Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Trollen
Förr i världen fanns troll, vilka bodde i bergen. Trollen ha emellertid blivit ihjälslagna av åskan, så att det numera icke finns några troll kvar. I Ljungbyberg i Ljungby socken, finns en gång in i berget, som ingen människa vågat gå in i. Häri skola en del troll ha haft sin bostad.
Häxor och trollkarlar
Det var på ett ställ de hade skräddare i hu- set. Han blev bestulen på pengar. Han gick till trollkarlen Palin i N. Finnskoga å bad att han skulle ta reda på vem som hade stulit dem. Han hade en sup med. - Då var det son till hen- ne som han var hos som hade tagit dem. Palin trollade, å han gjorde många tokitt, för ibland så trollade han på fel person. Han kunde sätta ned folk i vatten å han kunde skjuta folk å få dem att dö, om han tog å gjorde en figur av näver å sköt på. Palin hade krusigt hår som en marväxt buske. Han brukade ha en gammal slokhatt på hu- vudet. Håret var så hopflättat så han var inte go te å kam det. / Finnarna var svår att kun troll. Men det var många andra som fick lära sig. Det var troll som kom i virvelvär. De dan- sade fram, å det var inte nådigt att komma in i en sådan. En kunde bli av med förstån- det, eller en fick följa med upp i luften. Trollkäringarna hade en hare som de skickade att han skulle ta andras mjölk.
Häxor och trollkarlar
Det var på ett ställ de hade skräddare i huset. Han blev bestulen på pengar. Han gick till trollkarlen Palin i N. Finnskoga å bad att han skulle ta reda på vem som hade stulit dem. Han hade en sup med. Då var det son till henne som han var hos som hade tagit dem. Palin trollade å han gjorde många tokite, för ibland så trollade han på fel person. Han kunde sätta ned folk i vatten å han kunde skjuta folk å få dem att dö, om han tog å gjorde en figur av näver å sköt på. Palin hade krusigt hår som en marväxt buske. Han brukade ha en gammal slokhatt på huvudet. Håret var så hopflättat så han var inte go te å kam det. Finnarna var svår att kun troll. Men det var många andra som fick lära sig. Det var troll som kom i virvelvär. De dansade fram, å det var inte nådigt att komma in i en sådan. En kunde bli av med förståndet, eller en fick följa med upp i luften. Trollkäringarna hade en hare som de skickade att han skulle ta andras mjölk.
Trollen bortmanas.
I Trollberget i Mäkipä ha bergtroll fordom varit boende. Ovanpå berget är en öppning, som leder ned i berget. Trollen hade ofta oroat och bergtagit i trakten betande kreatur, sålunda att de blivit fasttagna på marken och icke kunnat röra sig från stället. Sedermera hade en ny präst [Pehr Gammal] kommit till kapellansbostället Vörå borg, och han hade företagit sig att fördriva bergtrollen genom att läsa bort dem. Första gången prästen kommit till berget, hade trollen svarat honom, att han kommit dit med krage men utan kappa och otvagen, och därför behövde de inte lyda honom. Andra gången hade trollen föreburit, att han skott sin vänstra fot före den högra, varför de inte då heller voro tvungna att lyda honom. Tredje och sista gången hade trollen måst vika, men bett att, innan de reste, få stänga dörren till efter sig, vilket av prästen beviljades. Då foro de bort i skepnad av tre svarta korpar, som flögo från berget. Dörren till deras boning befinnes ännu vara väl tillstängd.
Jättefotspår
Omkring två km väster om Jörala by finns i skogen nära en gammal fäväg en större klipphäll, kallad Horhällen. I den syns liksom en säng med en kudde intryckt. På denna plats sägas trollen i forna tider ha bedrivit ett svårt horeri. Men en gång kom från Storkyro en väldig jätte, som hade ett träben. Han steg tvärt över trollens säng, just när dessa utövade sina slemma nöjen. Spåret av hans träben syns ännu intryckt i stenen femton meter från trollens säng. Från Horhällen nådde hans andra ben, som bar en stövel, Storberget i Rejpeld, där ett djupt och stort fotspår finns intryckt i klippan. Härifrån steg han öster ut till Kivine (på Rejpeld mark), där man i en häll ser märke efter det tredje steget. — Trollen blevo så förfärade över den väldiga jätten, att de aldrig mer vågade bedriva horeri på den nämnda platsen.
Troll
Det var en bonde från Ölme, som skulle fara till julottekyrkan, men han kom inte längre än på skogen mellan Kristinehamn och 'Ohne, förrän han mötte ett troll. Han såg, att de satt vid dikeskanten och kalasade. När han kom mitt för, så kom trollet fram och räckte honom en bägare och bad att han skulle dricka "julabuska". Han tog bägaren och gjorde som han skulle dricka. Men så slängde han ut det som var i bägaren, så att det kom litet på hästen. När han korn att se efter, så var håret av och det hade frätet på skinnet, så starkt var det. När han hade kastat ut det som var i bägaren, så red han så fort han kunde och tog bägaren med sig. Det tyckte inte trollen om, utan de satte efter honom, och det var nära på att de skulle hinna honom, men då fick han höra att det skrek: "Rid inte vägen den breda, utan över åkern den tvära!" Då satte han rakt över åkern. När trollen såg det, så var de inte god att följa med, utan de fick springa längs efter. När de hade kommit till andra sidan åkern, så hade bonden hunnit fram,, till kyrkan. Och till kyrkan trodde de sig inte fram. När han for tillbaka, så var det dagen, och då var inte trollen framme, utan han fick ha bägaren i fred. Detta talade mormor min om som de hade talat om det för henne.
troll.
