Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Förtrollningen häves, och personen återfår sin mänskliga gestalt.
Förr i världen kunde de trolla, och då hände sig ofta, att de blevo trollade till vargar, men om man kunde säga namnet på honom, som hade blivit trollad, blev han till folk åter. Så hände sig också en gång, att en käring såg en varg stå bredvid trappan sin och lura genom dörren. Käringen menade då: »Om jag sku veta, att du är Matte, så sku jag giva korven åt dig». Och när hon hade sagt det, blev vargen till folk, och så var det hennes egen son, som hade varit trollad till varg.
Häxor och trollkarlar
Britta i Månserud och käringen i Bråten var inga vän- ner. Käringen i Bråten kunde trolla. I Månserud dog en gris på natten. Månsers-Britta sprättade upp grisen och tog tar- marna och gick till Bråten med. Bråtkäringen satt och mjölkade. Månsers-Britta tog tarmarna och slog om ansiktet på Bråtkäringen, så gick hon därifrån. Detta gjorde hon för att inte Bråtekäringen skulle rå med att trol- la ihjäl flera djur. Mor kom till Bråtekäringen tidigt en morgon. Då stod hon och hade kärnan på tröskeln och hade ett ben på vardera sidan om tröskeln. Hon tog mjölken från de andra gårdarna.
Häxor och trollkarlar
Finnkäringar var ute och red. Det satt finnkä- ringar i virvelvindarna. Jag minns, att mor mönstrade oss, at vi skulle vara aktsamma, om vi fick se en virvel- vind. Den kunde ta oss med, och vi kunde mista för- ståndet. Vi skulle kasta oss i ett dike eller utför en sten, om vi inte hann under tak. Var vi under tak, så var det inte farligt. Ibland kom det finnkäringar från finnskogarna och tiggde. De var inte farligare än andra. De hade ryk- te om sig, att de kunde trolla. Var det någon, som var från finnskogen, så kunde han trolle, om han inte hade en blodtår från Finland i kroppen. Det var ba- ra tocke, som folk hade fått för sig. Jag var bekant med många finnar. Det var bra folk. Men det var så fattigt för många. / Det fick jag också lära mig, att om en såg att någon skul- le trolla på en, så var det att ge honom ett slag för mun- nen, så att blodet rann. Om påskkvällen tog häxorna med sig mjölen, om de kom in i lagårdarna. De tog hår från kreaturen. Vad de gjorde med det, vet jag inte. Det var borta i Brunnskog var det en, som var ute och sköt påsksmäller med bössan om påskafton på kvällen. Han sköt en påskkäring i benet, så att hon kom nerdimpande. Käringen blev halt.
Häxor och trollkarlar
Det fanns finnar på skogarna. I Glava fanns flera finnar. Mattes i Glasnäs var den vär- sta att kunna trolla. Det var inga andra än finnarna som kunde den konsten. Något litet kunde de lära ut till andra, men di ville inte lära ut konsten, för om de lärde den till en annan så kunde de inte själva sedan. Om en slog till den som trollade så att bladet kom genom näsan eller om en kunde slå ut en tand eller slå så att hon blev sittande lös så hade han inte makt att trolla. "Väsping" skulle en akta sig för. Han var farlig. Det var en gammal gubbe som skulle gå ut och fyra av en påsksmäll om kvällen. Han fick höra väsen i luften och vände bössan / uppåt och sköt. Han hade inte tagit ur kulan. Han fick se en påskkärring komma ned ur luften. Hon haltade så illa. Då gick han fram till henne. Han kände igen henne. Hon bad att han inte skulle röja henne. Han skulle få den bästa kon då. För att hon skulle bli bra i låret, fick han skruva isär bössan å ta smörja i låset och smörja henne med.
Häxor och trollkarlar
Nog var dä föll finnarna som kun troll. Många var det väl inte som kun, men det var många som försökte å då fick de skulden på sig att de kunde. Men den som kunde riktigt, det var Palin. Han hade varit borta å lärt sig att trolla. Alle finnar fick heta trollgubber å trollkäringer, men det var inte mer än någon enstaka som kunde riktigt. Om det kom en finne ner åt Dalen, så var folk rädda för honom. Å om de inte var direkt rädda, så var de avoga mot dem som kom från Finnskogen. Men om det var en riktig trollgubbe, så var allt finnarna rädda för honom också. Om en hade jord från kyrkogården med sig i fickan så bet inte trolldom på en. Om det var så, att en trodde att någon ville trolla på en, å en satte sig för att han inte skulle kunna, så gick det inte för honom. Om en tog upp å visade honom reva, så kunde hon heller inte. I Dalarna vet jag att det fanns käringar som tog mjölken från andra med en pinne. De satta den i ladugårdsdörren å mjölkade. Å somliga tog andras mjölk med ”mjölkhare”. På finntorpen ställde de så att de fick mjölk på det viset.
