Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Folklig läkekonst
När en ko mistat matlusten skulle man göra en deg av mjöl och vatten. I denna deg skulle läggas levande gråsuggor som man sedan gav kon och matlusten kom igen. Då en kvinna fött barn skulle hon dricka mjölk och brännvin. Detta kallades kanaljirisäck och var stärkande. Om någon fin kvinna eller annan, hotas med trolldom skulle man slå till denna eller denne så blodvite uppkom. Då var trolldomen bruten. Man fick icke lägga diskade knivar i ett fat utan de skulle läggas där man bruka förvara dem då de ej användes. Lade man dem i ett fat, försvann lika många riksdaler från det huset som antalet knivar på stället.
Vårhalvåret
Släppa vall skulle de göra på pingstdagen. De satte bondbönor Beda-dagen. 14 mars bar tranan ljus i säng. Mars med sitt skägg lockar barn utom vägg. April med sitt skägg kör dom både ut och in - Mars kunde vara billigare än april. Kristi himmelfärdsdag hade räven lockat ut rävun- arna och lärt dem skrika. Då var skyttarna ute och skulle leta rätt på, var lua var. Nej, ungdomen var inte ute. Korsmässe - då kommer svalan. En gubbe från Ek meddelar, att de släppte ut kreaturen i hagarna pingstdagen och satte bondbönorna på Blenda (Beda).
Djur
Om grodan vet jag inget mer, än att de sa att den härstammar från människan. (Känner icke till jordemo- dersägnen) Göken var hök om vintern och gök om sommaren, sa de. Härmar man honom så spottar han blod. Han gal tills han får se den första hösåta.
Farsoter
Det är en kyrkogård från digerdödens tid i Eggby. Där är en hage som hör klockaren till, och i den hagen får de inte röra en torva, men kreatur får gå och beta där. Har inte hört att de grävde ner någon levande för att hejda pesten. Men jag har hört att när de byggde ny kyrka på ett ställe, grävde de ner en tös levande där de skulle ha kyrkan. "I häver lort på mi smörgås", sa tösa. (Vet f.ö. intet om kyrkogrim)
Myling
Gastar, det var sådana små barn, som hade blivit döda- de av sina mödrar och nedgrävda ute i markerna. Det blev gastar av dem, och de skrek om kvällar och nätter. Har aldrig hört benämningen myling och kan ingen my- lingsägen.
Marknader
De hade marknad på Heden i forna tider; där fanns karu- sell och allt möjligt. I min barndom blev den flyttad till Gete- bergsäng; det var kreatursmarknad. På Stora salutorget var linmarknad. Där stod handlare i marbodräkter och skulle föreställa vara bönder. De sålde lärft. Bakom bagaren hade bleck- och kopparslagare sina stånd. På Drottningtorget var också marknad en tid.
Marknad
Fru Ruut hette en människa, som for till olika mark- nader och satte upp sitt stånd. Hon far till Falun och ned till Ystad och till Köpenhamn och smugglade in varor. Hon var göteborgare. Hon for om vår, höst och sommar. Hon tog skjuts från ställe till ställe. Hon sålde sidenband och fina tyger. En del av varorna fick hon väl från Göteborg. En gång när hon kom från Köpenhamn, hade hon lindat sig med dyrbara, fina sidenband. Tullsnoken upptäckte det och hon blev fängslad eller satt i häkte. Hon hade en son, som var överste och god vän med Karl XV och genom sonen fick hon kunglig tillåtelse att slippa ut. Farmor har berättat om henne. Fru Ruut levde väl på 20-30-talet. Fru Ruut var mycket rådig. En gång kom hon över Kol- mården och möttes av stigmän. De ville stjäla och hon re- / ser sig och säger åt sin jungfru: ”Anna, var har du mina pis- toler?” Då satte tjuvarna iväg. Hon hade inga pistoler förstås. Alla hennes varor var inte stämplade förstås. När det kom några tullfruar fram till hennes stånd, fick hon gömma un- dan en del varor. Då de frågade, var fru Ruuts alla vackra varor tagit vägen, svarade hon, att de gått så fort åt. Hon blev mycket förmögen, men hennes son, översten, förstör- de allt hon ägde och hon dog i fattigdom. Hon hade tidigt blivit änka och började då försörja sig själv. Hon såg bra ut. Hon sålde nog inte på Larsmässe marknad. Där fanns mera enkla saker. Att man då som nu ville vara originellt klädd och var glad åt att komma över vackra saker sådana som fru Ruut sålde visar det här: Farmor skulle köpa band till en hatt hos en hattmodist. Hon blev förtjust i ett lilafärgat band med frans på. Men hon var ängslig över att någon annan skulle fastna för det och gå med samma sorts band. Hon tog då och köpte hela bunten. Men det var ju småstadsfasoner. Farmor bodde i Lidköping då. På Larsmässe marknad sålde de mycket väv. / En kvinna, som kallades Marbo-Lotta, hade kommit till stan för att sälja väv. Hon tog in på ett ställe i Haga. Hon hade väl mycket pengar på sig och då tog Anna-Brita Persson, som hon bodde hos och mörda henne. Hon stycka Marbo-Lotta i småbitar och la dem under golvbräderna. På den tiden skrevs alltid visor om mord och om det här skrev man: Anna-Brita Persson slog, Marbo-Lotta, som dog. När man gick förbi där sedan, sa man: I det huset bodde Marbo-Lotta. Jag hörde om det här i min barndom.
