Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tro och sed. Skogsrå.
Om skogsråa hade sig meddelaren ej annat bekant, än att hon ibland hjälpte kolare med milorna.
Skogsrå
En person här borta, som jag känner väl, var ute i marker- na. Plötsligt mötte han några granna töser. Han började språ- ka med dem. Men då hängde de sig på honom, så att det var knappt, att han kunde släpa sig hit. Inte vågade han att gå ut igen, så att han fick stanna här med natten.
Skogsrå.
En gång när min morfar var ute och gick i Nordskog, blev han sömnig och lade sig i en backe. När han vaknade, stod där en fin fröken och ville bjuda honom på brännvin. Men han gruvade sig väl för att dricka det och sade därför: "Nej, i Jesu namn !" Då vände hon sig om, och nu märkte han, att hon var ihålig baktill.
Skogsrå.
Äledalsfrua skall hålla till i en dal framom Istorps kyrka. Folk går vilse, när de träffar på henne. Det kan hända än i dag. Hon ser bra ut framifrån men är ihålig baktill. Gamle Rusen blev virrig, sedan han träffat på henne. Plötsligt stod han vid en sjö och kunde inte komma någon stans. Då tog han och vrängde västen, och strax fick han se, att det bara vaar en liten pöl han hade framför sig.
Skogsrå
De eldade och kolade så mycket och hölls med milor på skogarna förr. Då kom skogsråt till dem. Det var en kolare, som hon hade narrat till sej. Men hans hustru fråga skogsråt: "Vad ska jag göra mä tjurn som inte vill följa fät?" Då hade skogsråt svarat, att hon skulle ge honom korvaben och vendlarot. Det gjorde hon, hon gav karlen de sakerna. Men sen kunde inte skogsråt rå på honom. Då skrek skogsråt och hoja så pass och sa: "Korvaben å vendlarot å tvi vale mej som lärde dej bot!"
Skogsrå
Såna som hade fått barn, om de gick ut innan de hade gått i kyrke, då kom skogsfrua och tog dem. Det var ena som var ute och leta efter kritter, och hon hade på sej sin mans hatt och rock. Då ropa skogsråt: "Gå hem, du hedna hynda, hade du inte din mans rock och hatt, skulle du inte komma ifrån mej med livet!"
Skogsrå
Min mormor var född i Päarstorp. Där hade de en bössa, som de sköt vargar med. Och de sa att skogsfrua höll om ryggen på vargarna. De var skogsfruas boskap. Och en gång kom skogsfrua in i stugan på Päarstorp och tog ner bössan och såg på henne. Från den stunden kunde de aldrig skjuta rätt.
Skogsrå
I Dattorp talte jag med jägare, som kunde tala om att de hade sett skogsfrua, satt och höll tjädertuppen, när de skulle skjuta. Då träffade de inte tuppen, hur många skott de än sköt. Fagera Karl hade en stuga på Getaryggen mittför Velinga men i Daretorps socken vid Hacksjön. Han talte om, att han och en gubbe till skulle följas åt en morron och skjuta tuppar. Gubben sa: "Sikta nu baklänges med bössan, så skjuter du tuppen!" Den andre siktade från mynningen ut till kolven och sköt tuppen, som käringen satt och höll. Men han fick sej ett sveane, så han drog i mark. Den andre fick stryka över munnen på honom, så han fick honom vaken.
Skogsrå
En person här borte, som jag känner väl, var ute i markerna. Plötsligt mötte han några granna töser. Han började språka med dem. Men då hängde de sig på honom så att det var knappt att han kunde släpa sig hit. Inte vågade han att gå ut igen, så att han fick stanna här över natten.
Skogsrå
Det var en gubbe inne i Ryr, som sade, att han hade sett skogsrået. Det var en gång han höll på att elda vall. De gjorde så förr för att få jord att odla. Så hade de torv att elda med, och han mås- te vakta torven om natten, för att inte elden skulle sprida sig. Då kom där en dam fram till elden för att värma sig. Men när hon hade stått där en stund, ville hon värma ryggen med, och när hon då vände sig om, var hon ihålig som ett baketråg.
