Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Trolldom
Tre män i Sveg övade trolldom. De togo på osynligt sätt hästar från andras kördon, de kunde göra sig själva osynliga samt övade trolldom i själva kyrkan. En av dem blev sjuk. Innan han dog, erkände han för prästen, vad han och kamraterna gjort. Prästen gick sedan till de andra och talade med dem för att förmå dem att upphöra med ofoget. Den ene tänkte då trolla på prästen, men denne förstod det och slog honom hastigt för munnen med handboken, och då blev det slut på förmågan att trolla.
Trolldom
Lasse i Helgabo mötte en käring som ba' få åka mä'n. Men han svor te nått illa grömt på käringa. Ho' ble så arger å geck in på ett ställe å fråkte om han va riker eller fatti'! "Dä va Rike Lasses son i Helgabo", sa di. "Ja låt'et då drôsa!" sa' käringa. Å môran därpå så låg bägge hästa döa i speltet. Han sulle låtet na åka, för "ä en hjälpesammer, så har en inte ont å Satans här." Finnkäringer kallte di dom; di va' frå Finland. Ja' feck ena käring hem så ja' ble alldeles förskrämder. Ja' sa' te na att ho inte s'ulle pussa hunn. Då tok ho' tösa å pussa, inna' ja' hinde nappa tak i tösa. Ho' gjorle så tösa fick vark i ett finger varenda sommar så länge rackarekäringa levde. Ho velle låna ena dyna å moster, å ja' råkte te säja att moster har la ente fler dyner än ho' behöver själver. Å allt som va' i sänga va' dä bränt. Då fanns inte nô' som inte va' bränt lite, så di fick böta alltihop. Käringer geck ut, ja' tror dä va' påskafta: "Alle kor mjölka i mi bötta!" Då va' en präst som hade sett ena påskakäringa å känt igen, å ho' sa' te'n, att om han talte om'et för nåka människa, så sulle han aldri predika mer. Men han tok å bröt å alla hästskorna å kasta dom på ell å då sulle dä inte ha' nå'n verkan. I Lilla Gräsry kom då en finnkäring in, å di kallte na "Lushunn!" Men di ble så lusia å va' i många år. På Kullen i Jära va' dä likadant, dä va' unner Gamle-Kalles ti! Nä, "dä ä möcke bätter å ge en hunn en bit än slôss mä'n", sa' allti mamma. Dä va' ena käring i Axe, å dä kom ett sånt fruntemmer å velle ha mat, men ho' sa att ho hade inget å ge na. "Dä s'a du få betala", sa fruntemmert, "dä barnet som du bär unner dett hjärta s'a få gå som ja' ". Hon feck ock gå. Iblann hade han två schaler på sek å iblann tre, å allri orkte'n göra ett ordentli't dagsverke mer. Oskar på Träppa, dä ä en gammel feskare i Mulseryd. Han feskar så möe han vell. Då tar di säkert spiker ur körkedöra – dä ä många spiker borte i Mulse' körkedörr, så alldeles förskräckeli't. En gång tok han åtti pund, sa'n. Å ja' sto å såg på en gång han feska i Mulse' sjö där Nissa' rinner ut, – han tok opp gädda på gädda, så ja ble förvånad. Han han mer än vanli't, dä ä då säkert.
Trolldom
Dä ä tydli' sanning. Dä va' i Gundlaberg i Bottnare'. Dä va' på ett ställe dä skulle födas ett barn. Men barnmorska kunne sätta plågera på vem ho' velle. Dä satt en dräng i veaskjult å gjorde borsta'. Ho' kom ut te'n mä ena smörgås, men han trodde dä va' nå't jäkelstu', för han va' inte van ve nå'n extraförplägnad. Han satte smörgåsa på en vang – å vangen börja gnissla å gå. Han undra', va' i helsicke dä to' åt vangen. Han tog smörgåsa å ga' te ena so, å när ho' hade fått i se' smörgåsa, ble' ho' ursinni' å stôlleter å kasta se' å levde. Han trodde, att soskråen do'. Tyckefrö dä va' en sort pojka' plocka å ga' tösera, då skulle di bli alldeles galna ätter dom.
