Transkriberad uppteckning

Det var en gång en präst som red till julottan en julnatt. Han red över en bro och under denna fick han höra en underlig sång. Han stanna och lyssna och hörde då hur näcken gång på gång upprepade: ”Jag hoppas, jag hoppas på min förlossare!” Då tog prästen upp en förtorkad ”veja” (vidja) som låg på bron, ställde ner den mellan ett par ”trô” (brostockar) och sade: ”Förr skall denna ”veja” slå rot, grönska och växa, än du får en förlossare.” Han trodde, som alla andra, att näcken var en osalig ande efter en ogudaktig människa som tagit livet av sig genom att dränka sig, och som skulle vara näck till domedag och sedan aldrig få nåd. Men när prästen red hem från julottan, hade den förtorkade vidjan slagit rot och det var gröna blad på den, trots att det var mitt i vintern. Då föll prästen ned på sina knän och sade: ”Nu vet jag förvisso att även din förlossare lever.” Sedan var där aldrig någon näck mer. Det säges att det var under kvarnabron vid Prästkvarna i Gällstad, över vilken prästen i Bondegärde måste färdas då han for till Gällstad.