Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
svartkonst.
Min mor (f. 1823) hade silver inslaget i ena hornet (sic. ). Det var en liten nubb av silver. En sådan nubb var också inslagen i vardera klöven. Det var mot trolldom.
Svartkonst
När Blåsman skulle bota ett kreatur så strök han med handen över ryggen på det å mum- lade. Finn-Erik hade mycket med trolldom att göra. En gång så blev han ovän med en. Denne tog Finn- Erik över marken å klämde till. Den som tog taget med Finn-Erik hann knappt hem förrän han började att fälla håret. Håret gick av honom helt å hållet. Till slut var han tvungen å be Fenn-Erik om förlåtelse. Men då började håret växa igen. Palin var en riktigt trollkarl. Han kunde trolla så, att folk blev från vettet. Det var på ett ställe som det var en pojk som hade varit å stulit en tjäder. Det var för Palin som han hade stulit den. Palin fick fatt på pojken å det gick inte / å komma undan utan han var tvungen att ta- la om å säga att det var han. Mor till poj- ken tog tjädern å slog till trollgubben med. Ef- ter den dagen så var förståndet borta på poj- ken. Han har en dotter, som jag tror lever ännu i dag. Hon är inte klok. När han skulle trolla på en, som han tänkte att göra från vettet, så trol- lade han fel, så att det blev dotern som blev konstig. Det gick aldrig bort.
Häxor och trollkarlar ]
Om lövjerske har jag läst i en gammal ka- tekes. Men jag vet inte något mer om denna. Det var allt finnarna som hade med sig all denna trolldom som var här. Å det var ingen som kunde trolla riktigt som inte kunde finska. Det gick lättare att trolla på finska än svenska. Trollformlerna skulle läsas på finska, om de skulle bita riktigt. Men Palin i N. Finnskoga så var det en trollkarl härifrån hade fått lära sig trolla av "storsmeden" i Lillherrdal i Härjedalen. Palin var där i två år, innan han hade fått lära nog. Svenskar, som kunde trolla kallade inte finnar, men de hade fått lära sig "finnkônster". Om en fick fatt på hår, blod, kläder el.a. / av den trollkunnige, så skulle han inte kunna göra en något ont. "Värvirvlar" skulle en akta sig för. De hade ont med sig. En skulle spotta i dem, för att en inte skulle få något ont på sig. Häxorna tog andras mjölk med "trollharar". Så kunde de mäta till sig mjölken. De mätte å gjorde några konster med kon, å se'n gick det inte att få mjölk ur henne, för den gick till henne som hade mätt kon. Det var en käring på väst sidan här som satt ute å kärnade. Hon drog till sig smör i "kinna" genom att hon pekade åt tre väderstreck med honom, å så läste hon en formel.
Skatter
Nedgrävda skatter skulle en gå å söka efter på mid- sommarnatten. Då skulle en inte få säga ett 'ol'. En sådan skatt sades ligga dold på Kalsmon. Där i en rund kulle har de grävt efter skatter. Min mor talade om att två karlar hade varit dit en midsommarnatt å grävt. När de kom ned mot där skatten låg fick de se så mycket 'styggt'. Till slut kom en gammal ful käring åkande i ett baktråg. Då orkade inte den ene av karlarna ti- ga. Men då försvann skatten. Så talade hon om ett par andra som hade va- rit å grävt efter en skatt. De var också ute en midsommarnat. Klockan skulle vara mel- lan elva å tolv, för då var bästa tiden. När de kom så långt att de hunnit till skatten / så fick de se ett tjurhuvud. Den ene av män- nen tog tag i hornen å så stod han och höll i dem hela natten. När solen gick upp så fick han skatten, för då var trolldomen bruten. Men han hade sett så många stygga djur medan han hållit i hornen, men han blev inte rädd, å det var det som hjälpte honom.