Trolldom
Att de har kunnat trolla det vet jag bestämt för jag har varit ute för det själv. En gång när jag var ute och jagade så fick hunden upp en hare och den drev han in i en hage som hörde till ett ställe i Gjutåsen där de hade ord om sig att vara trollkunniga. Emellertid så sköt jag haren och tog hunden med mig och gick hem och jag märkte inget fel på den. Men sedan han hade fått mat så låg han vid spisen och i ett enda tag sträckte han benen ifrån sig och var död. Jag öppnade honom och fick se att han hade fått ett trollskott i sig. Det var en hel hop skräp och så var det strå och garn utan omkring så att det såg ut som ett nyste. Men när jag fick se hur det var så ville jag ju inte röra något mera i det utan jag grävde ner hunden och trollskottet och alltihop. De hade nog ett särskilt öga till mig de där för far min hade varit ovän med dem, så att de hade lovat honom att ta död på hans bästa ko och det gjorde de också. Hon dog i ett enda tag och när de öppnade henne så hade hon ett sådant där skott i sig. Det syntes aldrig någonting utvändigt efter ett trollskott och det fanns ingenting att göra vid det. De som hade trolldomsmakt de kunde använda den till både ont och gott men om det var någon som gjorde dem emot så begagnade de den bara till ont på det viset fick de så stor makt att de kunde göra vad de ville. De brukade ha alla sina konster i en bok men den boken hjälpte inte om inte de hade svurit sig till djävulen. Far min låg uppe i Jämtland på timmerflottning en gång och det laget hade en bas som de kallade ”Trollet” därför att han hade om sig att kunna trolla. Han hade sagt att han bland annat skulle kunna ställa så att allt som går och kryper och flyger inom en mil skulle komma till den platsen. En dag hade han gått bort och då hade han glömt att låsa skrinet sitt och då tog de andra och öppnade det och där hittade de boken hans. På första sidan där hade han skrivit att om djävulen hjälpte honom med alla de konster som stod i boken så skulle han vara hans sedan han var död. Och så hade han skrivit namnet inunder med blod och på de andra sidorna stod alla läsningarna och trollkonsterna. När de svor sig under satan så brukade de ta blod ur vänstra ”namnlösen” (ringfingret) och skriva namnet sitt med. Och sedan kunde de sätta skott på djur och mjölka andras kor på avstånd och stämma björn och göra allt som ont var, men om de skulle läsa bort sjukdomar och sådant där så begagnade de också den där boken. Jag var med en gång när det var en sådan där trollkunnig som skulle läsa bort ”starsteg” (vagel på ögonlocket). Han hade boken sin i ett hörnskåp där han brukade ha brännvinsflaskan också och där hade han alltid låst. Men så gick han och låste upp där och ställde sig med ryggen utåt rummet och så tog han fram boken och puttrade och läste, men inte så högt att man kunde höra vad han sade och han stod så att man inte kunde se boken heller. När en björn blev stämd så kunde han ge sig till att springa förbi flera gårdar och flera kor och rakt på den kon som han hade blivit stämd på. När jag var liten så hade en trollkäring stämt björn på en ko hemma och de fick höra hur han kom sättandes på natten rakt fram till ”fygges” (ladugården) och gav sig på väggarna där. Det var på höstsidan och så mörkt så att de inte kunde se honom men de sköt i alla fall för att skrämma honom. Men han höll på hela natten ända till framemot gryningen. Då gav han sig iväg men som väl var så var fygges så starkt byggt så att det höll. Det är inte gott att veta vart de där svartkonstböckerna har tagit vägen för nu finns det ju inte många kvar. Men det kan nog hända att de fick dem med sig i kistan när de skulle begravas. Annars skulle de vara kvar för eld bet inte på dem.
