Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Påsksed
Vid påsk skulle dä alltid vara en hög med kakor av alla sorter vid varje tallrik. Tjänstefolket skulle ha lika som de andra.
Påsk
Dagarna i påskveckan var: "Frimåndar fete tisdar dimmelonsdar skärtorsdar långe freddar stackete lördar" På "långe freddar" skulle de inte äta mjölk, den skulle värka ut sedan i var o blod. Och på morron långe freddar skulle någon i huset försöka komma opp o piska de andra. Det skulle ske med björk- ris, det var sådan sed bara någon betydelse på det vet jag inte. / I dimmel skulle de inte spinna, inte väva, inte baka, inte laka o inte bränna eller brygga. De skulle bara sopa o städa till påsk, de skulle sopa sina hus "för loppor o löss, råttor o möss!" Då skulle det städas ordentligt, o bråten skulle undan. Det var de där "dimladara", som det var särskilt med. De skrev påskbrev då också o sprang med, barn o ungdom, o lacka hop dem med beck. Sen satte de dem i förstudörrarna o i knutarna hos dem som skulle ha dem. I påskbreven skrev de bl.a. "sopa, raka smörjehorn, giver jag dig te resedon, så du kan åka långt. Akta dina ben / för stockar o för sten, för du kunde bli halter som en valter." På påskdagen om morron skulle solen gå opp två gånger, sa de gamla. Påskeldar var det också, de elda tjärtunnor, med eldarna mota de bort påskkäringarna.
Påsk
Man skulle inte få äta mjölkmat på "långe fredda" (långfredag), det skulle bli bölder allltihop av den sedan. De kom också med ett ris på lång- fredagen o skulle piska en med, för att man skulle bli snäll, det var björkris. Det var mamma, som kom o tukta så, o barnen kunde också ge varann där som det fanns syskon. På påskafton skulle barnen ut o ha en käpp o springa "skreffle" på, då var de påskkäringar. Och så var de utklädda, hade några trasor på sig. De skrev påskbrev till varann / också, på senare tid när barnen fick lära sig att skriva, detta var ej van- ligt här förr. I de breven stod att de skulle mötas på en bestämd plats, o. el. vid en sten eller ett träd, o så skulle de fara bort till själva Satan. De breven kasta de in till varann, men ingen gick ju för att möta den andre. Så sköt de mycket vid påsk, o det var för att skjuta ner själva påskkäringar. Far lärde mig skjuta, jag skulle ta ett björkris, göra en ring av det o lägga denna på en sten, sen skulle jag lägga en eldglöd inuti ringen, spotta på denna o slå till den med en yxa. De stängde också så väl om djuren vid påsk, för att ingen skulle kunna komma in till dem.
Påsk
Majpojkarna brukade tända påskfyr på Majberget påskafton. Därtill användes gamla tjär- tunnor som de stulo eller fingo i repslagerierna. Tjärtunnorna sattes ovanpå varandra för att det skulle bliva högt. Påskfyren hölls brinnande hela påsken och när tjärtunnorna blivit upp- brända gick man omkring och stal bränsle var man kunde och tog då vad man kunde få tag i, sålunda tog ett fristående "V.C." från en kärring och bar upp och eldade upp i påskfyren Det tändes upp påskfyrar för att lysa påsk- kärringarna. Det var då till att "nubba" (supa) och sjunga omkring påskfyren. De sjungo då; Majbergspojkar enikt laf fruktar ej för ett enda slag och får de ett / så ger de sju. En annan bit som även sjöngs då låter så; För ljuvliga vi gå, för ljuvliga vi gå, sjung hopp fallera för ljuvliga vi gå. Det var för det mesta endast dessa våda vis. stumpar som sjöngos då. Man brukade även finna på en hel del upptåg påskafton. Av papper klippte man ut kvastar och rakor m.m. som man sedan smög sig till att fästa på ryggen på gubbarnas rockar, man brukade även taga äggskal och fästa på ryggen på dem med knappnålar. Masthuggspojkarna brukade tända påskfyr på masthuggsbergen.
