Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När näcken lärde någon att spela, tillgick det så: Den som var ägare av en fiol, lade denna på kanten av ån en kväll. Under natten lade näcken dit en till som var så lik den förra, att ingen kunde se någon skillnad. Tidigt nästa morgon gick ägaren dit för att hämta sin fiol och fick då välja mellan dessa båda. Valde han rätt och tog sin egen, kunde han spela som näcken själv genast, men tog han däremot näckens fiol, lärde han aldrig att spela och fick motgångar på andra områden också. Till och med hände det att näcken dödade den personen.
Vattenväsen
Jag tjänte hos månsson i Vika, som hade en kvarn vid Oset. Han sa, att Necken var vid kvarnen ibland. Om de gick ut och hov en peng i kvarndammen, så spelade han mycket vackrare än förut. Det var aldrig någon, som såg honom, men de hörde honom. Har ej hört att någon lärt sig spela av näcken.
Näcken
"Ni ska akta er för näck i bäck", brukade mor säga till oss, när vi var små. Hon skrämde oss för alla bäckar. Han kunde ta oss och dra oss ut i bäcken, så att vi drunknade. "Far din var en ståltjuv, mor din var en nåltjuv", så skrek man, när man skulle bada. Så kastade man ett stycke järn långt ut i vattnet.
Rået låter höra sig.
På den gamla röda stenen (ga re fluto) såg en gång en bonde från Österby en näck sitta och hörde honom sjunga. Han smög sig dit och tog honom fast, men då han började bittert gråta, släppte bonden honom åter i vattnet.
Vattenväsen
Strömkarlen fanns förr. Necken sa' de ock. Han lärde dem spela, men de kunde aldrig sluta spela, och de som dansade, rådde inte med att sluta dansa. Skar någon av strängarna på fio- len, så blev de räddade, men en del fördärvade sej. Det var en som offrade ett köttben till necken. Men han hade ätit upp allt köttet först. Då sa' necken: "Du gav mej ett köttben, men det var inget på, du ska lära dej ställa, men inte slå." Sjöråa, sjöfrua. Hon fanns inte i Dalstorpssjön, men i and- ra sjöar har i trakten lär hon ha funnits. Gamla fiskare off- rade till henne för att de skulle få tur: pengar eller knappar. B. har ej hört talas om näcken i hästgestalt, känner ej hel- ler till seden att binda näcken, då man ämnar bada.
Näcken
När de skulle bada så kastade de kniven i vattnet först, för att inte näcken skulle ha någon makt över dem. Om de ville lära sig spela utav näcken så skulle de gå till en bäck som rinner åt norr tre torsdagsnätter i rad, och så skulle de ha en svart katt med sig. De fick se och höra någonting hemskt alla tre kvällarna, och allra värst skulle det bli den tredje. Men om de inte blev rädda och var alldeles tysta, så var provet över då och så fick de lära sig. Det var två pojkar uppe i Tönnet som talade om för mig att de hade försökt, men de ljög väl kan jag tro. Första kvällen hade de en svart katt med sig, och den fick de lämna ifrån sig. Den andra kvällen gick de också, men då orkade de inte längre, för så hemskt blev det. Men vad de såg talade de aldrig om.
En okänd person på en dans tvingar spelmannen att spela, de dansande att dansa, dansar dem ut i sjön, eller inträffar någon annan olycka.
En gång i gamla tiden hade de gjort fem bröllop på en gång uti Busby. Sedan hade näcken kommit upp ur sjön och gjort så, att vattnet var runt om allt folket, så att envar bara lyftade kläderna upp och vadade uti vattnet. Nu satte de sig på hästarna och ville rida bort. Brudgummen i spetsen med näcken och de andra alla bakefter och rida bara på, tills de alla drunkna i sjön. Och det sades, att gamla baron skulle så ha trollat det, dränkte allt folket och tog landet åt sig själv. Och på samma vis skulle han ha gjort med Tompu och Binis, och sedan byggde han hovet uppå deras grund och uppå Magnus gårds ställe. Därför heter hovet än i dag Magnushov.