"Trôlla" feck en allt vara rädd för var en gick, för de kunde vara över allt. Men det var värst i den stora skogen. "Trolla" kom å bytte bort "ongane". "Trôlla" ville ta folk. Far till min mormor hade varit ute för troll. De skrek på honom. Men han kunde köra från dem. För han tog kniven å kastade tvärs över vägen, å då orkade de inte komma över. De skrek inte som folk, utan de var "hesa" i rösten.
Jättar och troll
Det var en karl, som gick förbi Debjär, och då fick han höra, hur trollens barn skrek efter bröd. Så var det ett troll som sa: "När denne karlen kommer hem, så får I bröd, för hans hustru håller på och bakar, och som han kommer i dörren, så tappar hon en kaka, och då svär han." Det gick på så vis, men karlen svor inte, utan han sa: "Ta upp na och välsigna na i Guds namn!"
Bergtrollens barn i diket.
Vanligtvis hålla sig trollen i rörelse, när det är halvskymning och dimmig väderlek. Under sådana förhållanden såg en kvinna en gång bergtrollens barn i landsvägsdiket. De voro mycket vackra, prydligt klädda och kvicka, men strax som hon tilltalade dem: »Kva i Jesu namn jär ni ut i reinveddre», försvunno de, och först då visste hon, att det ej var verkliga människobarn hon talade till. Då solen skiner och det regnar, bada trollen.
Troll
40. Vi bodde vid ett berg, där det skulle vara troll. Mor talte alltid om det. Det var uppe vid Kinnaberget. Hon visste var ingången var. 41. Nej. 42. Ja, det berättade mor, men jag minns det inte. 43. Det berättade mor också, men jag minns inte det heller. 44. I berget därhemma hörde de, att de skramlade med grissler och bakade. Mor talte om flera gånger, att de bytte bort barn. De hade så brått att få döpt sina barn, för sen var det inte farligt. Hon berättade, att trollen ville stå faddrar för barn, och då fick barnen stora faddergåvor, men jag minns inte mer. Mor talte om mångahanda från bergen, men jag minns inte. / I Berghem fanns ett berg, Boberg, och där fanns det också troll förr.
Troll
Här var en smed borta i Tummared. Där var ett stort berg, som han bodde i. Det var ett troll. Så en gång tog bönderna och la ihop och gav honom en vit skjorta till jul, för att han skulle smida bra. Men sen blev de av med smeden istället. "Svarte-smed smir inte mer", sa han, "för han vill inte smutsa ner sin skjorta." När de slaktade, gick de och lånte kittlar av trollen och kokte i. När de då lämnade tillbaka dem, skulle där ligga en korv i. Men så var där en 'lajer' karl, som hade tagit korven och lagt allt möjligt annat istället. Sen fick de aldrig låna kitteln mer. De sa, att innan barnen var kristnade, skulle de ha en kniv eller något annat av stål i sängen. Annars tog trollen bar- nen.
Troll
I Åsberget skulle det vara fullt med "troll". Mor var så rädd att gå till det berget för hon hade hört så mycket talas om. Hon var tvungen att gå upp på berget och leta efter fåren en gång, men det var omöj- ligt att hon kunde få fatt på dem. Hon hörde bjäl- lan alldeles inpå sig, men fåren fick hon inte se. Många får blev borta där. De blev "bärgtäjne". Före hennes tid så hade trollen varit framme ibland. De vallade sina kor nedanför berget. Trollen hade kom- mit till stugorna i Ås och lånat smörkärnan. Det mindes mor att gamla talat om. Ibland så hade trollen varit åt kreaturen, så att de inte kom hem. De hade blivit vilsna. Än i dag, om ett djur råkar att stanna efter i berget, kan man få höra sägas: "Mener det blir som i gammeldagstid att trôlla är framme."
Troll.
"Jungby horn och pipa" fick en allt höra talas om många gånger när en var mindre, för folk trodde att det var alldeles sanning med den historien. Jag hörde den så, att det skulle vara vid ett slott, som detta hände. Trollen hade kalas om julnatten. Det skulle vara i en smedja inte långt från slottet. Frun på slottet hade fått höra talas om det, men hn ville inte tro det utan skickade en av sina tjänare att se efter. Han satte sig på en häst och red till smedjan. När han kom dit så var det fullt med troll och de kom runt omkr. honom och tittade. Så kom han intill dörren, och då kom det ett troll med ett horn och räckte åt ho- nom och bad att han skulle dricka, så kom ett troll med en pipa som han skulle blåsa i. Men han drack inte utan slog ut det som var i hornet. Det