De kloke, de var för det mesta från Finland, sa de. De skulle kunna mångalunda, som inte andra kunde, och veta allt. - De talade om, här var en sån där, som gick till Blåkulla om påska De kallte henne Kapten Äli. Hon skulle vara högre än vanliga, som for till Blåkulla, så det var därför hon hade en sån titel. Så var där en ung tös, som var släkt med henne. En gång frågte Kapten Äli tösen, om hon inte ville följa med till Blåkulla. Jo, det fick hon för sej hon ville. Ja, när kvällen kom, skulle de gå ihop, och Kapten Äli skulle ställa om, så de fick åka iväg. Och det var som de kommit in i en stor kopparkittel. Och det bar iväg så. Så sa Kapten Äli till tösen: "När du nu kommer in till Gudfar, ska du gå och ta Gudfar i hand" - hon kallte Skam Gudfar. Men tösen gjorde inte det, utan hon bad Gud istället och ville därifrån. När de då hade varit där både länge och väl, och inte tösen gav med sej - se, hon var rädd för det - / så fick de då ka hem igen. Men hade hon tordet ta Skam i hand, så hade hon väl blivit lika klok som Kapten Äli. De sa, Kapten Äli kunde sätta sej och mjölka en led- påk, men det tog mjölken från korna nere i byn. "Här av och här an, till Helvetes land", skulle påskakä- ringarna säja, när de gav sej iväg till Blåkulla.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