Påsk
Dymleveka - det "svarte månda'n, vite tisda'n, dömleonsda'n, skära torsda'n, långe freda'n och påsk afta'. Skära torsdag - då skulle di kärna, för då skulle de få så gott för att få smör sedan hela året. Då skulle de också gå efter hälsovatten i en bäck, som rann av åt norr - det skulle vara så häl- sosamt och nyttigt. Det skulle tagas innan solen gick upp. När jag vaknade en morron, hade min syster redan varit efter det. Mor hade ställt å henne så bettia om morron. Det vattnet skulle en ha till allting den dagen - koka i och dric- ka av. Skära torsda'n skulle en också ut och fri allting för påskakäringar- na, så att di inte kom och mär(k)te. De kritade och korsade över dörrarna och stängde ute dom med kosminga'. Di talte om att påskakäringarna märkte och klippte i löa' på svina' och i ulla' på bagga'. Påskägg skulle en ha om en (än) inte fick ägg så långt året var. Det var påsk- dagen och annandagen. Påskeld hade vi här på en bergkulle "östa för gärdet". Vi gick redan före våren och plockade pinnar och bråte till den. Vallhörlingar bar ris ända i- från sjön. Allihop ungdomen var med vid elden sedan. Mycket enris. Till slut, när det blev ont om veden, köpte di tjärtunnor. De tände med bränder från elden himma.
Johannes i Draget, Halleberg och en skräddare på Ekelund
Joh. Jansson i Draget hade längen gått å dillat äfter den tidens sed i husbehovsbränningen. Detta hände om påsk i mitten av förra århundradet. Palmsöndag samma år sade Johannes: till nästa fredag firar vi minnet av vår frälsares avgång från denna verlden. Jag Joh. Jansson i Draget är icke värdig att gå hädan på samma dag derför går jag dagen äfter. Mycket riktigt! Påsklördag fanns J. hängd och död i ladugården. Då uppt. var barn stog ladugården kvar. Vi våga oss icke förbi den om kvälla. Der spöka, sa de gamle. Att s. k. på åmmar (ugnar) funnits till är ju inget nytt, men att det funnits så stora åmmar att en skräddare kunnat sitta där och sy kläder, hör väl till sälsyntheten. Så var likväl förhållandet, på Ekelund Hunneberg innan detta blev kronj. boställe. I den gamla stugan var så stor pååmm att en skräddare som bodde där, satt om vintern och sydde på åmmen. Men som ofta skräddare o skom. köm i delo med bönderna, Fick även denne skräddare sin nidvisa. Vi ska sjunga om skräddars panga i Ekelunn. En långer stunn.
Troll
Ute i Äsere berg i Gunnarp (meddelaren flyttade som barn med föräldrarna till Gunnarp), där är som en grotta. Där var en stor sten, större än denna byggningen, som låg högt uppe på berget. Men där låg fyra stenar under, så han låg inte slätt ner på berget. Det stod nätt och jämt till och krypa under den. Mitt under stenen var ett hål rätt ner i berget. Jag tjänte dräng i Tokalynga. Då gick vi fyra stycken dit en gång och sa vi skulle undersöka det här hålet, och vi kröp ner genom det. Men vi torde inte gå så långt, för det blev så mörkt. Det var kant och räligt i det här hålet. Så var vi hemma och tog några rep med oss, och så skulle en som hette August gå före och ha repet om sig. Men bäst det var blev han förskräckt, så han sa han går inte längre. Men jag gick då istället – de knöt repet om mig. Bäst jag gick fick jag se ett ljus på väggen, och då sa jag, att jag går inte längre. Det var sägen, att där var troll så räligt i det berget. Det var en som hette Karl-Magnus; han var så långt, så han hade hört en ligga och sova i berget. Men där hade aldrig någon vart vid ändan på gången. De sa i Tokalynga, att vid påsk och alla högtider var trollen alltid elaka, för då kom de fram och ville stjäla. Så det var likadant där som i Klev.
