Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Om en fick mara i stallet eller lagården så skulle en gå till en "marbjörk" och ta ett "mar- bo" och hänga upp över djuren. "Marbo" var fullt med små kvistar som växte ihop runt, så det blev som ett stort klot. Om en skôbba djuret över ryggen med en sådan kvast så hade inte mara makt att ri. Hon kunde ge sig på folk också. Det var en skeppare som hade en fästmö här. Di påstod att så fort han inte var till henne när han var i land här, så blev han jämt bet för mara. Di sa' att det var hon /tösen/ som hang efter ho- nom. Di fick mara med sig på båtarna också. Mara ha blitt borte som så mö âne ont.
Tomtar.
Tomtegubba påstod de, att de hade på en del ställen. De drog till folket mycket och drog ifrån dem med, om de var onda på dem. De sa väl, att det var på sina ställen de satte ut "viter gröt" (risgrynsgröt) till tomten julafton om kvällen; de satte den under terdet i stallen. Men så på ett ställe fick han ingen gröt en julafton. Då blev han arg på bonden och sa: "När jag får dragit så mycket ifrån dig som jag har dragit till dig, så får du se vad du har."
Julafton.
De hade en sed att julkvällen hyfsa' de askan i spisen. Sedan skulle de kunna se små händer eller fötter i askan, om det skulle dö en person i huset. Och de talte om en saga att den person, som skulle dö under året, satt bak- länges i kyrkan. De, som var i syne, kunde se det.
Vattenväsen
Det var en gubbe i Ösjönäs som sköt mest så mycket han ville. Han hade ett sjörå, som hjälpte sej, en sjö- jungfru. Han hade la offrat pengar till henne. Hon kom fram till honom en gång. Då hade han piga. Pigan sa: "Det kommer ett fint fruntimmer. "Tyst", sa gubben. Hon kom in i huset. Framtill var hon så fin, men bak- till var hon ihålig så stor hon var. Pigan såg det, när hon vände sej i dörren när hon gick ut. Sedan gifte han sig med ett fruntimmer, men de fick inte fred. Sjöjungfrun kom och ryckte av dem täcket.
Djur
De ville inte ta i tåsser eller skada några tåsser, för det var synd. De hade gått ut ifrån människosläktet, där- för skulle man inte röra dem.
Kloka
Göta-Lena - Min svärfar miste en ko. Han for till Göta- Lena. “Du ska snart få veta, var koa finns”, sa Göta Lena. “Gud ske lov för det!” sa svärfar. “Nu får du aldrig se na”, sa Gö- ta-Lena. Han skulle inte ha nämnt Guds namn.
Spöksägner
Vad hette prästen i Värmland? Ja tror det var Myra, han hette, Han var här och predikade. Han gick aldrig in på en kyrkogård utan att han sa': "Saliga äro de som här vila." Men en gång fick han svar från en av de döda, som sa: "De äro få." Julottan var de uppe och höll julotta i kyrkan och sjöng och predikade. De gamle brukade skaffa undan sand på bänkarna efter dom. Och de talte om en (levande), som gått rasande på natten och kommit in i kyrkan me- dan de döde var kvar där. UVet inte hur det sedan gick med honom.)
Kloka
De talade mycket om en smed i Hova, hette Birath. Han gick förbi Gudhammar en gång, och då kom en hund och bet honom i benet. Det var sent på kvällen och mörkt. När smen kom hem, ritade han upp hunden på städet och slog till med släggan, och i detsamma dog hunden. Det var ena som gått vilse i Hasslerör. Hon omkom. De gick skall efter henne med fann henne inte. Då skic- kade de bud till sme'n och ville, att han skulle uppenbara, var hon låg. "Hon ligger på vänstra sidan om spånga till Tjos", sa han. De gick dit, och där fann de henne. Det var en bonde här som arrenderade en gård av en änka. Han blev inbjuden på kaffe, och han lämnade peng- arna i ett annat rum, medan han gick in och fick kaffet. / Under tiden kom pengarna bort. Änkan trodde, att bonden hade tagit pengarna tillbaka. Då gick han till Birath, och Birath hällde brännvin i ett glas och bjöd bonden att titta i det. Då fick han se änkans son i glaset. Sonen fick bekänna och lämna tillbaks pengarna.
