Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomtegubber ska dä ha varit vid Lenungshammar här i min tid. En hästhandlare mötte en tomte vid Dammen där, han hade köpt en ny häst, blårosete. Den tyckte tomten om, så han skulle hälsa. Tomtarna tyckte inte om alla hästar i stallen. Det var tomtar vid kvarnen i Lenungshammar. De stängde kvar- nen ibland för min svärfar där. En gång stod tomten där och höll i hjulet.
Spökeri
När jag bodde i Holmestad, köpte jag en mark från Västerby. Så sa gålboa (grannarna), att på andra sidan vägen i en björke- backe på den marken skulle finnas en sten med slätter vägg och att det skulle vara runor på den. Jag var där och tittade men kunde inte hitta den. Jag gick där och satte upp staket en tid däref- ter, och då fick jag se en slät hall på andra sidan, men samti- digt fick jag se en stor kråka, hon var större än en vanlig kråka och hade inga fjädrar utan var alldeles luden. Jag undrade vad jesse namn det var för ett kritter, men jag brydde mej inte om henne utan tog en stolpe och skulle bryta upp hallen. Men när jag kom intill hallen, då var hon borta och jag såg ingen kråka hel- ler. Det var en spökefläck. Mota kallade de den. Mina föräldrar talte om den och sa, att det visar sej alltid något dumt där. De röste julgrana i Svenstorp, och barnen från Ågårn var där. / På natten skulle de följa Ågårns barn hem. Det var Maja, som var gift med arrendatorn, och Johan, som hyrade där. När de kom där i Mota, då kom det en huvudlös gubbe. Barna blev förskräckta och de gamle med, när de hörde, vad barna såg. Men de gamle såg ingen gubbe, det var bara barna, som såg honom. Jag såg den gubben ock en gång. Jag gick på en stig, och det var en gräsholme med djup snö på. Där kom en huvudlös gubbe och gick i snön. Jag undrade, vad det var för en människa. "Jag ska gå dit i morron bittida och se, om där är några spår," tänkte jag. Och jag gick dit, men där fanns inga spår. Så det var klart, att det var en ande.
Mara
Mara var något som kom åt kreaturen. Det var en bonde som hade en märr. Den red mara om nätterna. Han band en lie på ryggen på märra och på morron satt bonden på hästen och var itureven. Han var död. Det fanns marsuddar på tallar; hopflätat. Sådana högg de av och spikade upp över dörren till stallet. Då var inte mara go till att komma in. Kvinnfolka gick till karlarna och karlarna till kvinn- folka, och de kunde gå in i husen och inga dörrar var öpp- na.
Häxor och trollkarlar
Grille bodde i Vedumsängen. Det hör le till Holmestad. Han trolla', sa de. De höll på och gravde dike, och då skulle han visa, att han kunde. Han knöt fast sina strumpeband i en hank som låg stupe, och sen mjölkade han strumpebanden. Det blev mjölk så det fragga' sej över hinken, sa de.
Djävulen
Det var en historia om tummanystat garn och söndags- födda barn, dem är inte den onde god till förstöra. Lucifers släkte. Det var när de onda änglarna blev nedkas- tade, då föll somliga på berg och de blev bergtroll, en del på tomter och blev tomtegubbar o.s.v.
Vattenväsen
Näcken har jag hört spela nere i Sil. Jag och bror min var ute och skulle meta kräveker i ån en lördagskväll. Vi fick inga. Klockan ett gick vi in på Sil; då började näcken spela fiol i hôlja, där vi hade varit. Vi gick ner åt ån igen. När vi stannade, tystnade han, då vi gick, spelade han igen. Och vi fick så mycket kräveker, en påse full. Det lät dôrmt, när han spelade. Han spelade fram dem. Brunnsgubben – det var bara till att skrämma barn med. känner inte till råggubben eller logubben.
Skogsväsen
Skogsfrua har hästafötter men är som en människa annars. Nej, hon har ingen svans. Hon hade ingen man. Hon förvillade folk. Hon hade en väg, som gick långt, men kom de i skogen medan hon var där, så förvillade hon dem. Jag har varit för det en gång när jag skulle gå till gårdbons; det var ändå bara 200 meter jag skulle gå på en stig genom en liten skog. Det var rätt mörkt. Jag kom av stigen och kom inte på den mer. Jag skulle gå till våra lyckor, men jag hittade inte dit. Jag gick i skogen från klockan 9 på kvällen till ½4 på morron, och då var jag så vite levern valt av mej. Skogen var inte stor, men jag gick runt omkring. Jag kom inte till att tänka på att jag skulle vränga något av kläderna, en vante eller så, så hade jag hittat rätt. Men till slut kom jag fram till stugan, dit jag ämnade mej. Och hustrun där hette Anna. Jag packade, och / hon kom upp och frågade, vem det var. Hon kände inte målet på mej och inte jag på henne. Trampade de på villegräs, då for de vilse. Det var ett par som var ute i skogen och gick. Då fick de se en byggning i skogen, men rätt som det var var hon borte. Det var något spökeri eller troll.
Älvor
Älvor dansade ringelek. Det var vid ån ändå, hemma där jag bodde i Holmestad. Jag stod väl femti meter ifrån och tittade på dem. De var sex, en aln långa ungefär, alldeles vitklädda. Det var mitt på dagen, jag såg dem. Andra hade sett dem förut. De hållde sej därom- kring. Det syntes inga spår efter dem i gräset, så de var andar. Men goda. Blåste de på en, fick man älvebläster. Då skulle man rökas med älvenäver, som växer på backen.
