Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
En käring gick inåt skogen. Vid Vale hängde ett rep på en gren. "Åh, dä va änna vårt tåg!" sa' hon och skulle ta't, men fick'et inte. Hon blev förvillad och hittade inte hem förrän det var mörkt. Det var la skogsrå! Åska' slog efter vånt. Stina vet ej mer om skogsrå.
Spökeri
Till Lerdala gick en gång en ung änka från Sparre- säter med blommor till sin mans grav, som nyss hade dött. När hon satt blommorna och gick hemmåt, vände hon sig om i kyrkoporten och hon såg då hur en syrenklase hade fått formen av en hand, som vinkade till henne, och en annan klase hade fått formen av hennes mans huvud, som nickade och log mot henne. Hon gick mot graven, men ju mindre blev handen och huvudet för att när hon kom fram vara alldeles borta, men hon hör- de hur det rasslade under kullen. Strax efter kunde hon tydligt höra sin mans stämma sjunga sin älsk- lingspsalm "Jag går mot döden vart jag går......." hon stämde in i sången och då började syrenklasarna åter vinka. / Det var en bondhustru som dog och bonden ställde inte om att hon blev svept ordentligt eller tvättad. Strax efteråt gifte han om sig och när den nya hustrun vän- tade sitt första barn, kom den döda hustrun till henne och sade: "Ja, ja kom i grava otvättad och osvept, nästa månad ligger du också där, jag undrar om du skall få en ren särk på dig". Hon dog i barnsäng, men sen var de noga med i Vättlösa att svepa folk som dog. Patron Ekeblad hade för sed, att när något inte pas- sade honom, så slog han med en käpp i väggen. När han dog blev det auktion, och för var gång de ro- pade ut något som han varit rädd om, så hörde de hur hans käpp klatschade i väggen, och en gång, det var när de ropade ut värjan, ropade det från vinden med Ekeblads röst "Sälj inte värjan, det är ärvdagods"
Vattenväsen
När de hade lekstuga och fått tag i en obekant speleman, skulle de titta under armbågen på en mödom, om det var näc- ken kunde de då se det. Hade de fått honom till speleman och han stämde upp Näc- kens polska, så kunde de inte stanna, förrän blodet trängde fram ur fötterna. De kunde ock stanna om de skar av strän- garna på fiolen så han filade på bara träet. Min farfar trodde på Näcken. Var vår vid gäddeleken offrade han en silverslant i sjön, där näcken sades bo i vaken. När han slaktade får offrade han tarmarna i samma holj. Det var en som hette Brobackarn, som hade strand- rätt, den var så brant, att de andra, som också hade strand- rätt med nöd och näppe kunde få hästen att dra plogen, men Brobackarns häst sprang upp och ned med plogen efter / G Ek Ekby Vattenväsen 2 sig i fårorna. Men bara om torsdagarna plöjde han, och hästen han hade var vitbrokig. Näcken kunde komma som en stor häst och då satt det en svart en på ryggen på honom, som elden lyste ur halsen på. Ibland kunde Näcken komma upp i dammen och leka med gäddorna. Om Lusse var Näcken med och malde, men ingen fick mala mer än en halv tunna. Försökte någon fuska, ram- lade lapparna ur kvarnhjulet. I Tidan hade en bonde stor fiskelycka och den hade han fått för det han förärade sjöfrun ett par vantar vart år i islossningen.
Naturföremål
Vid Granvik finns ett bergstup som de kallar Valklev; där hade en kung ridit ner en gång, när det var krig mel- lan Sverige och Danmark. Känner inte till något bål. Avrättningsplats var Grönevall bortåt Karlsborg; där blev hästar ofta rädda, och det var svårt att komma fram. Har aldrig hört att man brukat kasta något där.
Svartkonst
När mormor låg sjuk skickade mor far efter en klok gumma från Berg, när hon kom så luktade hon i hörnen och spiseln och på mormor. Sedan tog hon en kvast och tände honom i spiseln och gjorde några rundlar över mormor, sedan eldade hon upp kvas- ten i spiseln.
Kungar
Om den berättade min gamle far att den kungen skulle vara så härdad, att när de sköt på honom, så bara han röste på sig och så ramla kulorna ner i stövlakragarna som var av älgskinn. Sen påstod de att han blev skju- ten med sin egna knapp av sina närmaste. När de bar hem honom så visste de inte om de gick rätt, förrän de högg hål på isen och såg varåt vattnet rann. Sen rastade de med liket på var fjärdingsväg- sten, när de kom in i Sverige, därför byggdes dessa vägmärken som ett bord med stenen på. I hela Bohuslän fanns den vintern inget talg eller ister, för det hade bohuslänningarna fått sitta vid Strömstad och talga in kavlar med.
