Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det skulle bo troll i ett berg ute i Tyngryd. Det var en gammal gubbe de kalte´n ändå för Vasen, han var utför trollen flera gånger. De ville ta in honom i berget. Han tog till att ropa så förskräckligt, och då sprang folk dit, och då låg han utanför berget. Var gång han hade varit utför trollen, skulle de köra honom med ett par oxar och så skulle han åka baklänges. Det var väl för att det skulle ta makten ifrån dem. Han blev sådär som hade varit svagsint när han varit utför trollen. Men så dessemellan kunde han vara bra långa tider. Trollen bytte barn för folk med. Det var väl folk så rädda för förr. De som trollen lämna, var så illavulna, de hade huvud så förskräckligt stora, och så växte de inte. Nu för tiden är väl trollen borta. De påstår, att åskan har slagit ihjäl dem.
Djävulen
"Den dålie" kallades han i vardagsspråket. Det var ett ställe i Vadsbo som hette Låstad. Där bodde en smed, en gång kom skam åkande och gick in till smeden och ville ha arbete. "Ja arbete kan ja la ha, men du arbetar så fort, så det är inte gott att hålla dej med arbete," sade smeden. "Men hele dän här vägen till Ek kan du la göra i ordning, så har du la att göra en da te- minstingen". (Smeera di va allt nyttia till möe förr och det är la di än bara de känner te motorer nu för tia.) Om de svor den dålie trohet fick de en svartkonstbok av honom, sen kunde de trolla och göra vad de velle. Sådana var folk rädda för / Johan Andersson Sventorp Djävulen 2 så de vågade knappt titta åt dem. När de snodde med tummarna rätt körde de honom från sig och när de snodde med tummarna a- vigt vinkade de honom till sig. I mina barnaår så skulle de ha en silver- slant insydd i tåna (linda) så inte skam skulle ta dem.
Födelse och dop
När de hade lindat små barn o la dem igen, så gjorde de ett kors över bröstet på dem för att skydda dem för ont, för trollen. Och det skulle alltid brinna i spisen hela tiden medan barnen var små, hela nätterna. De hade inga lampor på den tiden. När man fått barn, skulle man alltid sätta en stoppnål eller synål på sig efteråt, innan man varit i i körke. Jag bruka ha en synål i kragen med litet tråd på, man hade alltid höga kragar då. Kvinnor, som var med barn. / fick ej kliva över stakar eller annat trävirke som kastats undan, då fick barnet fallandesjuka. En ullsax, sådan som de klippte fåren med, skulle ligga i botten av vaggan, då kunde ej trollen ta barnen. Om det kom främmande män- niskor in, som hade hordom för sig i hemlighet, när de satt o skötte barnen o hade dem opplösta, så fick barnen engelska sjukan, den kallas här "skervan" eller "ältan" eller "valket." Det var farligt, om sådana personer fick se barnen nakna. Det var flera sorter av engelska sjukan.
Lusse
Till lusse skulle det inte vara vanliga kaksorter, till det kaffet skulle vetebrödet ha form av katter karlar och fruntimmer. All främmat, som kom in skulle den dagen ha främmatmat (kalasmat) det var kokt sugel med ett par supar till. Något kaffe förekom inte på dagen sedan de fått sådant på natten, all fägnad var supar med kallt sugel som tilltugg. Sista supen de fick innan de gick kallades för "Gångare" eller färdsup om den besökande var åkandes. Kräkena skulle ha en havrenek var, det sparades två till vart djur, en nek fick de lusse och en julafton. Den som blev sist färdig fick heta sjusovarn hela dagen. När de slutade att tro på tomtar och troll, så klädde de ut sig till sådana när de lussade, nu är det vitklädda töser som lussar. / Aug Lagerkvist Lusse 2. Det var en ära för gården när ett lussesällskap kom, men de hade aldrig förning med sig utan det stod iordning- gjort på gårdarna. Kom ingen före 3 gick något kvinfolk upp men det blev aldrig samma stämning, som när det kom från granngården.
Häxor
Korta-Maja dog när jag var sju eller åtta år. Hon hade inte mer än en ko, och hon hade sina bägge föräldrar att försörja. Hon hade mjölk tillräckligt, för hon kunde mjölka i ett gärdsgårdsknäppe, där tre hag stötte ihop. Det var så i Sommarsfall. Hon kom till syster sin, Greta i Espänga, och den var så förargad för att de sa att Maja kunde trolla och mjölka. "Ja, jag kan la visa dej det", sa Maja. "Tag hit en hink!" Hon fick hinken och ställde den på en pall och tog av sej sina bägge strumpeband och knöt ihop dem och drog dem genom en krampa i taket och slog knut vid krampan så inte tåget rubba sej. Sen mjölka hon sin systers bästa ko. Hon mjölkade hinken mer än halv. "Ska jag mjölka mer?" frågade hon. "Nej i Jesu namn, så mycke har jag aldrig mjölkat", sa Greta. "Ja, mjölkar jag mera, så dör kon", sa Maja.
