Transkriberad uppteckning

I Hova var Attrå käring. Hon bara satte sej in- till en gärdsgård och band sina strumpeband i en hank och mjölkade genom dem. Hon hade ock solv efter en väv, som hon knöt fast i gärdsgården och mjölkade. Det finns en sjö som heter Viken. Hennes dotter hade tjänat på en gård inte långt därifrån. "Vad tyc- ker du om 'et där du är?" frågade käringen. "Jo, jag får rensa så mycket braxen," sa tösa. "Jag skall hjälpa dej med det," sa käringen. "När jag blir död ska i ta ett linnekol (kol av lind) och lägga under tungan på mej, och när det blir ruttnat, skall braxen komma igen. Och det blev alldeles slut på braxen i Viken. "Vet ej, om den fort- farande saknas i Viken) När hon var död, skulle de ha henne åt kyrkogården. / De hade spänt ett par tvillingoxar för vagnen, och de fick in- te tala, men just som oxarna steg upp på bron, var det en som sa: "Nu ska le käringefan över ändå." Men i detsamma föll kistan av och de fick begrava käringen vid bron. (Här infaller Klas Johansson från Ekby: Det var vid Hönsa bro, och käringen hette Kräckern käring). Det var en bonde här i socknen, som hette Sven. Det kom en finnkäring till honom och bad om en slant. "Jag har inga pengar att ge dej," sa Sven. "Du har mera pengar än du behöver," svarade käringen, "för du har inte långt igen." Och åtta dagar efter gick Sven och hängde sej. En tid därefter kom käringen tillbaka. Då hade en som het- te Thorén köpt gården och sedan tillträtt. "Den andre är allt död," sa' Thorén. "Ja, jag vet det," sa käringen, "och i får inte så roligt här, i heller." Hustrun dog i kräfta ett år efter och det var knappt ett år utan att Thorén misste kreatur.