Vattenväsen
Det fanns "sjörå" i varenda sjö här. Å var det så att de inte kunde med henne, så blev det då- ligt med fisk. Min farbror hade sett henne i Igel- sjön. Där satt hon å tvättade fisk i sjön. Hon hade fullt med fisk runt omkr sig. Det gick så fort när hon tvättade. Men innan han visste or- det av så hade hon gett sig i sjön. Håret var långt. Det hängde framåt över båda axlarna, å då nådde det till backen. Hon var alldeles vit på kroppen. Han kunde inte se annat än det var ett frun- timmer. Näcken var farlig. Han ville ta folk som badade. Men då brukade de "ha stål i land". Då var det inte farligt, för han orkade inte komma i närheten av stål. De gamle vågade inte bada förrän / de hade satt ut stål. Det kunde vara en lie eller vad eggjärn som helst, som fanns stål i. Vet ingen sägen om någon som fått lära spela av Näcken men det var allmänt tal att han skulle kunna det. När mor min var liten så skulle de ha kommit över Näckens häst. Men så glömde de att binda honom med stålgrimma en gång, å då vart de av med honom. "Fôrsgôbben" skulle nog vara detsamma som Näc- ken. Han kunde spela han också. Om en kastade stål över Näcken el. "Fôrsgôbben", så skulle han inte kunna spela.
Vattenväsen
"Fôrsgôbben", "Näcken" (enl. sagesmannen ett och sam- ma väsen. Uppt. anm.) kunde spela. Han var en stor mästare i den konsten. Han kunde lära en människa att spela. Det var en här väst på skogen, som jag hörde talas om. Han lev- de inpå fars tid. Den skulle ha lärt att spela av "fôrs- gôbben". Det skulle vara så vackert ljud i den fiolen me- dan spelmannen levde, men se'n vart det slut. Det lät som om fiolen hade varit sprucken. Denne spelmannen hade varit till en fors i tre torsdagskvällar i rad. För- sta kvällen så offrade han en svart katt. Han slängde katten ut i forsen, för Näcken skulle ha katten. Han satt på en sten mitt i forsen. Det fick inte vara land intill, utan stenen skulle vara allde- les kringfluten. Till den stenen kunde Näcken ta sig fram. En kväll så tyckte han att det / dånade som om både kvarnen å forsen skulle stu- pa över honom. Men han såg ingenting farligt. Tred- je torsdagskvällen, så kom Näcken å tog fiolen å kramade ihop den med händerna. Se'n så gjorde han fiolen hel igen å satte på strängar å spe- lade. Så fick han sitta på stenen till mitt i nat- ten å höra på spelet. När spelmannen kom hem, så började han att spela. Då kunde han spela allt det "fôrsgôbben" hade lärt honom. Men han fick inte lära bort den konsten till någon som var äldre än han. För om han gjorde det så glömde han kon- sten själv. Det gick inte an att bada i älven förrän en hade kastat stål över. En kastade så långt en orkade. "Näck, Näck, far din var en ståltjuv, nu skall du inte komma närmare än detta rop höres, hoj, hoj." Så mins jag att vi skrek, när vi badade. Se'n var det inte farligt att Näcken kom. "Sjöråa" var i bäckarna å sjöarna. Hon sprang / efter bäckarna om kvällarna. Det var inte rådigt vid en bäck efter solen hade gått ned. Om en skulle klara sig då, så skulle en ha stål med sig i fickan. Bäst var det om en hade en stålbit häng- ande om halsen, innanför skjortan. Om hon hade boskap vet jag inte, men hon kunde stänga fisken, så att inte den gick i fiskedoningen. Om det kom smuts i näten, att de blev trasiga, men ingen fisk i dem, det fick hon skulden för. Men det gick an att ringa in fisken för henne. Då skulle en fara runt den platsen en skulle fiska på tre gånger motsols å ha en dödskalle med sig. Barnen skrämdes för att "sjöråa" kunde vara i käl- lan el. dammen.
