Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Näcken brukade man skrämma barnen med förr för att de inte skulle luta sig över brunnen. Han hade far- liga näcketrådar. Men det var inte alltid så vist, för barnen ville gärna se, hur näcken såg ut. Näcken skulle vara en gubbe med skägg.
Näcken
Det var en gång en präst som red till julottan en julnatt. Han red över en bro och under denna fick han höra en underlig sång. Han stanna och lyssna och hörde då hur näcken gång på gång upprepade: ”Jag hoppas, jag hoppas på min förlossare!” Då tog prästen upp en förtorkad ”veja” (vidja) som låg på bron, ställde ner den mellan ett par ”trô” (brostockar) och sade: ”Förr skall denna ”veja” slå rot, grönska och växa, än du får en förlossare.” Han trodde, som alla andra, att näcken var en osalig ande efter en ogudaktig människa som tagit livet av sig genom att dränka sig, och som skulle vara näck till domedag och sedan aldrig få nåd. Men när prästen red hem från julottan, hade den förtorkade vidjan slagit rot och det var gröna blad på den, trots att det var mitt i vintern. Då föll prästen ned på sina knän och sade: ”Nu vet jag förvisso att även din förlossare lever.” Sedan var där aldrig någon näck mer. Det säges att det var under kvarnabron vid Prästkvarna i Gällstad, över vilken prästen i Bondegärde måste färdas då han for till Gällstad.
Vattenväsen
1. Jag och min far voro ute och gingo en kväll. Så stannade jag, för från Gnarpsån hörde jag ett grannt och konstigt spel. Det var näcken, som spe- lade på sin fiol. Så ropade far: "Paik, statt inte å ly på näcken, för då kante bli förvillter"! Och jag måste följa med fast det var roligt att lyssna på spelet. 2. En pojke var ute och gick. Just som han gick över Gnarpsbro, så möt- te han en kolsäck, som sade: "Vill du lära spela?" Nej det ville inte pojken, för han hade hört att det kunde bli farligt. De säger att näcken skulle ha hört till Satans änglar när han ville störta Vår Herre och sen blev nedstörtad och ramlade i det våta (vattnet) Sen ångrade han vad han hade gjort och sökte tröst i sitt spel, som han utförde på fiol eller harpa. Här i trakten kallas han necken eller ström- käern - i Marks h:d (Älvsborgs län) strömkaern. Han lärde spelemännen att spela älvastrecket. Men sen ville dom inte gärna spela't, för det var myc- ket farligt. En speleman i Gunnarsjö spelade aldrig mer än de 9 repriserna.
Näcken och ett mord
Sjön Eldmörjan på Hunneberg, var stor i Ingas ungdom. Hon hörde och såg esom oftast Näcken då hon jick valle eller körde hem sina föräldrars kreatur. om kvällarna. Den här kvällen spela näcken sorgesammare än vanligt vid sjön. Även hade hon havt en hemsk dröm, natten förut. Morgonen derpå fick hon höra skottlossning på Lagge mosse. Då rann henne i minnet Näcken och drömmen. Bud gick till Bergegården där Jägm. bodde. Vid en undersökning befanns kronj. A Mörk vara dödsskjuten i mossen, av ett par tjuvskyttar. Det blev aldrig uppklarat vem som utfört mordet. En av de trodda dog tidigt. Den andre satt på rannsakning en tid och fick intaga nattvarden i Flo sakristia några år. Men till något bevis kom man aldrig. Då staten lät upptaga torv, under kristiden fann en arbetare en rostad flintlåsbössa på mossen. Det troddes att detta vapen ändat Mörks liv.
Vattenväsen
En granne här påstod alldeles bestämt, att han sett näcken komma opp ur sjön i skepnad av en häst. Han kom opp ur sjön här nere, o gick opp på land.