Tro och sed ang. husdjuren
"Sköne Stina" kunde trolla på grannarnas kor, för det mesta så, att hon tog bort mjöl- ken. Den som kände knepet, kunde dock snart upphäva trolldomen. Det gällde bara att få något av trollkvinnans kläder t.ex. en frans av hennes schal och lägga in i en degbit och ge djuren, så var det onda borta. Efter en viss tid på kvällen måste det vara tyst i ladugården eljest kunde man befara alle- handa olyckor under natten. Om man på långfredags- eller påskdags- morgon upptäckte att ett djur hade magsjuka, var man övertygad om, att det varit med troll- käringar till Blåkulla, och man räknade också ut vad det var för en käring som brukat djuret på sin färd. Härigenom kom mycket hat och ovänskap grannar emellan. / Sköne Stina" var själv mycket rädd för grannarnas onda ögon. Till skydd härför band hon i kornas svansar en påse med allehanda trolltyg i. En sak, som mycket har praktiserats på Hammarön vid all slags förtrollning, var att bita över stål. Om t.ex. en ko inte "gav ned" (höll mjölken kvar i juvret) var det bara, att den mjölkande tog en kniv eller dylikt emellan tänderna. När hon sen mjölkade, gav kon ned. I allmänhet trodde man att grannarna voro orsaken till att kon inte "gav ned"
Varsel om död
Det är två torp som ligger ett stycke i sär uppe i skogen. Den ene av torparna byggde om stallet sitt, å då fick han ha hästen på logen hos den andra torparen. En kväll kom han hem å då ställde han hästen i skjulet å gick in till käringen sin å sade att han kunde inte fara till grannen med hästen, för käringen hans hade dött, å henne hade de lagt på bår på logen. När han for hem, så hade han mött ett liktag. Det var grannens käring, de kom med, å han kände igen alla som var med för det var folk från trakten. När han ha- de tittat på detta liktåg en stund så fick han se den onde. Han öppnade en ugn som det brann i. De sänkte käringen i den. / Dagen efter så fick di veta att käringen var död. När di begrav den käringen, så höll di inte på att få jorden att räcka till, å hur di bar sig åt med den graven, så sjönk hon ned så att det blev en håla, där kullen skulle vara. Käringen hade inte levt något hederligt liv, för hon hade trolldom för sig å gjorde det som ont var för andra.
3
3) Från Lekvattnet. Pukharen (trollharen) Pukharen var af stor betydelse för den som kunde skaffa sig en sådan. Detta var nog inte så lätt utan fordrades det mycken trolldom för att åstadkomma en dylik. Den som ägde en pukhare behövde aldrig vara utan mjölk för pukharen for omkring och diade främmande kor och drog sedan iväg til sin ägare och fyllde dennes mjölkkärl med den härligaste mjölk. Men för grannarna var det inte så refligt och de voro, förklarligt nog, förbittrade både på pukharen och den som ägde honom. Kunde man blott få reda på vem som ägde pukharen så gick det att oskad- liggöra denne genom att, ägaren ovetande, företa vissa troll- konster med dennes mjölkkärl, då pukharen förlorade sin förmåga. Ägaren måste då skaffa sig en ny pukhare om han ville förse sig med mjölk, på samma sätt som förut. Några jägare voro en gång ute och jagade. En av dem kom till ett fall (glänta) och stod där och passade. Rätt som det var kom en stor hare och satte sig mitt på fallet. Jägaren slängde fort bössan till ögat och klämde till och haren damp, som han tyckte. Men det var en pukhare, för när han kom fram och skulle ta´ upp haren så låg där bara som en torr trasa på marken.
Mara
En del människor kunde förvandla sig till maror utan att de visste om det. Då brukade de rida djur eller människor om natten för det var bara när de sov som de blev maror. För att de inte skulle rida hästar och kor så brukade de hänga upp en död skata i taket för att hon skulle rida den istället. Men om hon red djuren så skulle man ta och göra i ordning ett skott med hår utav djuren och litet stål i och så skrev man husbondens och hustruns namn på en lapp och lade i förladdningen och så sköt man igenom ladugården. När jag var i Stjärn i närheten av Uddeholm i några år när jag var ung så hade de fått elakt i ladugården där och när de visste att jag kunde med det där så bad de mig skjuta bort det och jag hjälpte dem för sådan trolldom är ju ingen synd. Och korna blev allt bättre efteråt. En tid bodde jag nere i Ransäter och blev väl bekant där och sedan kom jag upp till Norrland på vintern på timmerdrivning. Där låg jag en natt och då fick jag se en flicka ifrån Ransäter inne i rummet och hon gick emot min säng. Jag förstod att hon var mara, så jag kuttade upp och in i ett annat rum och blev där en stund men när jag kom tillbaka var det tomt. När jag kom tillbaka till Ransäter så talade jag om det för henne, men hon visste inte om något, så hon var nog mara.