Svartkonst. Häxor
I Hova var Attrå käring. Hon bara satte sej in- till en gärdsgård och band sina strumpeband i en hank och mjölkade genom dem. Hon hade ock solv efter en väv, som hon knöt fast i gärdsgården och mjölkade. Det finns en sjö som heter Viken. Hennes dotter hade tjänat på en gård inte långt därifrån. "Vad tyc- ker du om 'et där du är?" frågade käringen. "Jo, jag får rensa så mycket braxen," sa tösa. "Jag skall hjälpa dej med det," sa käringen. "När jag blir död ska i ta ett linnekol (kol av lind) och lägga under tungan på mej, och när det blir ruttnat, skall braxen komma igen. Och det blev alldeles slut på braxen i Viken. "Vet ej, om den fort- farande saknas i Viken) När hon var död, skulle de ha henne åt kyrkogården. / De hade spänt ett par tvillingoxar för vagnen, och de fick in- te tala, men just som oxarna steg upp på bron, var det en som sa: "Nu ska le käringefan över ändå." Men i detsamma föll kistan av och de fick begrava käringen vid bron. (Här infaller Klas Johansson från Ekby: Det var vid Hönsa bro, och käringen hette Kräckern käring). Det var en bonde här i socknen, som hette Sven. Det kom en finnkäring till honom och bad om en slant. "Jag har inga pengar att ge dej," sa Sven. "Du har mera pengar än du behöver," svarade käringen, "för du har inte långt igen." Och åtta dagar efter gick Sven och hängde sej. En tid därefter kom käringen tillbaka. Då hade en som het- te Thorén köpt gården och sedan tillträtt. "Den andre är allt död," sa' Thorén. "Ja, jag vet det," sa käringen, "och i får inte så roligt här, i heller." Hustrun dog i kräfta ett år efter och det var knappt ett år utan att Thorén misste kreatur.
Naturföremål
Det var en sägen i Hassle. Där var en karl som blev för- vandlad till en sten för att han arbetade på söndagen. Ste- nen ligger i ett vägadike bort på Ingarå. De kallar den för Skrapesten. Den är väl tjugo parlass stor, den har varit rund men här spruckit isär. De sa' att det skrapa' i 'n. Per'a bodde i en stuga intill Skrapesten. De sa att de fick ha ljus tänt jämt, för de fick inte vara i fred. Till slut flyttade de stugan därifrån. Jag gick förbi där en gång, när jag var pojk, jag hade varit hos skräddare Björkkvist efter en skinntröja åt far min. Jag tänkte inte på något, men rätt vad det var fick jag höra att det bryna' på en lie. Då blev jag rädd och sprang. I ett berg vid Bromsarna i Bäckes socken kan man se / minst två spår efter en jätte. De är större än männis- kofötter.
Kyrkor
Det var i Lexberg, när de skulle bygga kyrkan där, då släpp- te de lös ett par tvillingoxar, och de gick upp på Lexbergs backe, och där blev kyrkan byggd. (Vet inte att oxarna drogo något.) Nej, något sådant har jag inte hört om någon annan kyrka här i trakterna. När de byggde Mariestads kyrka, kom Karl IX dit, och han kassera' valven. "Jag ansvarar för att de håller," sa bygg- mästarn. Då drog kungen sin värja och högg av honom hu- vudet och sa: "Ansvarar du för det, så ansvarar jag för det- ta." (Vet intet om kyrkogrim)
Farsoter
Digerdöden. Här i Ullervad var det bara en dräng och en piga kvar, och de begravde alla de andra här på kyrko- gården. En gubbe från Ek tillägger: Det var likadant i Trä- stena. Han gick upp i kyrketornet och ringde. Då kom det ett fruntimmer till honom. Han hade trott, att han var ensam.
Pingst. Vattenväsen
Pingstavall hade de inte här i Ullervad utan ungdomen här gick till Karlby 1) i Lexberg pingstafton. Där hade de dans på logen. Likadant var det där midsommarafton. Där var en spelman hette Sundberg, som de sa hade lärt sig att spela utav näcken. ibland dansade de och kunde inte sluta. Då var de tvungna att ta fiolen ifrån Sundberg. Vi gav Sundberg spelpengar, men då fick vi var sin sup sam- tidigt. Sven Johan Lindqvist var ock med och spelade där, men han hade handklaver. 1) Gården heter karleby! c.m. B-d