Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Jag vet bara att de kunde skrämma barn för gasten. "Ä du inte snäll, så kommer gasten," sa de. Gasten skulle vara en stor fågel.
Lappens hämnd
Det var en som hette Jan Orsn i Örträsk som bjöd en rik lapp att åka med sig, han skulle till Lycksele, men lappen var inte pigg på det. "Ja ska ränn", sa han. Men till slut skulle han väl åka, men då ville han ha hund sin med sig i släden. Det ville inte Jan Orsn, men lappen sa att det skulle han: "Han är min följeslagare i livet och min hämnare efter döden", sa han. Ja, så fick han ta hund med, men Jan Orsn hade tänkt ta livet utav lappen, för han var rik, och han brukade bära pengarna på sej. Så han tog fram en yxa och slog först ihjäl hund och sen slog han lappen. Men i all hast fann han inte pengarna — han hade dom förstås i "lappskåpen" (i barmen i kolten) — och så blev han rädd att nån kom, så han kasta lappen ur släden och körde sin väg. Men lappen han dog inte utan vakna till liv, och då börja han på spå (trolla). Det var en bonde som kom och körde, och då hörde han att han [lappen] sa att sonhustrur i tre led skulle få ligga i tjugo år vardera. Och så har det gått också. Det är nu den tredje som ligger. Men då Jan Orsn var död, så samlades allt vad hundar som fanns i socknen på hans grav. Det kunde vara en 40-50 hundar där, och dom grävde så dom kom ända ner på kistan, och dom ylade och levde så det var alldeles förfärligt. Folk var tvungen att skjuta ner sina hundar. Det där har Örträska (Örträskborna) talat om så många gånger. Och min svärmor hon tjänte där i gården, så det är väl kanske en hundra år sen han försökte döda lappen.
Om kyrkhelgerna
Nyårshelgen, påsk, midsommar, mikaeli och andersmäss, det var ungdomshelger. Vi ungdom vi gick körkvägen barfota och bar skorna och bar kläderna i witknyte (inknutna i en handduk). Aldrig ville vi åka, utan vi gick, och vi kunde vara 30-40 i sällskap. Vi vänta alltid på varandra. "Hon har int komme än! Och hon är int här!" sa vi. Och så vänta vi och gick allihop på samma gång. Och så vänlig ungdomen var! Ingen tycktes vara bättre än den andre. (Gummans son: "Och så låg ni i lag då, och for hem på söndag kväll." Gumman skrattar. Jag: "Jaså, ni låg i lag?" Han: "Ja, hä var väl dä ni mest for ut för." Gumman protesterar icke.)
Bot för tandvärk
Jag hade en förfärlig tandvärk, och jag vart gillad [rådd] till allt möjligt. Till och med jag var till en käring i Kasamark, som skulle kunna bota tandvärken. Hon hade tagit fingret under ett selvskre [silverskred, ett tåg av mygglarver], och då skulle hon kunna bota med det. Hon var blind, och jag gatt [måste] ta i fingret hennes och ledsaga det in i mun — och då åt hon snusen, så dom var alldeles... (gör en min av vedervilja). Och int vart jag något bättre. Jag vart gillad [rådd] jag skulle blåsa in i mun på en groda också, och det gjorde jag, men int hjälpte det heller. Jag vart också underrättad att jag skulle ta en sticka ur ett träd, som växte där tre vägar gick ihop, och så skulle jag peta med den, så jag fick blon på den, och så skära i barken och sätta in stickan under. Men ingenting hjälpte. Men jag vet dem som riktigt kunde bota tandvärken. Holmgren på Teg han kunde, och 'n Anders Westman i Röbäck lärde sej utav han. Han botade en morbror till mej en gång. Han snickrade till en pinne åt 'n, och själv fick han peta i tandhålet med den. Sen tog gubben stickan och stoppade den i fickan. Vad han sen gjorde med den, det vet jag int, men han hade aldrig nån tandvärk sen i sitt liv.
