Sådana som tog liv av sig (självspillingar) fick inte begravas bland andra döda på kyr- kogården. Det minns jag väl. Det skulle gå i tysthet. Man fick inte ringa i klockorna för en sådan begravning. Man ville inte ens färdas genom staden om dagen, utan det blev i kvällningen. Helst välte de liket i graven efter det solen gått ned. Vid graven var präs- ten med och läste Fader vår och välsignelsen. Det var allt vad den döde fick. Man grävde i norra hörnet av kyrkogården. Och kistan lyftes över muren.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