Husdjur
De skulle lägga en 'yx' vid tröskelen när de skulle ha ut nykalvade kor första gången. De skulle ha många slag i det första drickat: orsten och svavel och sot. De skulle ta sot ur skorstenen tre gånger med en 'sopekost' och 'eldmörja' tre gånger med en sticka. De skulle aldrig gå in med öppna spänner när korna hade kalvat. Antingen skulle de ha ett lock på eller också skulle de hyssa förklä't över. Min mor gjorde så och jag med. När de gav bort mjölk skulle de droppa eld i mjölken och så ta tre gånger med skeden och känna på den. Det var väl för att de inte skulle trolla i't. De skulle alltid ha en liten 'brö(d)soppa' ifrån det stället där de hade köpt korna och ge dem om de längta! Och en del ledde in dem i stugan när de kom med dem, sen skulle de inte längta. Det talte de gamle om. Om bia inte vill sätta sej, ska de yra vatten på dem. Annars skulle de ta och slå på en panna eller nånting, så skulle de sätta sej.
Blandat klokskap, väsen, årets fester
№ 7 Uti virvelvinden åkade finska trollerigummor för att göra menniskorna ohägn. Man måste da kasta någonting i virvelvinden, så blef man bevarad 8 Fin i Tvärred kunde säga hur folk hade det hemma i allting, t.ex. huru många djur besökaren hade i sin ladugård m.m., samt naturligtvis bota de sjuka djuren. Lämna upplysningar om huruvida den ena makan var otrogen mot den andra o.s.v. Andreas i Liderna kunde läsa bort råttor medels insättande af en täljknif över dörren. Bota kor för trollskôtet. Koa har fått trollskôtet, vi ska ta ena trägrep och vria 3 gånger ### i ljusken så blir koa bra. 9. En man hade en kväll sett en ljust sken i ett stenrös, han kasta däri sin fällknif skatten blef bunden, med tillhjelp af flera man skulle skatten gräfvas fram, då de arbetat så långt att det nära nog var räddat
Skogsväsen
Skogsfrua har hästafötter men är som en människa annars. Nej, hon har ingen svans. Hon hade ingen man. Hon förvillade folk. Hon hade en väg, som gick långt, men kom de i skogen medan hon var där, så förvillade hon dem. Jag har varit för det en gång när jag skulle gå till gårdbons; det var ändå bara 200 meter jag skulle gå på en stig genom en liten skog. Det var rätt mörkt. Jag kom av stigen och kom inte på den mer. Jag skulle gå till våra lyckor, men jag hittade inte dit. Jag gick i skogen från klockan 9 på kvällen till ½4 på morron, och då var jag så vite levern valt av mej. Skogen var inte stor, men jag gick runt omkring. Jag kom inte till att tänka på att jag skulle vränga något av kläderna, en vante eller så, så hade jag hittat rätt. Men till slut kom jag fram till stugan, dit jag ämnade mej. Och hustrun där hette Anna. Jag packade, och / hon kom upp och frågade, vem det var. Hon kände inte målet på mej och inte jag på henne. Trampade de på villegräs, då for de vilse. Det var ett par som var ute i skogen och gick. Då fick de se en byggning i skogen, men rätt som det var var hon borte. Det var något spökeri eller troll.
Odens jakt
Odens jakt hade två hundar, den ene brun och den andre hjälmeter. De jakter efter troll. Men ibland jaktar han efter människor. Kjöllerström i Stockebo i Mossebo socken var ute klockan tre en morgon och skulle gå till Tranemo och tala med kyrkoherde Elgqvist. Då fick han höra att det jaktade. Först mötte han den ene hunden och sedan den andre, kom och skällde. Sen' kom en jägare och red på en häst – solen var inte väl uppe. Det brann emellan vart enda revjaben på hästen, så Kjöller- ström blev mest förskrämder. "Sågst du min jakt?" fräjde jägarn. "Ja, då såg ja", svarade Kjöllerström. Så fortsatte jägarn. Om en stund small det bortåt Trägårn – det är en gård i Tranemo socken. Lite senare mötte Kjöllerström jägaren igen, och då hang / en död människa bak på hästen. – Några dar efteråt var det ett fruntimmer, som sprang och dränkte sej på andra sidan sjön. Det var henne, som han hade varit och hämtat.