Ser och talar med döda
Int jag tror på något spökverk och int jag har sitt något, men något konstigt var det en gång då jag kom och körde från Överboda. På ett ställe, det bar ändå utför, så stanne hästen och gick inte fram. Jag hoppe ner själv, och jag slog på'n, men det hjälpt int. Men en piga, a Krestina denna (som följde med), hon sa jag skull vänt, och så gick hon och ställd sä framom hästen. "Hon denna bruk ju si", tänkt jag, "hä tör fäll vara na som int är som det skull vara." Hästen han börje på gå sen, men jag visste ju att dem int brukar tala om sånt där strax, så jag fråge ingenting. Men dan efter sa jag: "Va skull det vara till att int hästen gick fram igår?" — "Ja, det var a Jon-Ers-mor i Bodum som stod framom hästen", sa hon. Men jag vet int om hon sa eller gjorde nånting då hon stod framom där, a Krestina. Men hon skull ju si så mycket, hon denna, och hon till och med tala vä de döda. A Isral Lars mor hadd så många gånger varit i vägen för 'a, men hon hadd aldrig talat vä 'a. Men så hadd hon hört att man skull ha gudslånet i mun då man talar vä en död, så skull man int bli så sjuk, och då gjord hon det och tala vä 'a. Och hon skull väl ha varit en skrymtare i det religiösa hon denna, och då hadd hon sagt att den största synd hon hadd gjort var då hon tog tvagariset på söndan. Det var något mer också, men det vet jag inte vad det var. Hon hadd visat iväg henne sen, och då stod det som en eldsprut ätter 'a. Men hon hadd sagt, att hon hadd aldrig visat iväg någon sen, utan då dem hadd uppenbarat det dem ha velat, så hadd det fått vara bra.
Spökeri
Strandgrensgården hiterst i Täftbyn kallar dom för "spökslottet", för det spökar där. Nu står det öde, men vi har då bott där ett år. Och nog hörde vi mycket. En natt kom jag opp från bryggan, och då fick jag se en gubbe som stod bredvid en gård där intill. Det var en kort och grov gubbe med grå rock och hatt och långt helskägg. På morgon fråga jag karln där i gården vad det hade varit för gubbe där på natten. Inte hade det varit någon. Då fråga jag om det inte hade varit någon på fönstret heller. Nej, inte. Så fråga han hur gubben såg ut, och jag gav opp hur han var. "Herre jämmer", sa'n, "då har du sett gubben i gårn där du bor." Då var han död för länge sen. Han hade blivit alldeles "benlös", den där gubben, så hustrun hade fått bära honom på ryggen, då han skulle flyttas nånstans. Han sa, den här karln, att det hade varit så mycket elände i den gården och så mycken sjukdom, så om alla tårar vore kvar, som hade blivit fälld där, så skulle det vara rysligt. Strandgrens gumma hade också gått igen. Hon hade gömt pengar men dog på Sandåsen, hos släktingar, och fick inte fara tillbaks innan dess. Sen var det en piga hos Sandgrens som såg gumman, hon kom hem dit. Pigan såg så väl hästen hon åkte efter, och hon beskrev gumman, hur hon var klädd, och hur hon kom in med plånboken och ställde sig bredvid gubben. Jag hörde också en natt hur det var en karl som kom, och jag trodde att det var någon som hade smugit sig in medan det var ljust och sen tänkte göra något illa, så jag låg på vakt för att ta emot då han skulle komma in. Men han for opp-för trappan och opp på vinden, och där var det bräder på trossbottnen, och det hördes så väl att han hade lödder (tygskor) eller kängskor; men det hördes det var en karl. På morgon, då det börja på lysa, gick jag opp och såg efter, men ingen var där. Och farstudörrn var ju stängd. Vi hörde mycket där. Jag ville inte låtsa om det för hustrun, så hon inte skulle bli rädd. Men hon sa: "Int är'e värt du ljug för mej. Nog hör jag vad det här är."