Påsk
Jag tjänade dräng i Klippingsberg. Där hade de så mycket "häx" för sig. Jag kom dit till påsk och stannade till hösten, därför vet jag bara, hur de hade det vid påsk; men de andra tjänarne sa, att de hade så'nt där för sig om jul och nyår också. Men då var det väl "häx" av annat slag. På dymmelonsdag klockan 12 skulle de sluta spinna. Inte fick de brygga eller baka eller hugga ved i dymmeln. Om en bit trä som hugges av faller på marken och ett djur trampar på det, får det ont i benet. De läste så här, när de sa upp ohyra: "Loppa och lus flyr mina hus till såna, som lakar och bakar och spinner / i dymmel". Långfredag drack de inte mjölk. Då skulle de få bölder. Så mycket mjölk man drack, så mycket fick man svettas i arbetet. Påskafton, innan solen gick ned, skulle det vara släckt i spiseln, och spjället vara draget igen, annars kom påskkäringarne ned genom skorstenen igen. Alla dörrar till stall och lagård skulle ritas med kors, innan solen gick ned. De ritade stora kors med kol. Fastlagen brydde de sig inte mycket om. De hade inga fastlagsris eller så'nt. De tror jag inte de ha haft nå'n gång här på Torsö.
Häxor och trollkarlar.
De kloke, de var för det mesta från Finland, sa de. De skulle kunna mångalunda, som inte andra kunde, och veta allt. - De talade om, här var en sån där, som gick till Blåkulla om påska De kallte henne Kapten Äli. Hon skulle vara högre än vanliga, som for till Blåkulla, så det var därför hon hade en sån titel. Så var där en ung tös, som var släkt med henne. En gång frågte Kapten Äli tösen, om hon inte ville följa med till Blåkulla. Jo, det fick hon för sej hon ville. Ja, när kvällen kom, skulle de gå ihop, och Kapten Äli skulle ställa om, så de fick åka iväg. Och det var som de kommit in i en stor kopparkittel. Och det bar iväg så. Så sa Kapten Äli till tösen: "När du nu kommer in till Gudfar, ska du gå och ta Gudfar i hand" - hon kallte Skam Gudfar. Men tösen gjorde inte det, utan hon bad Gud istället och ville därifrån. När de då hade varit där både länge och väl, och inte tösen gav med sej - se, hon var rädd för det - / så fick de då ka hem igen. Men hade hon tordet ta Skam i hand, så hade hon väl blivit lika klok som Kapten Äli. De sa, Kapten Äli kunde sätta sej och mjölka en led- påk, men det tog mjölken från korna nere i byn. "Här av och här an, till Helvetes land", skulle påskakä- ringarna säja, när de gav sej iväg till Blåkulla.
Julafton
Julneken - bara de fick upp den före sola uppgång, var det bra. Nej, det var ingen tävlan om att få upp den först. De tog ibland två neker och slog ihop till en eller ock tog de ur flera neker så de fick ihop till ett par fina neker. De satte dem vid porten, en på var stolpe. De fick sitta uppe till påsk- de ville inte ge dem till kreaturen, utan de slängde dem i göds- len. Julehalm hade vi i barndomen - den hävdes i gössla. Julabock - vi hade virat ihop en halmbock med tre ben, men den var inte lik nån bock. Vi låg och "tog julabocken" och "drog rot". Julnatten skulle den äldsta kon i lagårdn kunna säga ifrån, hur mycket havre det var kvar i halmen. Jo, julgran hade vi, när jag började minnas. Vi var torpare, / och det var gott om skog. Vi fick en bänk till julaved, eljest brukade vi elda med torv. Nej, ingen julbåge! Men vi hade en julakrans av halm, som svängde och dansa! De ella "julell" - sen skulle de se efter i askan, om det blev någon sorts spår: en hand eller fot. Jag vet inte, vad det skulle bemärka. Kreaturen fick "julafor" - det var enbart hö. Ett tregrenigt ljus hade vi hemma - det släckte vi av, så vi hade det "alla tre aftnera". Till klockan 12 skulle julljuset brinna. Ja, de språka det, att de döda skulle komma hem.
Märkesdagar och väderleksmärken.