Troll
Det ligger ett stort berg i Vinköl och där bodde troll förr i tiden. Det var en dräng som varit till kvarn och malit till ful, och eftersom det vid den tiden var många som skulle ha malit, hadde drängen fått gått där länge. Då han nu var på hemvägen, tyckte han bara om han snart voro hemma, så han fick lite mat. Då han for förbi det här berget, hörde han slammer av bakedan inne i berget och tyckte då: "Tänk om jag ändå haft en fjaling brö". I samma kom trollet ut med en parm kaka brö och en bägare dricka och sade: "Ät och drick å var glad!" Då drängen tog kakan, gjorde hästen ett kast av vägen, och slog bägaren ur handen för trollet, och en del av drickan for på hästens länd, där håret gick av. Kakan hängde han på en stake, och åkte iväg utefter åkern. Då ropa trollet efter honom: "Åk på vägen den fina, och inte på åkern den gröna!" Men drängen höll sig på åkern.
Sägen om bortbytingar.
Det var en gång en trollkäring som kom in på ett ställe där det ingen var inne och ett litet barn låg och sov i vaggan. Barnet var inte döpt det kunde trollet se på håret och därför fick hon makt att byta sig till det. Skyndsamt lade hon det trollbarn hon bar i famnen, ned i vaggan och tog det lilla människobarnet med sig hem. Modern tyckte icke barnet var detsamma som legat i vaggan förut och när det vuxit och blivit större åt det upp allt som fanns i huset och modern börja förstå att trollen varit inne och bytt barn med henne. Så en gång laga hon till att koka gröt i ett ”grynasåll”. Då ställde ungen sig att flabbskratta och sade att hon sett sju ekskogar växa upp, men aldrig sett någon koka gröt i ett såll. ”Är du så gammal,” sade modern, ”så skall jag bränna upp dig.” och tog tag i henne för att slänga henne i spisen. Men då kom trollkvinnan skyndsamt in i köket och bad henne för all del ej bränna upp barnet, vilket var hennes, och bara det fick leva, skulle hon gärna få tillbaka sitt, vilket hon fick.
Häxor och trollkarlar
Flera gånger i min barndom kom det finnfolk och hälsade på i stugorna. Di var inte välkomna, men en vågade inte att köra ut dem heller. Mor kasta eld ur spisen efter den för att de inte skulle kunna trolla eller göra något ont. Om en gjorde kors med handen eller med kni- ven mot den en trodde om ont, så kunde han inte göra en något. Det var farligt att komma in i en ”vervel”. Så- dana kunde riktigt förvrida folk. Folk blev ”vänstersnodda”. Var farligheter i verveln. Di som ville befatta sig med att ta mjöl- ken från andra, tog ett strumpeband och knöt fast det i spisen och mjölkade. / Se’n om en gick och strök andras mjölkkor över ryggen så fick en tur till deras mjölk. Främmande personer fick inte gå in i ladu- gården, för en var rädd för att di skulle ta mjölken med sig. När trollpackan for till Blåkulla, så sade hon: ”Här ôpp och härut till helvetets port och samma väg tillbaka. Men drängen som låg och hörde på, skulle försöka fara efter. Han fick stanna i skorstenen om natten, för han sa inte som hon.
Sägner. Troll. Aarnes 1161
I Bälinge vid Torp var det ett torpställe och där kom alltid trollen från Bäraberget in var julafton om natta och förde sådant liv, så folket kun- de inte bli inne. En julafton kom en björnförare med en björn och fråkte, om han kunde få bli där mä natta. Men di talte om som sanningen var att det var omöjligt att bo där om natten, för trollena skulle komma. Men björnföraren sa' att han nog skulle reda sej med dom, och så blev han kvar där. Så fram på nat- ten kom trollena, en helan mängd. Björnföraren hade stuckit in björnen i ommen, och nu öppnade han luckan och ropade: kisse, kisse! Trollena hade redan börjat spela och dansa, men när di fick se björnen, blev di så rädda, så di gav sej i väg hals över huve! Den andra julnatta (= nästa år!) hörde folket att det knackade så försiktigt på dörren och att något frågade om kissen lever. "Ja, dä gör han", svarade di. Se'n fick de vara ifred för trol- len, så länge de levde.