Minnen från nödåren
Svagårstiden var farlig. Det var sju oår förut, och så vart det hungersnöden 1866 och 67. Det frös också 66, och på våren (1867) var det så att inte sjön gick opp. En del fick äta barkbröd. Det var beskt, barkbrödet, men hade man filmjölk så gick det bra att äta det. Och så kunde man ta islandslav, och han skulle skreas (rensas), lutas, vattnas, torkas, och så kunde man gnugga den bara mellan händerna eller mala den. Den kokades i mjölk till en välling. Han var god. Det var som en grynvälling. Han skulle jag kunna äta än. Det behövdes inget mjöl i den. Han stängna (svällde ut och tjocknade). Det var full mat i den. Dom som hade mer kunde göra palt utav'en. Då det var mjöllöst (då man var utan mjöl) koka man också gröt utav råskalad potatis som man koka, och så kunde man ha i den fryset mjöl och vad man annars hade. Det var så mycke folk som fick gå och tigga. Händiga och kloka karlar fick gå efter vägen tills dom fick nånting, smeder och sådant kunde det vara. Det hände rakt att dom svalt ihjäl. Det var en här på skogen som rakt svalt ihjäl. Och det var en bonde här som var så utsvulten, och så hade han varit till svärföräldrarna, det var väl 3/4 mil, och så till en syster som bodde inom Nysätra, och på båda ställen fick han mat. Han blev så sjuk så han dog. Och nu är det ingen ordning på folket, dom är så slösande och så klädförstörande!
Spålappens slut
I Vindelns by i Vindeln var det en gång en lapp som kallades Spå-Klämmet , därför att han var så farlig att spå. Han trollade dom, och han satte eld på byarna och var riktigt ett plågoris. Inte kunde dom döda honom heller. Han hade befriat sej från allting, så det kunde inte skada honom. En gång hade dom bundit honom på en kälke och skulle häva honom åt älven. Då fick dom se att det var en stock dom skjutse, och lappen han stod på backen och skratta. Men så kom han till en käring i Tegsnäset en gång och ställde sej i fönstret och började skälla, och då fick hon tag i en grynstamp och klämde till honom så att han stöp. "Den förbannade grynstampen hadd ja int komme ihåg befrie mej från", hade han då sagt. Men det vart slut med honom då.
Minnen från krigsåret 1809
Då ryssarna var hit, så var dom hit och proviantera. Dom stal schwina. Och dom var var aldrig mer noga än att dom koka dem med hår och allt. Det fanns några gubbar här i byn som var råbarkade banditer, och en av dom gubbarna hade dräpt en ryss här vid en sjö två kilometer söder om byn. Det var efter slaget, det var ryssar som hade rymt och kommit sej undan i skogen. Men dom sa att den där gubben fick mycket motgångar sen, och det skulle vara för att han hade dräpt den där. Han [ryssen] hade bett en så, att han skulle få leva. På Holmön var dom nog kallblodig också. Dom hade ju frusit ihjäl mycket ute på Österkvarken, ryssarna, och så var det en Holmö-bo — mamma har talat om det — som hade funnit en som var ihjälfrusen alldeles in mot Holmön, men han hade präktiga höga stövlar, och då tog karin och högg av bena hans vid knäna, och så tog han hem dom och la dem bak på ugnen och tina opp dom, så han kunde ta lös stövlarna.