Skogsväsen
Skogråa talade de mycket om förr i världen. Framtill skulle hon vara så grann, men baktill var hon som ett baketråg. De sade, att vargarna var lånade till Sverige för att äta upp dem, och vargarna försvann ju också sedan. När vargarna var efter skogsråa, tydde hon sig till människor för att få hjälp. Bärgade de henne då, fick de förstås belöning. En gång vargarna var efter ett skogrå, hoppade hon upp i en glugg i en lagård. Men ena foten han hon inte få med sig, och så ropade hon: "Tassee, ta fot!" Men vargen tog hela henne. Det är en gubbe som bor här borta. Hans mor, hon hette Kajsa, träffade skogråa en gång. Hon skulle gå till stan (Väners- borg), och då gick hon denna vägen utmed sjön för den var genare. Då satt skogråa där på ett led och ropade till hen- ne: "Vart ska du gå, Kajsa?" Vart ska du gå?" Men hon svarade inte, för då hade hon fått makt med henne. Då sade hon: / "Jag vet allt vart du ska. Du ska in till stan och köpa snus åt far din." Det skulle hon också. I Hjärtum var det en skogvaktare som hade mycket med skogråa att göra. En gång han var på ett kalas, kom hon fram till fönstren och skrek på honom. Då var det nå- gon som sade till honom: "Du får gå ut. Fästemön ropar på dig." Men då blev han led åt henne, så han sköt henne med en silverkula.
Naturväsen (Skogsväsen)
En man, som hette "Själv", kolade i Rydboskogen (Hemsjö). Då kom Rydbokäringen fram till honom. Men mannen tog en brand ur elden och kastade den på henne. Då flydde hon och skrek: "Själv har bränt mig, Själv har bränt mig!" Men de andra trollen ropade endast tillbaka: "Själv gjort'et får själv ha't." (Rydbokäringen var ett skogsrå, som alla voro mycket rädda för. Många hade sett hennes spår. De voro stora och breda och avsmalnande mot hälen till en spets. / kvällen började det viskas om, att bruden inte fanns där inne i bröllopsgården. Så var det. Under kvällens lopp hade bruden försvunnit, och hur man än letade, fann man henne ingenstans. Bröllops- gästerna åtskildes, då ju inget bröllop kunde firas utan brud. Någon tid därefter började man på sjön se en vit skepnad, som tycktes röra sig på vattnet. Många personer sågo denna vålnad på Rydbosjön, eller, som den då kallades, Friggasjön. Snart var man på det klara med att det måste vara bruden, som gått "åt sjön", och nu uppenbarade sig i denna vålnad. Men vålnaden på sjön försvann efter någon tid, och i stället började man möta ett mystiskt kvinnoväsen i Rydboskogarna: ett skogsrå. Detta skogsrå måste vara bruden. Det kallades Rydbokäringen och ställde till med mycket ont. Särskilt manfolk hade stor respekt för Rydbokäring- en, och man gick inte gärna efter mörkrets inbrott vägen mellan Ryd och Edshult. (Den omtalade gården skulle varit den som nu innehas av fru Helmstein.)
Skogsrå (väsen)
Knekten Klang gick en gång i syne, han gick i en björkhage, men tyckte att han gick i en stor stad, så blev han trött och tog in på ett fint hotell och lade sig att sova i en fin säng, men när han vaknade låg han i ett stenröse i sin egen hästhage. En dräng stod på skogen och svedde hank, då kom skogsfrun fram och frågade vad han hette:? Själver sade drängen och tog en eldbrand och slog till henne med då skrek hon: "Själver har bränt mej"! Ja, har du själv bränt dig får du själv klara upp det," sade det ur skogen. Det var en bonde, som skulle gå till skogen och hugga ner timmer, då mötte han en käring, som sade: "Du får inte såga ner mina trä för då blåser jag ner hela skogen för dej". Skogen var bondens, så han brydde sig inte om vad käringen sa utan började hugga. Det gick bra tills han / G. Ek Ekby Skogsväsen 2. kom till en ensam tall, när han slog yxan i trädet for hon av skaftet, han skaftade den igen och högg och yxan for av. I detsamma kom en värvirvel och svepte ner hal- va skogen. Skogsrået ville åt manfolk och hade hon lyckats för- föra någon, så ville han ej sedan vid vanliga kvinnfolk. De som förargade henne fick örfilar så det sved, utan att de såg något, men de röda märkena på kinden var som efter grankvistar. Skogsrået lockade många att gå vilse, men kunde de få av sig rocken, och vränga den såg de var de voro, men det var svårt, ty armarna satt som fast- klistrade utefter sidorna.