Valtorp Visor 42
Lyckönskan för de bortgångna beväringarna. Ja Gud han dem välsigna och nådigt dem bevarar, som äro bortgågna till Sveriges försvar, ja, Gud han dem väl hjälper, till liv och till lem, om det är hans vilja, så kommer de väl hem.
Tattare
Som lärarinna hade jag med barn från Tattaresläkten att göra, ty sådana bodde förr uppåt Brandstorp. Dessa barn voro intel- lektuellt överlägna landtbarnen. Deras specialitet var att ställa till rackartyg och välta ansvaret över på barnen från andra hem. Föräldrarna däremot var noga med att de skulle gå i sko- lan, så de förstod kunskapens värde, fast de ofta voro uppe och regerade och påstod att deras barn blev orättvist behandlade. Mitt omdöme om tattarebarnen är, att de äro intelligentare i genom snitt än andra, gärna vill göra skälmstycken och välta skulden på andra. Ett obändigt och hetsigt lynne hade alla barnen, lätt för att gråta, lätt för att skratta och lätt för att bli elaka.
Folklivs- och karaktärsskildringar.
Det var i Enebacken för över hundra år sen; det var visst 1840. Min far var för Tinget och hörde på gumman, när hon vittnade, för hon var gårdbo med oss. Hon var gift med en som hette Jaen, men han var död. Hon skulle gå upp till Svens- torp till en gubbe, som bodde där, som var ensammen, var förmögen. Hon bakade och tvättade åt honom. Hon kallade ho- nom farbror i alle fall. Han var gammel. Och min far talte om den historien för mej. Det var en käring, som bodde uppföre i skogen i Stätta, hade en liten lycka. Och så skulle de alltid ha öknamn på alla ställen förr. Räva kallade de det. Och Svens- hult, där "farbror" var hemma, kallade de Fetta. Och nu hade han släkter; de sköt honom mittpå dagen. Och gumman skulle gå dit och visste inget. När hon kom upp till Stätta, kom kära- mor ut och ville att hon skulle löska henne ute på stätta. / Och gumman blev stämd till vittne. Hon vittna så här: "Jag satt på stätta och löska käramor i Räva. Då small dä i Fetta." Hon blev tystader, för de ville inte höra sådant dära. Hon var så rätt- vis, gumman. Hon svor och talte om allt som det var. "Tala om´ et riktigt, " sa domarn. "Nu vill jag ha min ed tillbaka, för jag vill tala om´et som det var," sa hon. "Nå, tala inte farbror om, vem som skulle ha det han hade?" frågade domarn. "Jo, han sa att det blir inte mera efter mej, än som de klener på domstolen, sa han."
Umgängesformer
Bärsöndagar förekom redan i mina föräldrars tid. Det var de två första söndagarna i augusti. Då reste folket mangrant till Råbäck, för där var gott om körsbärsträd, och till Lukes- torp; där var en stor slätt och där hade de kaffe och starkt att sälja, och där slogs de så, de som tyckte det var roligt. En del åkte i klädda hökorgar, tjugo personer i varje eller så, och hade mat och brännvin och kaffe med sej och speleman i vagnen.
Annandag jul
Då red de Staffan. De red från den ene byn till den andre. De var så många, ett halvt tjog, alla unga karlar. Drängarna fick ta sina husbönders hästar, och bondsönerna var med. De var inte utstyrda, inte heller hästarna. Vid hu- sen sjöng de en visa, sen fick de fägnad av fruntimmer, som kom ut till dem. Å sen gick de om jul. De gick med stjärnan. Det var sju eller åtta stycken. Det har jag varit med om. Då hade jag ex- ercerat beväring och var 21 eller 22 år. Det lärde de gamle en. Vi hade en stjärna, tre alnar i genomskärning, så var det vis- sa rutor med rött, vitt, svart, grönt. Den var inte riktigt rund utan det var taggar. Den gick runt omkring med en vev. Vi var förklädda, hade skråpuksansikten. Jag var ena käring, hade klöe på huvet och kjortlar och var uppstoppad, för / jag skulle vara havande. Pojkarna var utklädda de med. Nej, de kallades inte Herodes, Svartekung eller så. Vi sjöng bara Staffansvisan. Vi fick fägnad överallt, men vi tog inte mycket emot. Det sista stället vi var på var Svenstorp i Holmestad, då sa de, att jag var sjuker och skulle få barn. Jag skulle få lägga mej med drängen, en pojk som var 16 eller 17 år. Men drängen blev förskräckt. Han tog på sej och gav sej av. Nej, det var inga visa män eller så. Den som var stjärnan var klädd som en knekt. Vi sjöng: Staffan var en stalledräng o.s.v. Sedan fortsatte vi: Vi ser på eran fönster blank att här finns sbrännvin å inte lank Fick vi inget, sjöng vi: Vi ser på eran skorsten svart, att här var ett rackarepack. Vi ser på eran skorsten rö, att eran dotter ä inte mö. Det var de som gick så kär efter oss (efter det vi slutat), / men det var inte i många år. Det visade sej alla möjli- ga uselheter för dem till sist. De påstod, att det var inte rättvist att gå så. De gick och gav kreaturen i andras lagårdar eller hävde gödseln för dörrarna, så folket kunde inte komma in. Har in- te hört talas om måkebollen.