Det var i Enebacken för över hundra år sen; det var visst 1840. Min far var för Tinget och hörde på gumman, när hon vittnade, för hon var gårdbo med oss. Hon var gift med en som hette Jaen, men han var död. Hon skulle gå upp till Svens- torp till en gubbe, som bodde där, som var ensammen, var förmögen. Hon bakade och tvättade åt honom. Hon kallade ho- nom farbror i alle fall. Han var gammel. Och min far talte om den historien för mej. Det var en käring, som bodde uppföre i skogen i Stätta, hade en liten lycka. Och så skulle de alltid ha öknamn på alla ställen förr. Räva kallade de det. Och Svens- hult, där "farbror" var hemma, kallade de Fetta. Och nu hade han släkter; de sköt honom mittpå dagen. Och gumman skulle gå dit och visste inget. När hon kom upp till Stätta, kom kära- mor ut och ville att hon skulle löska henne ute på stätta. / Och gumman blev stämd till vittne. Hon vittna så här: "Jag satt på stätta och löska käramor i Räva. Då small dä i Fetta." Hon blev tystader, för de ville inte höra sådant dära. Hon var så rätt- vis, gumman. Hon svor och talte om allt som det var. "Tala om´ et riktigt, " sa domarn. "Nu vill jag ha min ed tillbaka, för jag vill tala om´et som det var," sa hon. "Nå, tala inte farbror om, vem som skulle ha det han hade?" frågade domarn. "Jo, han sa att det blir inte mera efter mej, än som de klener på domstolen, sa han."
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
