Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittra
Min far talade om, att han hade kommit ut för en vittra. Hon sprang före honom i vägen ett långt stycke. Till slut försvann hon. Just där hon försvann, blev han så underlig till mods och han visste inte på en lång stund var han befann sig.
Vårhalvåret
Mars med sitt skägg lockar barnen utom vägg: april med sitt skinn kör dem in. Vårfrudagen fick man alltid våfflor. Det var gammalt, att man skulle tvätta före vårfrudagen. Jungfru Ma- ria hade tvättat då. Hon hade haft så mycken tvål i vattnet, att man kunde ha nytta av det än i dag.
Krigare och soldater
Soldaterna hade sina små lantbruk. Rotebönderna skulle så och sätta åt soldaten. Så skulle han ha hästar att köra ini grödan. Och i gengäld var han soldat för dem. När soldaterna kom hem till jul så gick de omkring i sin rote hos bönderna och tog ut en natura som de skulle ha utav soldattorpet. Det var korv, fläsk, kött, bröd och ost. Samti- digt blev soldaten tackad med brännvin i så rik- lig mängd, att det t.o.m. hände att han inte tog sig hem utan måste sova ruset av sig hos nå- gon av sina rotebönder.
Tågresa mellan Nyköping - Göteborg. Hantverkare
Det var år 1877 jag reste till Göteborg och jag var 12 år gammal. Det var ett helt företag att resa tåg så lång väg på den tiden. Jag och min mor steg på tåget på Retna station i Sörmland. Det var en bibana Flen - Oxelesund. Vi reste någon gång på middagen. Mellan Flen och Göteborg fick vi övernatta i Falköping. Sedan fortsatte vi på morronen och var framme i Göte- borg på eftermiddagen. När jag steg av och kom ut på Drottningtorget, så tyckte jag allt att vi hade kommit till en stor stad. Nu hände något som har särskilt fäst sej i minnet. Jag var förstås lantligt klädd och uppsynen var väl heller inte så värst storstadsmässig. Över torget kom en målarpojk, som på huvudet bar en back full med målarpyttsar och penslar. Jag tyckte det så underligt ut och ställ- de mej att titta på honom. Just som han gick förbi sa han: "Va fan / glor du på, bonddjävel". De va liksom välkomsthälsningen jag fick av den stora staden!
Arbete
På hösten 1877 började jag i bokbinderilära. Mor ville att jag skulle lära mej ett bra yrke. Egentligen hade hon tänkt sej att jag skulle in på ett tryckeri, för de var ansett som framtid. Men de var ingen plats ledig inom den branschen. Någon arbetsförmedling fanns inte, utan de var att ge sej ut och fråga på olika ställen. Under mina strövtåg efter arbete fick jag så se en skylt där det stod bokbinderi på. Jag steg in och frågade om det fanns arbete. En gammal gubbe tog emot mej och frågade var jag kom ifrån och om jag hade några olater. Det var chefen själv. Han måste ha blivit nöjd med svaren, för han sa att jag kunde börja arbetet nästa dag. Det var Malmsjös bokbinderi.
Arbetstiden på Malmsjös bokbinderi fr. 1877.
Arbetstiden var från kl. 7 på morron till kl. 7 på kväl- len. Men som yngst måste jag börja kl. 1/2 7, för jag skulle tända i kaminen och se till att fotogenlamporna var iordning. Kl. 1/2 9 var det frukostrast. Då fick jag en halv kaka bröd med smör. Och så fick jag dela ett kvarter svagdricka med en annan lärpojk. Mid- dagen var kl. 1 och bestod av kött eller fisk och potatis. Ibland fick vi soppa. Gesällerna hade 1 1/2 timmars middag, men lärpojkarna fick börja arbeta igen så fort de hade ätit. På kvällen efter arbetstiden fick vi åter smörgåsar med kaffe, thé eller svagdricka.
Löneförmåner.
Som lärpojke hade jag ingen kontant lön, endast mat och kläder. Det var tre mål mat om dan, utom på söndagarna, då jag måste äta hemma. Kläder var ingenting bestämt med. En kostym och ett par skor om året. Dessutom litet underkläder. Men kunde de slippa undan med mindre, så gjorde de det. Malmsjö var en snäll principal, men han dog hastigt, strax efter jag börjat ar- betet. Några pengar hade jag aldrig annat än när jag gick ären- den och fick drickspengar. Telefon eller spårvagnar fanns inte, så de var att springa med allt som förekom. Efter 5 år som lärpojk blev jag gesäll. Då fick jag 12 kronor i veckan. Det var en upplevelse att få sin första avlöning. Hade man försakat förut, så var det inte fritt utan att man nu satte fart på pengarna. På en del ställen låg gesällerna på / verkstaden. Men vi hos Malmsjös bodde hemma. Efter 2 år som gesäll hos Malmsjö flyttade jag på mej, för de skulle en gesäll göra. Så började jag hos Meyer & Kös- ter. Där var ackord, så där tjänade jag bättre. Då hyrde jag en bättre bostad åt mej och min mor.