Svartkonst
När Blåsman skulle bota ett kreatur så strök han med handen över ryggen på det å mumlade. Finn-Erik hade mycket med trolldom att göra. En gång så blev han ovän med en. Denne tog Finn-Erik över nacken å klämde till. Den som tog taget med Finn-Erik hann knappt hem förrän han började att fälla håret. Håret gick av honom helt och hållet. Till slut var han tvungen å be Finn-Erik om förlåtelse. Men då började håret växa igen. Palin var en riktig trollkarl. Han kunde trolla så att folk blev från vettet. Det var på ett ställe som det var en pojk som hade varit å stulit en tjäder. Det var för Palin som han hade stulit den. Palin fick fatt på pojken å det gick inte å komma undan utan han var tvungen att tala om å säga att det var han. Mor till pojken tog tjädern å slog till trollgubben med. Efter den dagen så var förståndet borta på pojken. Han har en dotter, som jag tror lever ännu i dag. Hon är inte klok. När han skulle trolla på en, som han tänkte att göra från vettet, så trollade han fel, så att det blev dotern som blev konstig. Det gick aldrig bort.
Läkekonst
"När de fick värk i en finger, så kalla de dä för trôll." Så sade de gamle. Å de påstod att när en fick en sådan "värk" så hade en varit i närheten av ett troll. Jag mins att de skar å brände i sådana "värkar".
Ormar
Ormarna skulle en bli av med om en gick runt gården tre gånger å läste en "värs" med förbannel- ser i. Jag mins inte hur den löd, men det mins jag att en skulle önska dem så "långt som ingen kunde komma". Det var bara sådana som kunde trolla, som rådde med detta.
Kloka gummor
En gumma här, Brita i Ekholmen, var anlitad för folk o djur. En här borta, Pers-Maja, kunde göra bra, om korna mist mjölken på ett ställe. Disktrasan hade hon mycket att göra med, hon kunde ta bitar av den att trolla med.
Troll
Min mormor hade så mycket att berätta. Hon kom ihåg att hennes mor talade om att det var en gång en "kär" som skul- le rida till julottkyrkan. När han kom på vägen så kom han ut för troll. De stod å hade en bägare och söp ur. De skrek på honom att han skulle stanna. Han red fram till dem och då räckte de honom en bägare med julöl, som han skulle dricka. Han tog bägaren men han trodde sig inte att dricka ur den, utan han slängde ut det som var i den. Det kom en skvätt på hästen och det brände så att det blev rö köttet. Han tog bägaren med sig och red från trollen. Bägaren lämnade han i kyr- kan. Jag vet inte om det var vår kyrka el annan som han red till.
Skogsväsen
Troll. ------- Trollen ansågos stora och fula, hade tovigt hår och ett stort fult ansikte. De voro mycket rädda för solen och visade sig därför aldrig medan denna var uppe. De bodde därför djupt inne i bergen. I allmänhet höllos de för elaka, men de gamla ha ock- så talat om snälla troll. Trollen var det ej många som sett, men mera anade deras tillvaro. Övriga skogsväsen är det väl ej många av de gamla som ej någon gång åtminstone har kommit i beröring med, både sett och hört dem och talat med dem. Det är sällan man hört någon gammal som man hört har sett trollen, ehuru de hört dem.
Mästerskytt
Häcken på Ratsjöberg kunde skjuta när som helst å inte bomma. Han kunde trolla både fågel å hare fram till stugan, så sköt han dem. Älgen fick han inom skott- håll när han ville. Men hur han bar sig åt är ingen som vet. Han kunde trolla, den gubben, å det var inga som var vidare sams med honom. Det hörde jag de gamle tala om. Det sades, att han hade varit å ta- git in nattvarden, men då hade han inte ätit upp brödet utan tagit det med sig å gått hem. Näs- ta söndagsmorgon, när prästen stod för altaret, så fäste han upp det å sköt på det. Se'n skulle det inte finnas råd att ett djur undkom honom.
Häxor och trollkarlar
Det var en urmakare i Ekshärad som hette Tinglöf. Han kunde trolla. En påskkväll reste han i luften på en stubbrot från Mora till Ekshärad. Det hade inte dröjt mer än en li- ten stund. Den stubbroten fanns i behåll länge men nu är den väl borta.