. Dessa väsen levde som man trodde mycket ensamma av sig. Man trodde att näcken eller strömkarlen sörjde i / ensamhet. Man kunde få höra dessa väsen skratta. Näcken hade inte mer än en halv båt. Rätt som han var på vatten- ytan med båten, kunde han dyka ned på djupet med båten och försvinna. Man har hört honom klaga. Och när han spelade på sin harpa, blev det klagande melodier. Det sades att dessa väsen kunde locka människor till sig. De försvunno i djupet. Om man ville stå sig gott med dem, skulle man offra kläder eller slantar till dem. Men man fick inte okväda dem på något vis. Jag har hört talas om, att näcken väntade på att bli löst från sin tillvaro och bli fri. / Ortens benämning på kvinnliga vattenväsen: "Havsfrun", "sjöjungfrun", "sjörån", "sjöfrun". Alla dessa uppträdde i en och samma gestalt. Dessa väsen rådde över vind och fiske. Så snart hon blev synlig blev det storm. Om en fis- kare offrade till henne, fick han mycken fisk. När hon ville vara elak, skrattade hon och gjorde så, att folk "såg vilse". De kunde se sådant inpå sig som i verklighe- ten inte fanns. Den fiskare, som råkat förstöra henne, kunde straffas, så att han tyckte sig få en massa fisk på näten, men när han skulle till att plocka fisken ur båten, var det endast sjögräs. Dessa väsen levde mest i ensamhet. Men kunde de komma åt att inleda förbindelse / med en karl, så gjorde de det gärna. Har inte hört, att de uppträdde i djurgestalt. Men de kunde skicka ut väldi- ga ormar. Sjömän och fiskare ha offrat till dem. Man brukade skrämma barnen för källor och vattensamlingar genom att påminna dem om näcken och andra väsen. De kunde dra bar- nen till sig.
Sjörå och näck
De va en spelman här i Skeve som hette Lindblom. Han bruka säja, att han hadde lärt sej te spela utå Näcken. Då va de en pöjke, som äntlin ville lära sej de där knepet, å han fråga Lindblom, hur han skulle bära sej åt. Lindblom han ville skoja mä pojken förståss å sa te'en, att han skulle gå ner te åna nästa torsdaskväll å sätta sej unner brona å spela. Då skulle Näcken komma. Å de gjorde pojken förståss. Men Lindblom han hadde gått ner te åna förut, han, å gömt sej bakom en buske å taji ett vitt skynke över sej. Å när pojken börja på å dra nåra tag mä stråken, då va de Lindblom, som gav te ett vrål å hoppa i åna, så vattnet skvätte om'en. Å pöjken han fick si de där vita å trodde de va Näcken, som kom å skulle ta'en, så han vart förskrämder å la i väg hem mä desamma. Men de där hadde Lindblom rolit åt sen.
Naturväsen i ö.
"Lusifärs" släkte finns på jorden, för det är allt ont som kom till jorden för att det skulle straffas ända till domedag. "Skogråa" "sjöråa", Näcken å al- la onda makter så hör de till det släktet. De får inte bli människor förrän till domedag å inte kommer de ur världen förr heller.
Vattenväsen
Det var några karlar ute i Åsle Mosse med hästar, när näcken kom upp som en häst och lockade de andra till sig. Hade inte den ene kastat järn- grimman i vattnet efter honom, hade de blivit nerdragna allihop. Mosskäringen bykade höst och vår, då var det ej rådligt att någon människa hade sin tvätt ute över natten för då tog mosskäringen den.
Näcken
En gubbe for i en båt på Daglösen åt stan till. Då satt näcken mitt i sjön som ett litet barn på en sten. Han ville, att gubben skulle hjälpa honom därifrån, men denne sa: "Den som hjälpt däj på steen, får hjälpe däj därifrån." Då störta han på huvet i forsen.
Näcken.
Näcken satt i sumpmarken. Det var som lysdunster på en kulle här i Bua. Det brände lys många gånger förr. Min svåger fick se, hur det flammade en gång en natt klockan tolv, när han gick intill kyrkan i Torpa. Det där lyset står inte stillt, utan det går eftersom dunsterna går.