Titlar och tilltal
Inom bokbinderiet var det lärpojkar och gesäller och så basen eller verkmästarn. Pojkarna tilltalade gesällerna vid efter- namn. Efter Malmsjös död övertogs rörelsen av hans båda döttrar, som var ogifta och kallades mamseller. En dag blev jag inkallad på kontoret och tillsades av den ena dottern, att nu skall du inte säga mamsell längre, utan nu skall du säga fröken. Det hade vi roligt åt på verkstan.
Maskiner
Det är ju svårt att numera tänka sej ett bokbinderi utan skärmaskin. Men hos Malmsjös hade de ingen sådan. Där fick man sätta in böckerna i en press och hyvla dom. Det var väldigt arbetssamt och tog lång tid, men det blev vackra snitt. En papperssax fanns där. Hos Meyer & Köster var större och mera modernt. Där fanns nästan alla maskiner, som finns på nutidens bokbinderier. Fast de ha ju förbättrats och gjorts mera praktiska.
Arbete
När någon av gesällerna fyllde år hade han skyldighet att ta med sej en liter brännvin till verkstaden. Namnsdagar firades i regel på samma sätt. För övrigt skramlade gesällerna nästan varje dag ihop till ett kvarter eller en halvliter. När ljuset tändes på verkstaden - jag tror det tändes den 1 september - då bjöd arbetsgivaren gesällerna på en ry- kande varm toddy. Lärpojkarna fick kaffe. Ljuset tändes inte förr än den dagen, även om det var mulet och mörkt tidigare. Så småningom blev det förbjudet att ha sprit med sej till arbetsplatsen. Men gesällerna uppfann alltid nya sätt att smuggla in den begärliga varan, hur sträng övervakningen än var. Från Melins hörde jag en historia. Där hade de portvakt och han stoppade var och en som såg ut som han bar någon flaska i kläderna. Melin var ofta ute och red och hade en kalfaktor, / som då och då hade ärenden till verkstaden. En dag ville Melin ha sina ridstövlar till kontoret. Kalfaktorn utförde uppdraget, men när han kom hade han en liter brännvin i var stövel, som han i förbifarten överlämnade till gesällerna. Så var den dagen räddad! Det gick många sådana historier på verkstäderna. Spriten var liksom ett skötebarn, som alla hjälptes åt att hålla vid liv. För övertid eller söndagsarbete fick man inget extra betalt, men ofta bjöds arbetarna på toddy av principalen.
Hjälpverksamheten.
Sjukkassorna hade börjat, men bland arbetarna förekom ofta penninginsamlingar när någon blev sjuk och var borta från arbetet under längre tid. De flesta var med i s.k. hund- ramannaföreningar, som utbetalade understöd vid sjukdom. De (hundramannaföreningarna) bestod av hundra man när de var fulltaliga. Man fick lägga in ansökan om medlemsskap och vänta tills någon plats blev ledig.
Arbete
Det var 1890 som jag började hos Glietzmanns. Han hade tryckeri och påsfabrik. Flickorna anställdes för att göra på- sar. Det var huvudsakligen thé- och såppulverpåsar. Allt gjor- des för hand. I andra våningen gjordes påsarna och i första våningen var en snällpress och den drogs för hand. Verkstaden var kall och dragig. När vi putsade bronsen fick vi stå i förstugan även mitt i smällkalla vintern. De va många som grundlade sin reumatism där. Principalen var snäll och ville inte att någon skulle fördärva sej, men förhållandena var sådana.
Arbetstid och inkomst
Vi arbetade från klockan 7 på morron till 7 på kvällen, även på lördagar. Vi hade en 1/2-timmas frukost och 1 1/2-timmas middag. Jag hade lång väg hem på middan men måste i alla fall gå, för en hade inte råd att åka spårvagn. Jag var 16 år när jag började hos Glietzmanns och då fick jag 3 kronor i veckan. De va ju inte mycke att röra sej med, men det fanns de som hade mindre. När jag varit där i tre år hade jag 5 kronor per vecka. 1893 slutade jag hos Glietzmanns och började hos Kösters. Där skulle jag få 6 kronor i veckan, men istället fick jag ackordsarbete. I början tjänade jag inga 6 kronor i veckan, men när jag blivit litet mera övad gick det bättre. Men så var det perioder, då det var litet att göra och då tjänade en knappast salt till vällingen. Där var i alla fall bra på det sättet, att / en fick lära sej allt inom yrket. För Kösters var större och hade många flera arbeten än Glietzmanns. Efter 3 år blev jag föreståndarinna och fick 14 kro- nor i veckan. Det var en jämn inkomst året om. Vid större order som de va mycket bråttom med fick vi arbeta på nätterna. När vi levererade en sådan beställning kunde det hända att vi fick en femma var av beställaren. Då var det glädje på verkstaden! Efter 25 års tjänst fick varje arbetare en guldmedalj eller 100 kronor. De allra flesta valde pengar, för dem kunde man ju göra sej nytta med. De överlämnades utan ceremonier.