Trolldom
Det är helt nyss som en tattarkäring i Stjärn har blivit vräkt ifrån en stuga som hon har haft. Hon flyttade inte godvilligt utan poliserna fick komma och kasta ut både henne och allt det hon hade på backen. Men nu går hon omkring och säger att hon skall ställa så att allt dricksvatten däromkring kommer bort. Och en del är rädda, för de tror verkligen att hon har makt att flytta källorna ifrån ett ställe till ett annat.
Om Trolldom
Det var en präst, som hade en fru som kunde trolla. En gång var prästen ock hans dotter ute ock gick. Då sa hon: 'Vill pappa tro, att jag kan trolla?" — "Vad kan du då?" sa prästen. "Jag kan mjölka kor ock .göra bläster1", sa hon. "Vem har lärt dig det?" sa prästen. "Det har mamma", sa tösen. "Gör bläster", sa prästen. Ock då började det blåsa. "Gör hårdare", sa prästen. Ock det blev så stark storm, så hatten blåste av prästen. "Nu skall du mjölka klockarns ko", sa prästen. Ock det gjorde hon, så länge hon hade mjölk. "Mjölka längre", sa prästen. "Nu mjölkar hon blod", sa hon. "Mjölka, till hon stupar", sa prästen. Ock kon dog för klockarn i båsen. När prästen kom hem, bad han frun, att hon skulle lära honom att trolla. "Ja det skall jag göra", sa hon. Så välvde hon en potta på golvet ock bad prästen, att han skulle gå omkring pottan ock säga: "Jag svär mig från min gud ock liter på denna potta." Men prästen sa: "Jag svär mig till min gud ock skiter i denna potta." Ock så gick prästen ock spjärnde2 till pottan, ock då låg skam som ett nystan under pottan. Frun ock dottern blev dömda till döden för sin trolldom.
Om Trolldom
Det är en gammal sägen om en bro i Värmland, som kallas Djävulsbron, som uppkom på det viset, att det var en gubbe, som hade fått tag i en svartkonstbok ock läste i. Ock då kom det fram en hop djävlar ock frågte, vad de skulle få för arbete. Då sa han, att de skulle bygga en bro över den strömmen där, ock det gjorde de i rappet. Men då ville de ha betalt, ock då gav han dem en tunna ärter att byta emellan sig. Ock de tog var sin ärta, men de var så många, så det var en som ingen ärta fick. Ock då, sa han, att han tar sin sten ur bron, ock det säges, att det skall vara ett hål i bron efter stenen.
Om Trolldom
En präst hade förlovat sig med en flicka [i Finland], ock när han for hem till Sverge, sa hännes fader till honom, att om han icke kom tillbaka inom år, så var han olycklig. Ock när årsdagen kom, blev han bekymrad, för han var rädd för gubbens hotelse. Men så mötte han en finnegubbe, som frågte, vad han var ledsen för. Då talte han om det. "Jag skall jälpa dig", sa gubben. Ock så bar de in vatten i en så. Då bad gubben, att prästen skulle titta i vattnet. Det gjorde han. Då frågte gubben, om han ser något. "Jag ser ett stort bärg, ock en gubbe kommer upp på bärget med en bössa." — "Tag din bössa ock skjut, innan han hinner att skjuta", sa gubben. Ock prästen sköt i vattnet, ock gubben föll ned för bärget. Hade icke prästen varit så kvick att skjuta, så hade gubben skjutit honom.
Om Trolldom
Det var en soldat som gick till en finnekäring ock ville, veta, hur det stod till i hans hem. Då sade käringen, att om han ville, så skulle han få resa hem om natten. Men han fick icke ge sig till känna, för då kunde han ej komma tillbaka. Så virade hon in honom i en halmkärve, ock så bar det av upp i luften ock hem, så han fick se, hur det stöd till. Ock sedan for han tillbaka till Finland igän, så han reste från Finland till Sverge ock tillbaka på en natt.
