Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
Trollen ville inte gå fram dit folk bodde, för de kunde inte vara ihop med sådana som var kristna. Di fanns i skogarna och bergen. Mamma tala om att det fanns troll och bergasmeder i bergen. Det lyste i bergen om nätterna. Alla berg voro fulla av troll. Men sedan kyr- kor och kristendom kom till trakten, kunde de inte vara kvar. Trollen bytte till sig små barn. De kunde inte ta barnet, om det var döpt. Trollen hade stora skatter. Di vaka över skatterna, så att ingen människa kun- de komma åt dem.
Troll
40. "Trôlla" bodde i bergen. De skulle se efter det som var i bergen. De hade satt sig ned där det var fint och där det fanns stora skatter av silver och guld. 41) Berättelsen om bortbytingen som blev mycket gammal har inte berättats. 42. På julmorgonen hade trollen gått fram ur berget på ett ställe och ställt sig till att dricka juldricka vid en väg. Då kom det en som red till kyrkan. Han fick inte hästen att gå när han kom mitt för trollen. De kom fram med en kanna och bad att han skulle dricka. Han tog kannan och kastade ut det som var i den och red tvärt över en åker med den. Då blev trollen efter, och han fick behålla kannan.
Troll
De talte om Kollsåse-Snuttra och Buaråse-Snuttra. De var ovänner. Det kom en och red förbi Kollsåsen och skulle till jul- ottan. Då kom trollet ut med en bägare och bjöd honom dric- ka, men han kastade ut det som var i bägaren och red iväg i största hast. Trollen följde efter. Men så kom ett troll ut från Buaråse berg och ropade till honom: "Rid av vägen den hårde och rid på åkern den vårde!" Då red han över åkern, och trollen hade inte makt att följa efter honom där, utan de måste gå ikring. Han kom före dem och kastade sig över kyrkemuren. Och bägaren skänkte han till Björketorps kyrka och där har de nyttjat honom som nattvardskalk sedan.
Sed och tro
I min tid har det varet vanligt här att när allt vår- arbetet var undangjordt så kördes rundt alla sådda åker- fält med två hästar och plog men plogen släpades tom en man höll i styret men plogbilen gick ofvan jord. När man så kördt rundt alla åkrarna sattes plogen fast i marken såsom vid vanlig plöjning och der fick den stå tills skörden var inbergat. Upptecknarens anmärkning är, att sannolikt var detta ett skydd mot trollens makt öfver skörden. Tron på trollens makt synes hava varit rotfast i Morlanda och trollen i Morlanda är vida berycktade.
Jättar och troll
I Snödal kom troll in var julafton, levde sotarn och rogade sej. Men en julafton kom en knalle dit och han hade en stor hund med sej. Den knallen var inte rädd. Fram på natten kom trollen och började roga sej. Men då hetsade knallen sin hund på dem, och de blev levande förskräckta och sprang ut i en hast. Knallen hade kallat hunden för katta. Nästa julafton kom trollen igen och frågade, om Snödals katta är gången än. "Nej, hon är hemma", svarade bonden. De tordes aldrig komma igen sedan.
Troll
I Hårsareds "hägne" = (hage), var det gott om troll, förr i världen. De trollen var alltid små- växta och de ville gärna spela människorna små spratt, men annars var de egentligen inte riktigt stygga. Jöns i Liatorp skulle gå till Hårsared tidigt en otta. När han kom i "hägn- et" tappade han sin käpp och när han skulle bö- ja sig ned för att taga upp den var trollen fram- me och sparkade undan den för honom. Flera gånger krökte han sig ned, för han trodde att han skulle kunna få fatt på käppen, och sedan slå trollen med den. Men varje gång han böjde sig efter den, så var där en liten "byting" färdig att sparka undan den. Å för varje gång detta sked- de skrattade trollen så hjärtligt. Allestans i / buskarna och bakom träden, skrattade det. Runt omkring honom. Men så till slut, när han ännu en gång skulle försöka nappa till sig käppen, så var där en liten svart en, som hoppade upp på hans rygg och blev sittande där. Då blev Jöns rädd och satte i med att springa. Men han blev inte kvitt bortbytingen förrän han kom in i Hårsareds farstu. Där "damp" trollet av och sprang sin väg. En annan karl kom ifrån Fageredshållet å skulle gå till Hårsared en kväll. Men han kom inte längre än till "hägnet", för där blev vägen all- deles full med små svarta troll, som bara skratta- de. Å då blev han förskräckt och vände om och sprang hem igen.
Troll.
