Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror
I bodarna brukade man ha s.k. "sängskåp". Min morfar berättade, att då han en gång skulle ligga i en sådan säng på vallen, kunde han det inte, ty så snart han la- de sig, började sängen röra sig. Ingenting i sängen var stilla. Han trodde att vittrorna hämnades på honom, e- medan han hade kommit och stört dem i otid.
Vittror
Vid milan fick man inte nämna ”vitt- ror” eller andra dylika väsen vid namn. Om man namngav ett underjor- diskt väsen, så kunde milan fatta eld och brinna upp. Somliga frukta- de för att bli ”bergtagna” om de nämn- de dessa väsens namn.
Vittra
Min far talade om, att han hade kommit ut för en vittra. Hon sprang före honom i vägen ett långt stycke. Till slut försvann hon. Just där hon försvann, blev han så underlig till mods och han visste inte på en lång stund var han befann sig.
Vittrorna har "silverbröllop"
Mamma var i Mörtsjöbodarna, och då var det en gång hon vakna utav att det var ett sånt slammer utav silverskedar, och det prata och det skramla i silvret. Hon kunn int annat förstå, än att vittren rakt hadd ett silverbröllop.
Vittror
Farfar såg vittren många gånger. Hon såg ut som en människa. Men hon kunde visa sig i vad som helst. När hon hade röd klänning, så var hon god. Då kunde man få så mycken fisk som helst. Om en fick se henne i röd klänning när en var på jakt, så fick en tur att få fågel eller annat vilt. När hon var klädd i svart klänning så var hon vid dåligt humör. Det hade regnat och solen sken. Då stod en vittra och tvättade kläder. Det såg farfar tydligt. Hon stod på bladen i vattnet. Det var farligt att tala nå- got olämpligt till henne. Det hade farmor gjort. Hon blev biten av en vitterhund i benet. Hon blev al- drig bra i det benet.
Ser en vitterbyggning
Det var en för bra länge sen som kom och gick vägen ner åt Meåfors, och då fick han si en stor byggning på vänster sida om vägen, och där var alldeles opplyst. Men inte finns det nån byggning där. Det var vittren.
Troll
På Sörbovallen fanns en stuga, som stod öde. Det påstods att troll hade flyttat in i stugan. Det tänk- tes alltid, att så snart en stuga blev stående öde på en vall, så flyttade troll och vittror in i den.
Vittror
I bodarna brukade man ha s.k. "sängskåp". Min morfar berättade, att då han en gång skulle ligga i en sådan säng på vallen, kunde han det inte, ty så snart han la- de sig, började sängen röra sig. Ingenting i sängen var stilla. Han trodde att vittrorna hämnades på honom, e- medan han hade kommit och stört dem i otid.
Vittror.
En natt då min farmor låg i fäbodstugan, fick hon höra en duns i väggen. Hon gick och såg efter vad det kunde vara. När hon kom intill väggarna, så fräste det i mossdragen. Hon sade att det var elaka "vittror" som för- de sitt spel i stugan. (Farmor var född 1810 i Hög).
Vittrornas ursprung
Det var innan de vart utdrivna ur paradiset. Gud kom in till Eva och frågade efter hennes barn. "Ja, det är dem jag nu har inne", sa hon. Men hon hade ju en massa ute, men dem hade ju inte några kläder, dem var naken, så hon ville inte visa dem. "Dem som då är ute, dem ska också få vara ute", sa Gud då. Och det vart vittren då.
Vittror
När "fäbodkullorna" kom till fäboden med kreaturen, så tilltalade hon "vitt- rorna" det första hon gjorde, innan hon steg över tröskeln in i stugan. "Nu flyt- tar vi in och nu får ni flytta ut," sa- de "kullan". Och när kullan lämnade vallen med sina kreatur sade hon: "Nu får ni flytta in, för nu flyttar vi hem".
Ser och hör vittror
Jag minns att min egen far — jag var fjorton år då han dog — han tala om hur han såg vittren. Då han hade varit ut till Skinnarbyn kunde han komma hem och säga: "Nu blir det dåli-vär (dåligt väder), vittra var så gla i Brynebacken." Jag minns en granne också som sa: "Nu får vi snö och dåli-vär, för viteronga skratte och var så gla däri Brynebacken." En som heter Per Jonsson här, han kom och körde, hade varit till Umeå, och då han kom ungefär åt samma ställe, så hade det komme två vackra flickor och skrattat och koxat in i öga på'n, och sen försvann dem. Han vart inte rädd heller. Han tala om det själv för mej, och han sa: "Du vet det var vackra stintor. Dem sken bara bra!" Det har varit mycket märkvärdigt här vid Brynesjön och Brynbacken. Dom såg hur det stod kvinnfolk på sjön och metade fiskar.
Vittror.
Min mor var på Brunsjövallen här i Hög då hon var ung. Från den tiden har hon berättat, att hon kunde bli ropad om natten. Hon hörde tydligt att man ropade Margit. En kväll såg hon en rad kreatur, som gick ned till sjön. Hon hörde, att det pinglade. Men efter en stund var allt försvunnet. Se, när inte "vittrorna" fick plats på vallen så kunde de hålla sig i dess närhet.