Näcken
Man tala mycket om näcken förr i tiden. Det var en ”vassgubbe” (vattengubbe) och bodde i åar, isynnerhet där det var vattenfall eller strömdrag. Han kunde spela fiol så överjordiskt vackert att en kunde både skratta och gråta vid det och han kunde även lära andra att spela. Den som ville lära sig spela av näcken han skulle gå en torsdagsnatt till en å, där de hört näcken spela, med en fiol och en svart katt. Fiolen skulle man hänga över vattnet, på en stake eller trädgren och bedja näcken stämma den till nästa torsdags- natt, så skulle de kasta katten ned i ån. Då de sedan kommo för att hämta fiolen var det ”stämd” av näcken och man kunde spela lika bra som han. Särskilt var det ”näckens polska” som man fick lära sig. Det var en ”trollmusik” och sades bestå av elva ”repriser”. När en dansa ”näckens polska” gick det an att dansa efter de tio repriserna, men då måste spelmannen upphöra, ty kom han in på den ”elvte reprisen”, sen var det ”go natt” med en. Då kunde / en inte sluta dansa innan solen gick upp och inte nog med att folk dansa; alltihop som hörde musiken, både levande och döda ting, dansa, och inte nog med att de dansa, de droges mot åa eller sjön, och dansa till slut ner i den. Se näcken var farlig och ville åt folk på alla vis, och sedan man spela den ”elfte reprisen” fick han dem i sin makt och då tog han dem. Näcken var en liten ”ler” gubbe, med långt skägg som likna sjömossa och han var för övrigt lik vatten och sjömôs så han var svår te upptäcka, men det var många som sades ha sett honom. Alltid hade han en fiol under armen. Men ha många sett näcken är det nog ännu flera som hört honom spela. Far hörde honom ofta spela ner vid Källebacka kvarn, och många andra med honom. Det var en gammal mjölnare vid Källebacka kvarn, som sades lärt sig spela av näcken. Hur det än var med det, så maken till fiolspelare säges det aldrig funnits. Likaså skulle det varit med gamle ”Kvarnhultarn”, (Gällstad s:n) han hade också lärt av näcken, och det är ju bekant, än i dag, att alla hans efterkommande varit musika- liska och isynnerhet varit styva i att spela fiol. Petter i Antesbo, som levde långt före min tid, är en annan som kunde spela ”näcken polske”, och spela den ibland på bröllop, men det var inte / gärna han ville spela den. Vid ett bröllop ”käka” de på honom att spela ”näckens polske” och när man inte teg av honom blev han arg och sa att den ska de nog bli nöjda av. Han stämde in och alla de närvarande hade aldrig hört en sådan musik. Somliga skratta och andra gräto och det gick så bra att dansa efter den. Han sluta icke med de tio repriserna utan drog till med den elfte också, men då blevo alla de dansande precis från vettet. De hoppa och dansa om varandra och även bord och bänkar flögo omkring på golvet, liksom i dans. Ingen kunde sluta att dansa och spelmannen kunde icke heller sluta att spela. Då var det en man som fick se en kniv lägga på ett bord, han fick tag i den och då han dansa förbi spelmannen skar han av strängarna på fiolen. Då måste han sluta och dansen likaså, eljest hade han spelat tills solen gått upp och då är det troligt att det inte varit mycket liv i de dansande. Far tala om att det tillgått på samma sätt vid ett annat bröllop. Med saken förhöll det sig så att en flicka hade en fästman, som bruka vara på alla tillsfällningar, bröllop och lekstugor, och spela. Men hon kunde inte lita riktigt på honom. Det ryktas både det ena och andra om honom, då han var ute och spela. Till slut bröt flickan med honom och gifte sig med en annan. Innan brölloppet skulle stå / kom den förre fästmannen och bad att få spela på brölloppet. Flickan blev glad och sade att hon ville gärna han skulle komma och spela. På kvällen, när dansen skulle börja, infann sig spelmannen med sin fiol och det dansades en stund ute på gårdsplanen. När det spelats och dansats några polskor, stämde spelmannen in ”näckens polske”. Men då blevo alla liksom förtrollade. Man höll sig inte bara på gårds- planen och dansa, utan drog iväg utåt gärdena, i riktning mot en älv, som flöt ett stycka därifrån. Spelmannen satt hemma på förstustrap- pan och spela i ett, i ett, men de dansande hörde musiken och så länge de hörde den kunde de ej stanna. Icke ens då de kommo till åkanten. Skrikande föllo de ner i vattnet par efter par och snart var hela brudföljet drunknat. Endast en gammal döv gumma som ej hört musiken och därför ej dansat med, blev kvar. Det var spelmannen som ville hämnas på bruden därför att hon svikit honom. Det var en gång ett par pojkar som voro ute och meta i en å och skulle gå hem i ”solglanningen”. Då fingo de höra en vacker fiolmusik och de börja dansa på åstranden. Efter ett par minuter dansa de ner i ån och drunknade. Det var näcken som fått makt med dem, genom att spela ”näckens polske”.