Tväråmarks förste bebyggare
Det var en som hett Jakobsson i Tväråmark, som berättade för mig en gång hur Tväråmark togs upp och hur namnet uppkom. Det var en som var jetar (vallare) åt dom i Bullmark, och han hade jett tills han då var 40 år. Så var det en dag då han jette korna vid övre delen av Täfteån, och då tänkte han på, att nu skulle han vilja sluta med det och bygga sej en gård själv. Han hade sparat lite pengar, så han tyckte att han kunde göra det. Då gjorde han tvarana (grötkräklor) den där, och så hade han en just färdig, och då beslöt han att han skulle kasta den i ån, och där den flöt i land, där skulle han bygga sin gård. Och tvaran flöt efter ån, och så till slut stanna hon i en sävelund på ett ställe. Och där for han då opp och byggde på en kläpp. Det var första gården i Tvaramark, som är rätta namnet och blev efter den där händelsen. Folket säger än för det mesta så, fast det nu står Tväråmark.
Skattsägner
Jo huva vad det är nedgrävt här! Här i berget på andra sidan har vi sett skattelden, det har flammat så högt ibland. Här i Röberget har det också synts skattelden. Har man bara kunnat gräva och inte har varit räddlivad, så kunde man nog ha funnit mycket, men det är starkt rå för tocke där. 'n Jan Jaksa och 'n Pelle Mannberg hade samsätte sej [kommit överens] dem skulle diti Röberget och gräva. Dem hade sett skattelden, och selvskre hade dem sett där på midsommarsnatta. Dem börja gräva också, och grov där så dom kom åt en gammeldags-kopparså, som var full av silver- och kopparpengar. Men det spöktes allt som var — jag tror det var en liten råtta som kom och drog en höskrinda också — men till slut kom det två stycken som var stygg farligt [mycket fula]. Och nu hade en av dem [av skattgrävarna] vita strigbyxor (blångarnsbyxor), som dem hadd förr, men den andre hade andra kläder, och så sa en av dem som kom: "Hocken ska vi ta, ska vi ta viten (den vite) eller gråen (den grå)?" Då svara 'n Pelle Mannberg: "Ta, ta i helvete, men ta inte mej!" Då var det förstört, då försvann alltihop.
Vittror - Bortbyting och bortbytingar
Min mamma tala om att det var på ett ställe, som dom hade ett nyfött barn, och då fick pigan höra att det var en röst som sa: "Nu, då dom ha somne, ska vi gå å byt barna vä dom." Då gick hon in och klädde ut en kvast och la i vaggan, och så läste hon över barnet och tog det till sig i sängen. Då hade dom kommit och bytt, men det dröjade inte lång stund förrän dom var där och bytte tillbaka, för då tycktes dom väl ha fått för dåligt. Och det där det hade hänt inte långt från mammas hem. Det var också på ett ställe där som ett barn blev bortbytt. Han som dom fick i stället hade dom tills han blev trettio år, och han bara grinade (grät) och var så underlig. Mamma såg honom också. Men så var det en gång dom var till en trollgubbe, och han sa att dom skulle elda opp inni bakugnen och så häva in honom dit. Och dom skulle göra det, men då dom skulle täpp in honom i bakugnen så kom vitera och tog igen honom. Han bara försvann. Men då stod deras pojke där i stället, och då var han stor och grann och riktig. Det var i Nyby i Vännäs det där, och det var en riktig viterby.
Klädedräkt m.m. vid kyrkfärd
Nog hörde jag i Brattfors att då dom for till kyrka eller gick på möten så hade dom en liten kvist åbrodd i boken, som dom satt och lukta på då. Dom hade alltid nån liten buske vid gården, och han lukta ju friskt och gott. I gårdarna i byarna här runt om har det alltid funnits en sorts askar, som dom har kalla för "knäppasken". I han hade dom silkeshalsduken och psalmboken och näsduken, då dom for till kyrka. Och då dom for hem, kunde dom ju ha nån annan sak i den också, som dom hade köpt eller så. Då dom gick till kyrka då bar dom också skorna på sommarn och gick barfot, och sen då skodde dom på sej innan dom komme fram. Dom bruke sitte åttill en bäck härnere och sko på sej (ovanför Levar by, ej långt från kyrkan), och den bäcken han het Skobäcken än.