Vattenväsen
Spel Erik i Käpplunda hade sin konst av näcken, han hade gått tre torsdagskvällar till Persbergs fall och tredje gången kom Näcken, när han kom blev Spel Erik så rädd att han inte vågade ta lektioner, men Näcken hann i alla fall lära honom att skulle det vara fart i dan- sen skulle han vända på strängarna så basen fick kvintens plats o.s.v. I bäcken som rinner genom Våmb låg förr tre kvar- nar, vid den nedre, som tillhörde Nerregården sades förr Näcken ha bott, tills de omkring 1890 rev kvarnen. Om de sutto tysta en sommarkväll, kunde de höra honom spela Näckens polska, men gick de till "Vasshju- let" och tittade, blev det tyst och de kunde bara se nå- gon stock ligga och flyta i bakvattnet. Vid Åsbotorpasjön på berget Billingen bodde / Aug. Lagerkvist Våmb Vattenväsen 2. också en näck, han lärde pojkarna, som hade verkligt intresse och anlag att spela, men för att få lektioner måste de offra en vit päng i sjön var gång först. När Näckens polska spelades som vildast, förde de stråken nedanföre stallet på fiolen, ovanför stallet var strängarna då stumma. Den Näcken spelade bara polskor, och så hade han mycket annat för sig. Allt stål han behövde i sitt bo måste han ärligt förtjäna med drängaarbete. Han kunde dyka upp som en dräng på går- den vid sjön och ta sommarstädja och maken till dräng att ar- beta och vara "Nätter" i maten hade de aldrig haft. Att det var en näck förstod de sedan, för sina frikvällar ville han ha på torsdagarna och så var han inte noga med kon- tanter utan ville ha verktyg i lön. Moran på stället hade gjort i ordning en ny halmma- drass till sin "redie" dräng, men dagen efter var det sjögräs i madrassen. När han sedan flyttat på hösten kunde Åsbotorpa- sjön koka ett par dar och då höll han höstrengöring / Aug. Lagerkvist Våmb Vattenväsen 3. efter hemkomsten. Ett par bönder från Grönemad på berget hade fångat ho- (= Näcken) nom en sommar när han lekte med hästarna som gick på bete på berget. De kastade över honom en järngrimma och sen var han låst. De gjorde höstplöjningen med honom och när de släppten tackade de inte ens. Men det blev ingen välsignelse med den plöjningen för sedan dess har det bara växt Hjortron och ene och fälten blev "Blängsmosse" (Blängen). När barnen badade i Åsbotorpasjön, skulle först Näcken bindas vid botten och det tillgick på följande sätt: "De kastade "Smörgås" Det var tre flata stenar, som de kas- tade, så att de gjorde tre studsande på vattnet var och en och för var sten läste de "Jag binder dig Näck, tre gånger i sträck, kom mig inte förnär, när jag badar här." I sjön och bäcken som flyter från denna genom Våmb fanns förr mycket laxöring, innan Gasbetongfabriken och Gullhögens bruk förstört fisket. Att få en 20 à 30 laxöringar en em. när det regnade / Aug. Lagerkvist Våmb Vattenväsen 4. vid bäcken var ingen konst, men i sjön fick man aldrig ett napp, fast man såg hur de hoppade efter flugorna, här hade Näcken sina domäner och den fisken var inte för vanligt folk.
Vattenväsen
Jag tjänte hos Månsson i Vika, som hade en kvarn vid Oset. Han sa, att Necken var vid kvarnen ibland. Om de gick ut och hov en peng i kvarndammen, så spelade han mycket vackrare än förut. Det var aldrig någon, som såg honom, men de hörde honom. Har ej hört att någon lärt sig spela av näcken.
Vattenväsen.
Näcken skulle vara en gubbe med grönt skägg och grönt hår. Han bodde i vassen i vikarna. Han kom upp över vatten- ytan ibland och spelade harpa. Han ville ha människor med sig i djupet. Man skulle akta sig att lyssna för länge till hans musik, ty den musiken kunde locka en ut till honom.
vattenväsen
Det var vanligt att innan de gick i för att bada skulle de kasta i en stålbit eller sten för att ”binne näcken”, det minns jag sen jag var små- pojk. Men jag minns inte att man skulle säja nånting. Hade de en stålbit med sig å kastade så var de alldeles säkra, annars fick de nöja säj med en sten.