Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror
Vid milan fick man inte nämna ”vitt- ror” eller andra dylika väsen vid namn. Om man namngav ett underjor- diskt väsen, så kunde milan fatta eld och brinna upp. Somliga frukta- de för att bli ”bergtagna” om de nämn- de dessa väsens namn.
Vårhalvåret
Den 14 maj skulle kreaturen ut första gång- en på året. Kvällen till 1 maj eldades brasor på höga berg, för att en var glad åt att sommaren skulle komma. Om Erik ger kaka så ger Olof ax. Urbanus (25 maj) var sista sådagen. "Vafferaftan" skulle en "före sola i säng", lägga sig vid dagsljuset. Om en inte gjorde det skulle "vaffergöpa" komma å ta en.
Djur
På 1850-talet graserade vargarna i skogarna här De jagade å rev sönder alla slags djur. Så bar det sig, att Boll-Mattes i Björbysätra blev skyld för, att han hade trollat bort getter. Om jag inte mer kan, sa- de Boll-Mattes, så skall både den onde å vargarna bort från trakten. Så nu skall vargarna få springa så länge klorna håller på dem. Efter den betan kom vargarna bort. Man såg de sista vargarna år 1853. Det var allmän tro att Boll-Mättes hade stämt bort vargarna. Finnarna kunde sådant, om de ville. "Lekatten" var farlig. Om han bet så var det värre än om orm hade bitit. Han tog åt ådrorna. "Skrea" är en massa små maskar. Hon liknar ett långt band. Det är inte ofta man får se henne. Men det skulle inte vara något ont levande väsen. Tvärtom / hölls hon för att vara god. Om man fick se henne så skulle man lägga ut ett bjällband (band som man knöt bjällan på kon med), å så skulle skrea rinna över det. Om det gick att få henne över, så skulle det bli lycka för hem å kreatur. Det var ingen, som fick se skrea, som inte skyndade hem efter ett bjällband å lade ivägen för henne. Skatan är inte ansedd som lyckofågel. Det var just ingen som ville våldföra sig på henne el. hennes bo. Bäst om hon fick vara i fred. Hon för något ont med sig. Om en höll efter henne, så fick en so- ta på ett eller annat vis. Flädermusen ("läderlappen") hörde till den ondes anhang. Men om en kunde få fatt på en sådan å få ta reda på blodet, så skulle det gå an å få ett fruntim- mer som tokig efter en, om en fick det blodet i henne. Så hörde jag de gamle ackorderade. Göken kan förutsäga ens ålder. När en får hö- ra honom gala, så skall en fråga såhär: "Gök på kvist / säg för visst hur många år jag leva får, kuku, ett tu _ _" Göken slutar gala när han får se hösåtorna, el. "häjs- sorna". Om en går ut på morgonen med fastande mage å får höra göken så blir en sjuk. Kornknarren kallades för "rôgskerka". Det skall vara fruntimmer som inte har lyckats att få karl i livstiden. När de dör, så får de fara som "e rogskerke" å skrika på karl. Om hon var något särskilt för säden vet jag inte.
Naturfenomen
Åskan kallades aldrig annat än "gofarn". Åskregnet kallades för "gofarsregn". "Nu går gofarn", sade en, när åskan hördes. Om någon fann en sten i backen som var som en vigg så var det en "åskvigg". Den togs tillvara å låstes in i en låda, för han skulle som skydda huset. Om norrskenet vet jag intet. Inte om våraxen. Om en hörde åskan från söder första gången på året, så blev det god årväg.
Festeldar och nödeldar
Den 16 maj på Pergrinus så var folk uppe på höga kullar å eldade. Sådana eldar kallades för "vårdeldar". Då hölls ett väldigt oväsen vid och omkr elden. Det skulle ha en viss invärkan på att rovdjuren höll sig undan på sommaren. På "Jutomsberget" var det så att folk "ella Pergrinus". Mor talade på detta. Jag mins inte att man eldat ute vid annan tid på året. Men för långt i tiden sedan så gjorde de upp "vårdeldar" på bergen, när det var krig å fara på färde. Det berättade de gamla om.
Festeldar och nödeldar
Det var på "valbersmöss" som elden tändes el. kvällen till 1 maj. Då tändes eldar på höga berg. I förväg samlades ris till en hög, som sedan tändes på - "Vâlbersmössvârme". Nu kallas den "majel". "Dä va nô å dä gamle för kreaturens del för sommaren." Minns inte annan eld. Ej nödeld el. likn.