Trolldom.
För morfar min dog det en ko en gång, och de trodde att hon hade fått trollskott. De trodde så, när det var ett djur som dog i ett enda tag. Morfar gick till en gumma uppifrån Lysvik, som kunde trolla och ville ha henne att straffa den som hade satt skottet. Men det kunde hon inte, när redan kon var död, så att hon inte kunde sätta motskott. Men hon kunde åtminstone göra så pass mycket, så att han fick se vem som hade gjort det. Och så lärde hon honom, att han skulle ta sju olika sorters lövträd och utav dem skulle han göra en eld i det haget, där kon hade gått, när hon fick skottet. När han hade fått eld, skulle den komma, som hade gjort det. Han tog och gjorde en sådan eld, och när det hade brunnit en stund så kom grannkäringen dit. Men då tyckte han allt att det var "öskligt". Han sa' ingenting, och hon sa' heller ingenting utan gick där bara och tittade och karade litet i elden. / Att folk kunde trolla, de trodde de mycket på när jag var ung och jag har t.o.m. varit med och sett när de har trollat. Det var en gumma här på västsidan Fryken, som de kallade "Maja i Skinnarbor", och hon hade rykte om sig att vara väldig att trolla. Om det var någon som var sjuk eller hade fått farlighet, så gick de till henne. Hon kunde "göra igen" sådant som kom bort också. Då hade hon brannvin och såg i och fick se vem det var som hade stulit, och då kunde hon bestämma att den skulle komma tillbaka med det. Det var en trollgubbe där på västsidan också. Han hette "Nisch Svens" (Nils Svensson), han bodde uppåt Tossebergsklätten. Jag fick ro honom över sjön en gång, när de hade skickat efter honom ifrån Ivarsbjörke, för att han skulle ställa hem kor, som inte ville komma hem om kvällarna. Men jag fick inte se hur han bar sig åt. Han kunde också göra igen sådant som kom bort, och så kunde han få en bild utav tjuven i ett brännvinsglas, och om de ville att han skulle göra något ont vid den bilden så blev det likadant med tjuven. Så om det var någon, som hade stulit, och han fick höra att de skulle
Trolldom
Det är helt nyss som en tattarkäring i Stjärn har blivit vräkt ifrån en stuga, som hon har haft. Hon flyttade inte godvilligt utan poliserna fick kom- ma och kasta ut både henne och allt det hon hade på backen. Men nu går hon omkring och säger att hon skall ställa så att allt dricksvatten däromkring kommer bort. Och en del är rädda, för de tror verkligen, att hon har makt att flytta källorna ifrån ett ställe till ett annat.
Trolldom.
Om en karl inte fick den tösen, som han ville ha, då kunde han sätta ner henne. Han skaffade sej några hårstrån från hennes huvud, sedan virade han dem om en pinne och satte ned pinnen i vatten. Då blev flickan konstig på många sätt och ville inte äta och var jämt nedstämd och tyst - Det var en kvinna i min barndom, som var nersatt. Men hen- nes man - ja, hon var gift, för det var hon sedan innan hon blev nersatt - gick till en klok gubbe, och han "tok upp'a". Di, som var nersatta i vatten, frös jämt. Så kunde de sätta ner folk i eld, och då var det inte nå'n möjlig- het att ta upp dem igen. Det är mest finnar, som bruka såna konster. I min mors tid var vargarna vanliga här (x 1811 - t 1903), men i min barndom såg man dem sällan. Men de rev dräktiga kor och märrar, för de ville åt fostren. Men så kom en finne, och de mutade honom så att han tog med sej vargarna till Finland.
Trolldom.
De erbjöd min mor att få lära sig trolla, hon skulle gå med till norra kyrkdörren, där skulle de möta Skam. Men hon be- tackade sig för det. Det var i Karlskoga det.