Häxor och trollkarlar
Om lövjerske har jag läst i en gammal katekes, Men jag vet inte något mer om denna. Det var allt finnarna som hade med sig all denna trolldom som var här. Å det var ingen som kunde trolla riktigt som inte kunde finska. Det gick lättare att trolla på finska än svenska. Trollformlerna skulle läsas på finska, om de skulle bita riktigt. Men Palin i N. Finnskoga så var det en trollkarl härifrån hade fått lära sig trolla av ”storsmeden” i Lillherrdal i Härjedalen. Palin var där i två år, innan han hade fått lära nog. Svenskar, som kunde trolla, kallades inte finnar, men de hade fått lära sig ”finnkônster”. Om en fick fatt på hår, blad, kläder el. a. av den trollkunnige, så skulle han inte kunna göra en något ont. ”Värvirvlar” skulle en akta sig för. De hade ont med sig. En skulle spotta i dem, för att en inte skulle få något ont på sig. Häxorna tog andras mjölk med ”trollharar”. Så kunde de mäta till sig mjölken. De mätte å gjorde några konster med kon, å se’n gick det inte att få mjölk ur henne, för den gick till henne som hade mätt kon. Det var en käring på västsidan här som satt ute å kärnade. Hon drog till sig smör i ”kinna” genom att hon pekade åt tre väderstreck med --- [?], å så läste han en formel.
Skrock Tydor och tabu
För att bli rik och få medgång skulle man en torsdagsnatt kl tolv stjäla en not for någon, lägga denna över en stubbe och "hacka" med en yxa tre hugg i den- na sedan gräva ned den norr om bo- staden. Vatten som man burit in efter solens nedgång, skulle man släppa en kniv i innan det användes. Likaså, när man gav bort mjölk, skulle man släppa en kniv i flaskan. När barn hade fått mässlingen, skulle man blåsa på dem med en bälg i en smedja. För att förhindra tur i jakt för någon ovän skulle man blåsa i bösspipan. / Om någon gav en annan ett blom- skott skulle han ej tacka för detta, ty om han så gjorde dog det. När en ko hade kalvat skulle hon ha "dyvelsträck", ifall någon hade trollat bort mjölken. Om våren, när korna första gången skulle utsläppas på bete, skulle man över dörren till ladugården för varge ko inslå en spik. Därefter togs ett tagel från varge kos svans och knöts om dessa spikar. Om så gjordes skulle korna gå hem om kvällarna. Som skydd mot odjur och troll- dom skulle man, när korna första gången släpptes ut på bete, sitta gränsle över en träbock på fähusvinden och för varge ko som gick ut genom dörren ropa dennes namn.
Trolldom
Det var en käring, som var så slug, att hon kunde ta in vargarna i stugan. Så var det en man, som var ute där i skogen och jagade och kom in där i stugan, just som gumman satt och löskade en varg, och hon frågade honom: "Hur går det med jakten?" Han svarade att "det kan väl inte gå annat än dåligt, när du har alla vargarna i ditt förvar". Hur det nu var, blev de till slut riktigt osams, och då sade käringen: "Du ska allt få, du, för din närsökenhet att komma in och vara ovettig". Honom gjorde hon inget vid, men sonen (som var hemma) satte hon sådana plågor på, att han blev alldeles fördärvad.
Trolldom
I Ö. Ämtervik bodde en gumma, som fick besök av en trollkäring, som ville låna hus. "Nej, jag har ingen halm", svarade hon. "Du ska få för att du inte har någon halm", sade trollkäringen och gick. Men sedan fick gumman hålla på och tugga halm i tio år. Det var en tiggarkäring som brukade komma hem till vårt och tigga. Till slut blev far arg på det där och hotade henne med länsmannen, "för tocka kôkelkäringer vill jag inte se". Då blev hon rädd och försvann. Men då sade mor: "Ack, varför skulle du säga så! Det var ju hon, som trollade ihjäl suggan för oss i fjol!"
Trolldom
En 5-kroning hade kommit bort på ett ställe. De skickade efter Per Jans Per för att "göra efter" det stulna. Han tog en skål med vatten och tittade i. Strax därpå lät han husbonden titta, och sedan frågade han: "Vad ska vi nu göra med henne? Ska vi sticka ut ögonen på henne?" Det var pigan i huset, som var den skyldiga; hon blev så rädd, att hon gick efter sedeln med detsamma.