Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Jag vet bara att de kunde skrämma barn för gasten. "Ä du inte snäll, så kommer gasten," sa de. Gasten skulle vara en stor fågel.
Gastar
När man var ute och körde och det kom gastar och åkte skulle man gå fram till hästen och taga huvudstolen av och se genom, men man fick sätta den på igen kvickt för annars råkade man själv illa ut. Man blev även av med gasten om man ville taga rocken av sig och titta genom den ena ärmen och sedan taga rocken på med avigsidan utåt- vänd. Det kändes när det kom gastar och åkte ty då bara svettades hästarna men orkade knappast draga lasset.
Gasten
"Gasten" var jag i följe med ända från Norge och långt inåt Bogen en kväll. Vi skulle till Kristiania med en ko å jag var med på vägen ett stycke. Det blev kvällen. "Gasten börja å hoje. Jag härmade efter honom. Då kom han å strök jämt om huvudet på mig. Han kom "kav" på mig den ena gången efter den andra. Jag kunde inte fortsätta hem utan måtte gå in i en stuga å nattligga, för att han inte skulle göra mig konstig. Gasten "hojer" emot regn.
Gasten.
En gång i ungdomen då mamma var på spinnöl, så fick hon höra gasten. En av karlarna som spann hade gått ut. Då lät det: "Ho, ho". Det var den onde. Mannen härmade honom och ropade: "Ho, ho". och så sprang han in. Då slog gasten till den nedre dörrhalvan, så att den föll ned. Därefter for han i väg med en spinnrock i handen. Hjulet höll han nedåt, som om han körde. Det bar fort av.
Gasten
Om en stötte ihop med "gasten", så blev en sjuk. Det var ett spöke eller ande, som en kom ihop med då och det tålde en inte. Fick en höra "gasten", så skulle en nämna Guds namn, så var han inte farlig för en. Fick en se den, så skulle en vara modig och fråga, vad han ville. Då fick en veta var han låg. Det var ett barn som fötts och blivit dödat och gömt. Men fick en reda på det, så blev det bra. Men det skulle inte få ro förrän dess tid hade varit ute.
Gasten
Det var en karl som var ute och red på en häst en gång. Då kom där en fågel och satte sig på ryggen på honom. Han sade: "Steck å napp". Men karlen visste, att man inte skulle göra riktigt som gasten sa. Han hade en stålkniv i fickan, och den högg han i gasten. Men han nappade inte utan lät honom trilla i vägen. Så kom han ifrån det. Men kniven hade han mist. Därför gick han till stället en annan dag. Då fann han att kniven satt i bröstbenet på en människa.
Gastar.
Gasten - det var en människa, som var illa omkommen. Han skrek som en hes gåse. De hörde honom nere till Möres kaba (?), där for han över. En kom förbi kyrkogården en natt och där fick han höra en hel hoper gastar på det stället invid muren, där de hade be- gravt självspillingar i nole hörnet; och där stod en vit häst. Det var la gasten efter en ogudaktig människa, som var dåligt om- kommen. De blev krammata så illa av gasten, så de spottade blod. Då hade de gått emot nån varsel. Gatenhjelm är begraven på Horta långt ute i sjön och de hade slagit en påle igenom honom. Två fiskare hade gått i land där för att sova. En av dem tog tag i pålen och leade på den. Då ropade det: "Ryck upp!" "Jaså, du vill upp / igen", sa han då, och han slog ner pålen fastare än den stod förut. Två fiskare hade lagt sej jämsfram och var till reds att somna. Då kom det någon och drog dem i fötterna och sa: "En stacket å en lång." Rätt var det var drog han dem i hu- vudet och sa: "En stacket å en lång. Snett av!" Det var la någon varsel efter Drakenhjelm (!)
Gastar
Det bodde en gammal gubbe här uppe, strax här ovanför. En kväll han skulle gå åt Fritsla, kallte gasten på´n. Håke hette han ändå, och han var väl bra "över". När han var kommen här ner åt gärdet, ropa och skratta gasten. "Vad skrattar du åt, kom hit ska du få tobak!" sa Håke. Då fick han sej en örfil, så han damp åt diket och somna väl å en stund. Han talte om det själv många gånger. Han skulle bara tegat, så hade det inte "heaf" på. De trodde väl gasten var "det som ont är" förståss. Bara de ingenting sa, så var det inte farligt, då rörde han dem inte. Men skäckta de efter honom så blev de sjuka. (Anders Johan Kardell) Gasten - de trodde det var vård över nånting eller att nånting var gjort där, att där var något barn mördat eller nånting annat sånt. Här rätt uppe där kreaturen går det heter Gasthålet. Där skulle de ha hört det ropa förr. Den gamle på Haberg talte om det. Förr kunde vi höra där ropte om nätterna med, men nu hörs där aldrig nånting till. Om de skäckte efter gasten, när han skratta, då fick de sej en örfil.
