Transkriberad uppteckning

En man, som hette "Själv", kolade i Rydboskogen (Hemsjö). Då kom Rydbokäringen fram till honom. Men mannen tog en brand ur elden och kastade den på henne. Då flydde hon och skrek: "Själv har bränt mig, Själv har bränt mig!" Men de andra trollen ropade endast tillbaka: "Själv gjort'et får själv ha't." (Rydbokäringen var ett skogsrå, som alla voro mycket rädda för. Många hade sett hennes spår. De voro stora och breda och avsmalnande mot hälen till en spets. / kvällen började det viskas om, att bruden inte fanns där inne i bröllopsgården. Så var det. Under kvällens lopp hade bruden försvunnit, och hur man än letade, fann man henne ingenstans. Bröllops- gästerna åtskildes, då ju inget bröllop kunde firas utan brud. Någon tid därefter började man på sjön se en vit skepnad, som tycktes röra sig på vattnet. Många personer sågo denna vålnad på Rydbosjön, eller, som den då kallades, Friggasjön. Snart var man på det klara med att det måste vara bruden, som gått "åt sjön", och nu uppenbarade sig i denna vålnad. Men vålnaden på sjön försvann efter någon tid, och i stället började man möta ett mystiskt kvinnoväsen i Rydboskogarna: ett skogsrå. Detta skogsrå måste vara bruden. Det kallades Rydbokäringen och ställde till med mycket ont. Särskilt manfolk hade stor respekt för Rydbokäring- en, och man gick inte gärna efter mörkrets inbrott vägen mellan Ryd och Edshult. (Den omtalade gården skulle varit den som nu innehas av fru Helmstein.)