Efter första lön efter trettondagen är det tretton veckor till sådden. "Peter Katt" är det alltid oväder. Sådant vädret är på "Gregorius" sådan blir försom- maren. "Ture" och "Tycho" är ovädersdagar. Vid Hornsmässa kommer svalorna. Vid "Potentia" sättes potatisen. På "Urbanus" skall man så linet. Det skall sås så tjockt att kråkorna kan "slå kan" på det. På "Beda" sattes bönorna. Första och andra söndagen efter påsk visa, hur sommarens väderlek blir. De kallas vita och röda söndag. Namnen har de fått därav, att de första kristna var vitklädda första söndagen efter Jesu / uppståndelse och rödklädda den andra. Om det var sjöhöjd den 17 juni, stannade sjön. Då skulle den sjunka och inte växa mer. Om det regnade på Sjusovardagen, skulle det regna sju veckor därefter i sträck. Om potatisen var färdiga till "Lars", var det bra. När röken ej från huset vill oväder stundar då till. Koppar, järn och hårdan sten av förändring lida men. Talltrasten sjunger, när det skall bli regn. En mask "myroxen", som är svart eller blå på halva huvudet och vit på halva, visar hur vädret blir. Om den visar huvudet först, blir det torka, om svansen syns först, blir det nederbörd. När spätten sitter i gamla ekar, blir det regn. Varje böndag är det oväder. När det är fläckar i solen, "solvetar", blir det storm. Man kan se i Vintergatan, om det blir mycket snö.
Vattenväsen
Borta på Karls holme här i Öresjö syntes ofta ett ljus förr. Det rörde sig alltid rakt upp och blev högre och hög- re. Men en påskafton, för det syntes tydligast med påsk, stod vi här uppe i berget och såg det, och då gick det utefter hela holmen. Det var ett par pojkar som hade varit på dans borta i Hjärtum en lördagskväll, och när de rodde hem, var de fulla och dristiga, så de beslöt ro fram till Karls holme och titta närmare på det där ljuset. Det gjorde de också, men just som de kom all- deles in på holmen försvann något med ett schoan- de ner i sjön alldeles invid eka, och i detsamma var ljuset borta. Och de blevo så förskräckta, så de blev spik nyktra med en gång. Det var några som var ute på sjön och fiskade en gång. Då blåste det plötsligt upp, och i detsamma kom några sättande ut över sjön bort mot öjera. De såg / tre huvuden stora som ankor. Då förstod de, att det var bästa att taga sig i land fortast möjligt, och de hade inte väl kommit till stranden, förrän ett väldigt ovä- der bröt lös. Galtarna är en klippa, som vid högvatten nätt och jämt syns över vattenytan som två små skär. Ibland syns galtarna alldeles vita, och då vet man, att någon snart skall drunkna i sjön.
Påsk
På dymmelonsdag ställde mor undan spinrocken och sedan nystade hon inte eller hade något som snurrade för sig. Detta gjorde hon för hönsens skull, för om man gjorde så fick hönsen en sjuke som de kallade "hönekramp". Den som hade gamla kvastar liggande ute, han hjälpte påskakäringarna att skaffa material för mjölka- harar. Det var en gammal sed här, att det sista i brasan om påsk skulle de kasta in i spisen och bränna klövarna efter julaslakten, sedan det var gjort stängde de spjället noga. Så var det en sed, att man skulle reta gamla illa an- sedda käringar genom att rita på trappan eller dörren kvastar och raker. Det var mäst barn och ungdom som bedrev det ofoget. / Anna Greta Johansson Leksberg Kajsa Svensson Påsk 2. Ett gammalt bruk som levde kvar hos de gamla i min barndom var att de med rödkrita satte ett kors över alla dörrar. Det finns säkert gamla stuger kvar i Vadsbo än, som kan visa påskakors från den tiden över sina dörrar. Påskdagen gick manfolken till ladugården och sysslade och det brukade de minsan inte göra. Den som påskdagen ville se i kyrkan vilka käringar som varit i Blåkulla, skulle se på publiken genom en hästakäke, de som varit i blåkulla såg han då sitta baklänges. Om de åt mjölkmat på långfredag, så fick de utslag och mjölken gick ut i varbölder och så mycket vatten som man den dagen drack, så mycket skulle de svettas under skörden. På lördag skulle barna ha påskapisket och de som ville göra det ordentligt gjorde riset av nypongrenar.