Gastar
Det var något lett - gasten - de som råkade ut för den. Far hade varit uppe i Kinna en gång. När han kom uppåt Varpet, hörde han hur det susa uppe i ekera. Och rätt som det var börja gasten skratta. Skratta fan i våld! sa far. Och han fick sej en örfil så han sto på hufvet i ett stenrös. När han sen orka upp var hans börda flera gånger så tung som förut. Det följde honom ända tills han kom till Kvarnabron - där blev gasten efter. Sen hade han ingen makt längre för han kunde inte gå över vatten. Mor hörde gasten en gång. Hon hade varit på Höjderna och hade en liten barnatös med sej. Och rätt som de va fick de höra nåt som ramla. Nej, men vad är det som ramlar? sa tösen. Tig, sa mor, va tyst bara! Mor hade varit utför det förut, så hon visste vad det var. När de kom till Måbäcka bäck var det efter dem utmed hela bäcken och det lät som de hade dragit en kubbalänk. Det följde dem ända fram till Måbäcken. När de kom in fråg'te mor frun där: Ha i skjutit spjället? Ja, sa hon, va 'härle' på? - Köss me i röva då, sa mor. Då la dä te i dörrn så de trodde den ramla ner. Hade hon inte skjutit spjället så hade gasten kommit ner genom skorstenen. Det var en gammal käring uppe på Vrås torp som var död. Så hade Rings-Andreas varit efter likölsbrännvin. När han kom till Vrå bad han att han skulle få bli där om natten. Han var så trött, för ja har haft Fan med mej, sa han. Och han fick bli där. Men de blev så mörkrädda i Vrå, de trodde han hade sett käringen. När han hade lagt sej sa han: Seså, vänd nu om du, nu har du följt mej länge nog! Då klämde det till att dra i spjället så fort det orkade - upp och ner. De blev så rädda i Vrå - de trodde det var käringen. Men så när han vakna om morgonen talte han om att det var gasten som hade följt honom. Gasten höll sej bortåt bäckar och kullar där det var mycket eke. Det var nog som spöke. De sa det va de som fick oäktinga och tog livet av och gömde borta i markera - det skulle på något sätt upptäckas. Och så blev det gast av det.
Gastar.
För många år sedan var det en man. som red från Åminnared till Öxared för att bjuda i bröllopp. När ären- det var uträttat, skulle han rida tillbaka, men hästen råkade i sken. Mannen föll av och blev hängandes i stigbygeln och släpades med några hundra meter. Han ropade och jämrade sig vådligt. Sedan hittades han död i en mosse. Det blev sedan en gast som färdades samma väg, och som hördes jämra sig mot oväder. Folket i bygden trodde på gasten i många år efteråt. Min farfar var ej av den sorten, som trodde varken på gastar eller troll. En gång köpte han en häst från Åminnared och därefter skulle han göra en resa till Kungsbacka för att prova hästen. Han var uppe tidigt i ottan och gjorde i ordning skjutsen. När han spänt för hästen och skulle stänga stalldörren efter sig, satte hästen / iväg och sprang till Åminnared. Farfar sprang efter och hojtade i tro att hästen skulle stanna, men detta gjorde han inte. Farfar följde efter till Åminnared och häm- tade hästen för andra gången. Hemkommen spände han för hästen och fullbordade den avbrutna resan till Kungsbacka. På grannstället bodde två kvinnor, mor och dotter. Även de voro ute i ottan och de hörde huru hästen sprang och farfar hojtade, men de trodde att det var gasten och gingo in och stängde dörrarna om sig. Farfar hade svårt att hålla sig för skratt, när de sedan om- talade att de hört gasten, och hört huru han jämrade sig och slamret utav seltyget när hästen sprang, och att de gingo in och stängde dörren om sig och läste så många böner de kunde.
Sjukdomar och botemedel.
Gastakram, om någon drunknat eller dränkt sig så blev den en gast i sjön. Om man hade varit ute en kväll och man blev häftigt sjuk, när man kom hem, sa´ de, att man var gastkramad.
gasten.
”Gasten” for i luften. Det skulle vara en stor, svart fågel med stora vingar. Det skulle inte vara någon riktig fågel. Om man härmade efter honom blev man sjuk. Det hette att en blev ”gastkramad.”
Gastar
Gasten var ett ont väsen. När han rörde sig, så var det som när en knocklar ihop ett fårskinn. Om en kom i närheten av ho- nom, så kunde en bli gastkramad. En blev så sjuk, så en visste inte till sig.