Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara var också något sorts trolltyg. De hängde en sådan där maravase, som blir i träd, när de inte orkar växa ut riktigt, över hästarna. Det skulle skydda mot mara. Det har jag sett på många ställen.
Mara
Mara är något styggt. Förr var det så mycket tal om den. Både kor och hästar och folk kunde ridas av maran. Jag vet en gång att karlarna kom och sa att maran ridit hästarna till Hermelins. Men då tog de och hängde en lie i taket över hästarna.
Vårhalvåret
Mars med sitt skägg lockar barnen utom vägg: april med sitt skinn kör dem in. Vårfrudagen fick man alltid våfflor. Det var gammalt, att man skulle tvätta före vårfrudagen. Jungfru Ma- ria hade tvättat då. Hon hade haft så mycken tvål i vattnet, att man kunde ha nytta av det än i dag.
Mara
"Mara" var av det onda som flög på en å krama. Men om en skulle skydda sig mot henne så skulle en rita tre kors ovanför huvudkudden, å så skulle en sätta tälj- kniven i det tredje korset å befalla sig i Jesu namn. Så har de gjort här när de inte fått vara ifred för maran.
Maran
Maran kunde inte ta sig in annat än genom nyckel- hålet, påstods det. Om de var 'kârti' att stänga nyckel- hålet på kvällen innan solen gått ned, så var hon ute- stängd. 'Mara re dôrn; så att de blev svetta. Om nå- gon snarkade hårt, så troddes att maran red på honom.
maran.
"Mara va ett levane väsen som kom å klämde en på bröste. Sômme sa´ att dä va e käring som hade ont i sinne te-en, å sômme sa´ att dä va tå di dö."
Vårhalvåret.
Mars må sitt skägg lockar barna under vägg. April mä sitt skinn kör barna te krypa in. Den 22 februari kastade Peter katt den varme sten. Barna blev narrade 1 april i min barndom så ga- let så.
Mara
Pigan i en gård var mara. En skräddare satt där sent en kväll och sydde. Då fick han höra pigan i huset säga. "Usch, dåligt vär å härifrå å te Bolsta!" Bolstad ligger i Kareby socken.
Avundsjuk person plågar människor och djur som mara i olika skepnader.
Det var en karl, som hade en ko, som maran red varje natt. En natt gick han dit och se, och då såg han en grep på ryggen av kon. Han bröt en tinna av grepen och kastade bort den. Om morgonen var granngårdskvinnan utan ben. Då visste karlen, vem som var kons mara.
Hat, kärlek åstadkommer mara.
En ung flicka berättas ha varit mycket förtjust i en ung man, som ej brydde sig om henne. Men som hon bara tänkte på honom, kom hon som mara varje natt och oroade honom under lång tid. Hon var som en kvinna med håret utslaget hängande för ansiktet. Han kände henne, men inte visste hon, att hon gjorde så. Inte blevo de gifta heller.
Mara, Varulv
Manulv – han kunde komma in till dem, när de låg och sov, likaså som mara! Manulven är en karlperson, men mara är ett fruntimmer. Råkade de säga rätta kristninga- namnet till manulven, så blev han förlöst. En skata över dörren och en gammal lie i taket skulle mota maran, så hon inte red på hästarna.
mara
Min farfar hade haft mara. Han såg en liten svart hund, som kom från dörren å fram till säng- en. Då blev han liggande över bröstet, men då blev han så stor. Han höll på att klämma ihjäl farfar. Om någon tog i en, när en hade mara, så blev han borta. Maran i skepnad av hund har berättats av flera (Uppt. anm.)
Tideräkning
På vår'n, dä va' säkert i mars, bruka ve å ella en sten het å kasta i sjön. Ja hörde mö talas om den hete sten men ja vet ente va den skulle betyda.