Transkriberad uppteckning

Skogråa talade de mycket om förr i världen. Framtill skulle hon vara så grann, men baktill var hon som ett baketråg. De sade, att vargarna var lånade till Sverige för att äta upp dem, och vargarna försvann ju också sedan. När vargarna var efter skogsråa, tydde hon sig till människor för att få hjälp. Bärgade de henne då, fick de förstås belöning. En gång vargarna var efter ett skogrå, hoppade hon upp i en glugg i en lagård. Men ena foten han hon inte få med sig, och så ropade hon: "Tassee, ta fot!" Men vargen tog hela henne. Det är en gubbe som bor här borta. Hans mor, hon hette Kajsa, träffade skogråa en gång. Hon skulle gå till stan (Väners- borg), och då gick hon denna vägen utmed sjön för den var genare. Då satt skogråa där på ett led och ropade till hen- ne: "Vart ska du gå, Kajsa?" Vart ska du gå?" Men hon svarade inte, för då hade hon fått makt med henne. Då sade hon: / "Jag vet allt vart du ska. Du ska in till stan och köpa snus åt far din." Det skulle hon också. I Hjärtum var det en skogvaktare som hade mycket med skogråa att göra. En gång han var på ett kalas, kom hon fram till fönstren och skrek på honom. Då var det nå- gon som sade till honom: "Du får gå ut. Fästemön ropar på dig." Men då blev han led åt henne, så han sköt henne med en silverkula.