Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
När ett barn skrek jämmerligt och inte ville tystna, så troddes det att "gasten" hade varit åt det. Man sade att barnet "gastskrek". Uttryck: "gaste å skrike, gastskrike, gaste å gape. Skri- kigt barn kallades för "gast". "Dä ä en rekti gast", en rekti gastonge":
Myling
Mordat barn, som spökar, kallas för "gast". (Se vidare uppteckning härom under rubr 'gastar'. Uppt. anm.)
Myling
Om det var ett barn som inte fick ro å lig- ga still, där det grävts ned, utan skrek, så kal- lades det att det var en "gast".
Gastar
Gastar bruka ropa i sjön, då någon drunk- nat, vid den tid på dygnet, då drunkningsolyc- kan skett och vid samma väder som det då var.
Gasten
"Gasten" skrek så "utäckt". På Hogerudsberg var det en "gast". Där stod en stuga å ett folk bodde i den. "Gasten" kom om nätterna å ville ta "ongane", så de fick sätta trälämmar för fönstren, som sköts utför om kvällarna. Fick han höra barn, så kom han. Det var som barnskrik, när han skrek. Han skulle vara som en fågel, men de trodde inte att det var något verkligt djur.
Gastar
På Björtvetens mark stod i forna dagar en stor gammal ek. Den kallades gasteken. Den var de rädda för, för de trodde att gasten bodde i den. En gosse gick från en skomakare med läder. Han måste förbi gasteken. Han sprang och ju fortare han sprang, desto mera slog läderbitarna mot varandra på hans rygg. Han trodde, att det var gasten, som var efter honom, och han kom hem mer död än levande.
Gastar och myringar
Gamle Päar gav sej för att gasten rev ner hans stenmur varenda natt, och alltid var det på en och samma plats. "Där ska han alltid gå över", sa Päar. Han var tvungen att alltid gå den vägen. Päar sa, att gasten var en landmätare, som har gjort orätt, och därför får han gå och bära sin kedja i alla världens tider. Päar hade hört hur kedjan slamra!
Gastar.
Det var en klockare från Kattunga, som råkade gå vilse härnere i Stråvalla en smällkall vinter- kväll och frös ihjäl, där han till sist blev liggan- de, på markerna till Kärr by vid kyrkan. Sen hörde man, hur han jämrade sig och huttrade och frös varenda natt hele vintern. Han ropade, så det hördes lång väg. Frampå våren hittade man den döda kroppen och han kom i vigd jord. Men det hjälpte inte. Han fortfor att gå som gast ändå och skrek och jämrade sig. Jag hade en farbror, som hette Jöns. Han kom en gång illa utför den här gasten. Jöns kom sent en kväll ridande förbi Kärr i By. Då hörde han gasten skrika ilsket inne i marken. Då for Skam i Jöns, för det var då alltid ett "illfälle", så farbror min / han var, och han gav sig till att "skäcka" (härma) efter gasten, så gott han orkade, för han tyckte det var roligt. Men det blev så lagom roligt. Snart hade han gasten rakt inpå sig och det hördes grant, att han var arg med besked. Då blev Jöns rädd och satte hälarna i sidorna på hästen. Men gasten kom närmare och närmare och han skrek, så han blev hes. Jöns red för livet, som de brukar säga. Och han klarade sig hem och fick stängt porten efter sig. Men i samma stund kom det en stor sten och slog i porten, så det skrall.
Myling (gast)
Det var en gammal gumma som gick på socknen. Hon brukade tala på gasten. Det var en tös som ha- de fått en onge, och den hade hon stoppat i en kôlla (bytta) och satt locket på. Sen hade hon grävt ned den i backen. När det blev den natt på året, som han föddes och dödades, så skrek han: Hjälp, bötta för trång, bena för långa. När folk hade fått reda å denna byt- ta och fraktat den till kyrkogården, så slu- tade gasten skrika.
Gasten
"Gasten" var som ett torrt skinn, som "smâla" uppe i luften. Det var inte många som fick se den. Men många trodde att det var den onde själv. Jag var ingen gång utsatt för den.
Gast
Gasten var farlig. Blev en gastkramad, kunde en dö. Den skrattade så kolossalt. Den höll sig i skogen nere vid vattendrag och sanka marker.
Gasten
"Gasten" hade de mycket för sig att det skulle vara en slags farlig fågel. När den flög över huvudet på en männi- ska, så skulle han bli sjuk. Blev han inte sjuk strax så gick han vilse.
Gasten
Gaster var sådana människor som hängt upp sig eller dränkt sig. Det blev det för att de ropat i det sista. En skräddare föll i ån här och drunknade. Jag har hört honom ropa.