Handtverkare
Smeden i Lunden utanför Skövde hade all rätt att sinka skövdehandlarnas och skomarkarnas stövlar under fars tid, berättade han. När smeden for in till staden om lördagar- na hade han med sig hela säckar med nya och ny- halvsulade stövlar som skulle sinkas. Arbetet skulle utföras till nästa lördag då de skulle återlämnas, han gjorde själv både klackskenor och spik. För påsättning av klackskenor, med skenor och spik tog han 4 skilling och för skor och skoning av häst tog han 16 skilling.
Död och begravning
Om en sjuk hade svårt för att dö, så fanns det flera sätt att underlätta dödskampen. Det var en klok gumma som gick ikring och hjälpte till vid begravningar, hon sydde ihop något av den sjukes plagg, men hon drog inte ur nålen utan bröt av udden. Ett annat sätt var att bryta över tre nålar över den sjuke, en nål över huvudet, en över bröstet och en över magen. Liket kunde också ropas ut från taket, det skedde genom att tre gånger ropa den sjukes namn och man skulle ropa åt kyrkan till.
Husligt arbete (vardagsdricka)
När enbären var svarta var det lika noga, att plocka sådana som lingon nu förtiden. De torkades och förvarades på vinden. Ungefär en gång i månaden och helst vid ny- tänne satte man brygden. Man tog 1/4 skäppa enebar och finhackat eneris och slog i halmen som skulle vara rost. Sedan slog man på kokhett vatten för att laka ur musten, så det blev enebärssmak. Därefter tillsattes honung, humle och malt. Mängden av var sort var gummorna rädda för att förråda. Om en gumma kom i ropet som god bryggerska så fick ingen vara inne när hon vägde upp de satserna. Jäst användes inte utan jästkringlor som bakades en gång om året. Innan smör skulle kärnas var det noga / Fred Skövde landsförsamling. Husligt arbete 2 med att värma töet över eld, annars kunde de få grädden förgjord så de tyckte det var grädde fast de i verkligen stog och kärnade i vatten Ju mera dagg men kunde få i brödet ju kraf- tigare blev det, och kunde man inte få tillräckligt, försökte man åtminstone få så mycket, att man kunde fukta var kaka ovanpå innan hon sattes i ugn. Brödet blev då gult och grant även om det var myc- ket havre i det. Jäst gjorde man om midsommar, under 7 dagar, tre dagar före, midsommardagen och tre dagar efter midsommar var vattnet lämpligast att baka jäst utav. Ändå finare var om man kunde knåda upp hela jästdegen i midsommardagg. Att smörja skodon om söndagarna var farligt för då ruttnade lädret
Husdjurens sjukdomar
I Sikagården hade de en gång en kviga som fick tarmvre, de försökte först med en som var utlärd i Skara men han kunde inget göra. Då skickade de efter en klok gubbe och han drev kvigan baklänges genom tre grindhål och så baklänges in i ladugården och när hon kom in i ladugården var hon bra.
Djur
Här på bygden hade folk förr en väldig res- pekt för tornbaggar, detta berättade morfar, barnen hade stränga order, att när de funnit en tornbagge skulle de försiktigt bära den till en "hästlort" och lägga honom på den. De kallades av befolkningen för "Sandjägare".
Kungar
På min uppmaning att berätta vad Emanuelsson visste om C XII omtalade han följande: "Carl XII, om den sade de gamle allmänt, att han blev skjuten av sina egna och de sköt honom med en silverknapp från hans egen uniform. De hade flera gånger försökt skjuta honom med kula, men det tjänade ingenting till, för det var ingen kväll utan när han drog av sig stövlarna han hade skaften fulla utav kulor, som han hällde ut. Dessa kulor slogs de om att komma över, för med dem gick inte att skjuta bom, utom mot kungen och där hamnade de i stövlarna.
Läkekonst
Farmor påstod bestämt att den som hade tand- värk skulle gå tre gånger baklänges kring en apel och sedan bryta en kvist, peta sig i tänderna med och borra in i barken. Hon hade gjort så en gång och var sedan av med tandvärken i 15 år, då fick hon den till- baka och gick då och tittade till apel, och då var han omkullfallen och stammen var precis som en multnad oxeltand. Torrträd som står i skogen var farligt att röra, för någon kunde ha satt in en värk i det och då överflytta- des den till den som fällde trädet.