Sjöfolk
Min morbror var sjöman. Det blev hungersnöd ombord och man drog lott om vem, som skulle dödas. Lotten föll på mor- bror. Men han slapp dö, för det kom ett fartyg och räddade dem. – Jaa, de tänkte väl äta honom. De var väl inte vid sina sinnens fulla bruk av hungern. Morbror berättade det för oss. Det var inte något skämt. Han talade allvarligt. Det var ombord på ett segelfartyg. Det fick alla göra – segla – innan de läste. När sjöfolk for över ekvatorn första gången så skulle de tjäras.
Stadens samhällsklasser.
De större hantverkarna umgingos mycket med varandra. De var liksom i en sammanslutning. Och så var det med de mindre hantverkarna. Hantverkarna voro samtidigt affärsmän. - Möss- makaren hade mössaffär, kopparslagaren hade kop- parkärl o. s. v. Trädgårdsmästaren sålde sina alster Det fanns en hel del tjänare i staden - drängar och pigor av alla slag. Småhantverkare, gesäller, pigor och drängar voro tillsammans med varan- dra. Det gjordes åtminstone i allmänhet ingen stör- re skillnad än de stod på god fot med var- andra. Det fanns inga riktiga ståndspersoner; d. v. s. av börd. Borgmästaren, disponenten på bryggeriet, grosshandlaren, garvare Warodell och före honom / garvare Lindgren, apotekaren, stationsinspektören, läns- man, källarmästaren och rådmännen utgjorde sociteten. Så var det direktör Lövgren och några fler. Så var det patroner och fina människor runt om på herrgårdarna. På Hästabacken var det en hop småstugor. De fatti- ga bodde där. Det var ryggåsstugor med torvtak. Kun- de vara en stöva, kammare och kök.
Död och begravning (självspillingar).
Sådana som tog liv av sig (självspillingar) fick inte begravas bland andra döda på kyr- kogården. Det minns jag väl. Det skulle gå i tysthet. Man fick inte ringa i klockorna för en sådan begravning. Man ville inte ens färdas genom staden om dagen, utan det blev i kvällningen. Helst välte de liket i graven efter det solen gått ned. Vid graven var präs- ten med och läste Fader vår och välsignelsen. Det var allt vad den döde fick. Man grävde i norra hörnet av kyrkogården. Och kistan lyftes över muren.
Husdjur
Di hade många kor i staden i min barndom. Åtminstone hang det hästskor över stall- och fähus- dörrar. Det var för att det skulle vara tur med dju- ren. - Man hade vallpojkar som följde med kor- na. Så de gick inte på egen hand. När en hade varit till tjur med en ko, så skul- le en leda henne runt ett par gånger på gården, innan man band in henne. Det var för att hon skulle ta sig med kalv. I den dricka som kon skulle ha efter kalvning- en lade man mjöl, sill, litet tjära och en tälj- kniv. Det skulle vara för att kon skulle be- vara mjölken. - När kon mjölkades första gången, så hade man en stoppnål i flaskan, för att inte mjölken skulle bli skämder.
Tjugondag-Knut
'Tjugondag-Knut kör jula ut,' bruka en säga. Och det var så. För när tjugondagen var över så börja- de alla arbeta som vanligt. Man fick brått efter den dagen. Den dagen hade man julgransrössning. Som barn var det viktigt att få vara med och dansa kring jul- granen. Barnen tog i ring runt granen och dansade runt henne och sjöng: 'Nu är jul igen...' Så fick barnen kaffe och dopp och karameller. När granen skulle bäras ut, så följde hela högen med ungar med. Då hurra de och skrek. – Flaggor och pap- per gömdes år från år. – Svenska flaggan hade man i toppen på julgranen.
Djävulen. Legendartad saga. Aarne nr. 813.
Djävulen kallades förr för Hin Håle, Horneper, Skam, den Sure, den Lee, den Onde, Faan. Den onde kunde visa sig i många gestalter. Den vanligaste var kanske formen av en hund, svart med rött gap. Annars kunde han upp- träda som en fin herre som ingav folk förtroende. Min mamma tala' om en karl från hennes hembygd (Halland) som hade försvurit sig åt djävulen. Så skulle djävulen komma en dag och hämta honom men han bad om uppskov på sina bara knän. "Jag är inte färdig att dö än", sa han. Så fick han då anstånd på en månad. När djävulen då kom tillbaka, skulle han svara på sju frågor, annars skulle han åka med. Frågorna var / så här: Vad är en? "Jag är en", svara' karlen Vad är två? Två ögon i en skalle Vad är tre? Tre fötter under en gryta Vad är fyra? Fyra hjul under en vagn Vad är fem? Fem fingrar på en hand Vad är sex? Sex skäppor på en tunna Vad är sju? Sju böner i Fader vår", sa karlen, och så läste han Fader vår högt, så att djävulen försvann och kom aldrig igen. En gammal stygg kvinna dog i Majorna. Människor brukade alltid samlas kring dödsbädden förr. De som satt omkring hennes dödsbädd blev så rädda och förskräckta, för just som gumman skulle dö, så lyfte hon sig upp i sängen och slog med båda händerna och skrek: "gå med er, gå med er", så dog hon. Då trodde alla människor att det var den onde och hans anhang som hade varit där för att hämta henne.