I. Intill Vabränna var en stor hög de kallade Ellesbo hög; den stod på guldpelare ibland. En gång var det en riare, som fick se högen stå på guldpelare; då hade trollen bröllop. Och det kom ett troll fram till honom med en fin bägare och trollen kom efter honom. Men så var det ett troll, som ropade till honom: "Rid inte vägen den hårde utan på åkern den bålde!" tror jag det var han sa. Då red han över åkrarna och kom fram till kyrkogården, och där var han räddad. Den bägaren finns inte i Veddige kyrka utan i en kyrka "långe rör" i Halland. De trollen blev aldrig sedda i Ellesbo sedan. II. Det var på ett ställe de hade fått en bortbyting. Då lärde de / hustrun, att hon skulle brygga öl i ett äggskal. Då sa bortbytingen: Jag är så gammal som tiven å Toppen å Hålevägen men al- drig har jag sett sånt." Hustrun hade eldat upp ugnen och sat- te bortbytingen på en gressla och skulle skjutsa in honom i elden, men då kom trollet med de riktige ungen och sa: "Jag har varit som en mor mot ditt, men du har varit som en djävul emot mitt. Det var ett troll som kom in i en kvarn och kokte gröt var julafton. Så var de en dräng, som hade bestämt sig för att han skulle dit och se, vad trollet hade för sej. "Vad heter du ?" frågade trollet. " - själv - " sen tog drängen en brand och brände trollet i bak. Då rusade trollet ut och ropade: "Själver har bränt mig ". Då svarade de andra trollen: "Har själv gjort´et, får själv ha´t.
Diverse sed samt tro.
Man får då och då på Näset höra puke = trolla och pukkäring = trollkäring.
Troll
Min mors mormor hade sett ett troll borta i Stammareds hage. Det var ett litet 'pörle', som jultade och sprang och skrek. De var så rädda för åskan, trollen, så det var därför det skrek. Bönderna brukade låna kittlar av trollen och koka i, när de slak- tade. Så skulle trollen ha en korv tillbaka. Men så på ett ställe hade de skickat hem drängen med kitteln. Och han tog korven och la en annan istället. Sen fick de aldrig låna kitteln mera. När de hade bröllop och begravningar på ställena, skulle trollen också vara med. Och de sa, de åt så förskräckligt mycket. En gång hade trollen varit i Lerpe trädgård i Grimmared och stulit äpple, sa de. Där var ett troll, som bytte bort sitt barn för ett kungabarn. Men trollet ville inte ha kungabarnet utan ville bara förstöra det. Hon hade lagt det i en sjö i vassen. Men så kom där en fiskare och hitta- de barnet, och han tog upp det och fostrade upp det. en gång var där / en fågel, som sjöng för tösen: "Du är den fattiga Elsa ej, du är den rika prinsessan. Jag själv det såg, när du i vaggan med kronan låg." När fiskaren så var död, kom tösen upp till slottet. Där satt trollungen uppe vid tronen, och kungen trodde det var hans barn, fastän det var konstigt. Men när tösen kom dit, kände kungen igen henne på hennes mor. Mor talte om, där var en piga, som trollen rövade bort åt ett berg. Och hon fick inget annat än katthuvud att äta. Men det kunde hon ju inte äta, utan hon stoppade dem i barmen. "Ja, är det bara i bar¬ men, så kommer det snart åt tarmen", sa trollkäringen. Men så en gång sa pigan: "Herre Gud, förbarma dig över mig." Och då fick trollen henne ut ur berget och iväg, så hon hade kunnat bryta benen av sej.
Vårarbete
Det var en torpare under Råbäck som bru- kade att odla litet ny mark för vart år. En dag i maj så tog han en ellabrand och gick runt nyodlingen med den, för att in- te trollen skulle komma och förgöra jorden. Han hade tagit jorden från trollen. De fick inte ta den tillbaka. Det var i mitten av maj som han brukade gå med elden.
svartkonst.
Svartkonstbok vet jag ingen som hade. Di sa’ att prästerna hade sådan. För om prästen skul- le läsa bort den onde på något ställe, så ha- de han svartkonstbok. Det var den onde som ha- de skrivit den. Jag kommer inte ihåg någon här som kunde trol- la eller hade ”töl” för sig. Folk vände sig till Gud å kom bort från sådant. Men i Mangskog skul- le det finnas sådana. Det var många finnar där å di kunde trolla.
Troll.
Mormor talade om att det fanns troll. De var under stenar och i bergen. Di hade så stor mage, långt hår och stygg näsa. Ingen var så rik som trollen. Di hade en stor kammare full med skatter. Om midsommarnatten kunde en ta skatten. Då skulle en ha en kniv med stål i och kasta över skatten, om en skulle kunna ta den från trollen.
Troll
I ett berg vid Edstorp (Visnums-Kil) fanns det troll. I Edstorp hade de en svart ko, och den tyckte trollen mycket om. Tre torsdags- kvällar efter varann hörde folket där hur det ropade: "Sex getter och den sjunde bocken för den svarte koa som står ve ***dyngdôrra (-dörren)!" De lät trollen få koa, å getterna stod allt bund- ne i la'går'n sen.