Näcken
Det är vissa åströmmar där näcken spelat, t.ex. i en liten å som kommer från Upphärad och rinner ner ovan- för Blockstorp. Det var vanligt att "binda näcken" innan man badade första gången på våren, det gjorde min bror, han kasta en sten i vattnet och ropa- de att "näcken skulle vara så långt borta som hans rop hördes." De ha inte talat om någon "bäckahäst" här. När de band näcken, skulle de säga: "Ja binder så långt denna sten går och så långt mitt rop når!" / Så skulle man ropa högt och kasta i stenen. Och så var det kappning när man kom upp ur badet att få på sig mössan först, men jag vet inte vad det skulle betyda.
Vattenväsen
Det var en vid Forsvik, som ville lära sig spela av näcken. Då sa' de till honom att gå till en bro där o sticka ner handen i bron, för att näcken skulle få ta blod av honom. Och så satte sig en annan person där under bron o spela.
Näcken
Strömkarlen spelade vid mörkån berättades i min barndom och näcken var en liten häst som många hade sett springa mot Dälderna. Ibland var han förvandlad till en karl med ett lakan om sig och då bådade han död för någon mot den gården han sprang.
Vattenväsen
Näcken. Vid en skola i Småland hade barnen fått se en mycket from häst som tilltalade dem. De beslutade sig för att rida på honom. Hästen befann sig då vid en sjö. När de fick fatt hästen, började de krypa upp på häst- ryggen. Till sin förvåning fick de se att hästen blev längre och längre, så att alla barnen fick plats. I det samma kom en gammal gumma gående och fick se den långa häs- ten med alla barnen på. Då utropade hon: "Å kors, tocken lång häst!" Men då slog hästen av alla barnen och försvann ner i djupet i sjön, för näcken, som var för- vandlad till häst, ville inte höra ordet kors. En man vid namn Karlström på Eckersholm fick löfte av greve Carl att få låna en häst av honom. att harva sin åker med. Hästarna gick då i bete vid sjön / Eckern. Han fick då se en stor vit häst som var god att få tag i, vilken han då tog och harvade sin åker med. När det var gjort, gick han och släppte hästen vid sjön, men då hoppade hästen i sjön och försvann. Då förstod Karlström att han haft näcken till låns. Greve Carl hade ingen vit häst.
Vattenväsen
Om de ville lära sig att spela av näcken, så skulle de gå till honom tre torsdagskvällar, men det var en bit, som de inte fick spela, för då kunde de inte stanna. Det var en, som spelade den biten en gång på ett ställe, och han kunde inte sluta förrän det kom en, som inte varit med från början, och skar av sträng- arna på fiolen.
Näcken
12. Näcken spelade, och han lärde folk att spela med. Det var nån, som han lärde spela näckens polska. Då dansade både folk och fä, och så mycket som fanns i rummet. Spelmannen maktade inte sluta, utan de måste skära av strängarna. Det sa han till dem, att de skulle. 13. Nej. 14. Jag minns inte. 15. Det har jag inte hört något om. 16. Sjöfrun visade sig som en vacker flicka. Hon bodde i sjön. Hon var vit efter vad det stod i boken. Här i socknen har jag inte hört talas om nån sjöfru. 19. Jag vet inte. 20. Jag vet inte. 20. Jag vet inte. 21. Jag har hört om en röst, som ropat från en sjö, men jag kommer inte ihåg något närmare.
vattenväsen.
De påstår, att det skulle funnits en näck i berget här nere vid sjön (Åsunden). Han ska spela och sjunga. Han skulle vara som en fin herre, men han hade hästfötter. Vi bodde häruppe i Tvärred, och en dag var vi och tvättade i en bäck i skogen. Rätt vad det var, började det sjunga så ljuvligt, ibland klagande. Vi trodde det var en Klas (en son), som kom till oss, men han kom aldrig. Rätt vad det var, bubblade det till i vattnet, och så blev det tyst. Vi fick sen veta, att pojken aldrig hade varit ute. Vi trodde, att det var näcken. Näcken kan förvandla sig. - De påstod att han kom i land ibland och dansade med folk - och tog dem med sig. - "Näckens polska" skulle vara farlig att spela.