Vattenväsen
Ola Halvarsson i Värnäs hade sett "sjöråa". Det var ett stort "sjöodjur". Hälften var som en fisk å hälften som en människa. Nedre delen liknade en fisk. Hela sjön var upprörd av henne. Hon hade en stor å oformlig kropp. Men kroppen var vit så att det glänste av den. Om de ville ha god vänskap med Näcken, så skulle en katt offras. Den skulle vara svart å inte ha ett enda vitt strå på kroppen. Om en vil- le lära sig spela, så skulle en gå å sätta sig på en sten mitt i en fors. Lejsmi-Per var en förstklassig spelman på fiol. Gubben bodde på Lejsmitorp. Den gubben kunde spela "fans polska" som ingen annan. När han satte stråken till fiolen, så blev han som från- -varande / från världen. Han hade lärt att spela av Näcken. I tre torsdagskvällar i rad hade han suttit på en sten mitt i en fors. Tredje torsdagskvällen kom Näcken el. Fôrsgôbben å lärde honom spela. Men så fick han offra en svart katt, som inte ägde ett enda vitt hårstrå. Om en skulle bada i sjön å en var rädd att Näcken fanns där så skulle en kasta en stålbit utåt sjön å skrika. Då kom han inte närmare än vad ropet hördes.
Lekar
Tjuv å tjuv det skall du heta för du stal min lilla vän men jag har den enda trösten att jag får en a'n igen, tror ja' tralla la, tror ja' tralla la tror ja' tralla la ja' dä tror även ja'. Å inte ska' vi skorna spara utan låta marschen gå gossarna ska' inne vara jäntorna ska ut å gå, ut å gå på brandvakt ut å gå på brandvakt, ut å gå på brandvakt varenda lördagskväll. Å vad skall du på balen göra som alls ingen flicka har? Han skall sig en toddy göra, se'n så röker han cigar, / tror ja' tralla la, tror ja' tralla la, tror ja' tralla la, ja' dä tror även ja'. Udden sitter å sover, sjung faderi faderallan la ja' tror han blir min svåger, sjung faderallan la. Å nu var udden kvicker, sjung faderi faderallan la han gick till vackra flicker, sjung faderallan la. Å nu var udden dummer, sjung faderi faderallan la, han gick till gamla gummor, sjung faderallan la. / Å nu är udden later, sjung faderi faderallan la han tjänar inte maten, sjung faderallan la. Han är lat, han är lat, han tjänar ingen mat, han är lat, han är lat, han tjänar ingen mat, ja nu är udden later han tjänar ingen mat. Det var en lördagsafton jag gick åt lunden grön, det var en lördagsafton jag gick åt lunden grön, där mötte mig en jänta (gosse) så fager å så skön så skön där mötte mig en jänta så fager å så skön. Hon lovade mig sitt hjärta, hon räckte mig sin hand, / hon lovade mig sitt hjärta, hon lovade mig sin hand, de banden som vi knöto, förtroligaste band band band, de banden som vi knöto, förtroligaste band, de banden som vi knöto alls ingen lossa kan, de banden som vi knöto alls ingen lossa kan! Jo, döden, jo döden kan lossa dessa band, band band, jo, döden, jo döden kan lossa dessa band. El. – Jo, alla Värmlands jäntor (gossar) kan lossa dessa band. Å fåglarna i skogen de sjunga var dag, å fåglarna i skogen de sjunga var dag, att du å ja min vän, vi skulle ha varan å vi skulle få varan / bomfallan, bomfallan, så kan dä gå. Uppå källarbacken, uppå källarbacken, har jag min vän, uppå källarbacken uppå källarbacken har jag min vän! Vacker är han, stilig är han, kvicker är han när han dansar, vacker är han, stilig är han, kvicker är han när han dansar. Du töcker fälle att du ä vacker, men dä töcker inte ja, du töcker fälle du ä vacker, / men dä töcker inte ja, för ängen ä grön, å flickan ä skön, kom å valsa mä mäj för ja' töcker om däj, för ängen ä grön, å flickan ä skön, kom å valsa mä mäj, ja töcker om däj. När de "låna varme", så parades jänta å pojk, så sat- te de sig i en ring runt vid väggarna. En blev ut- sedd att gå å "låna varme". Han gick till det ena paret efter det andra. Så vid något tillfäl- le så sökte paren leda från sig uppmärksamhe- ten, å i detsamma ropade någon: "Se där ryker dä". Då passade paren på att skifta makar. Om den udda personen hann att sätta sig till hos någon, så var han inte udda längre utan då fick den gå som han hade trängt ut. / Polsktexter: Danse vill du, å danse vill ja' men skorna de äro sönder. Gå du min vän till skomakaren, skomakarn bor i Finne. Han lagar som en skit, vän gå inte dit, men skomakarn bor i Finne.
Gåtor
1) Vit som krita, svart som gryta, gnäggar som en häst å ingen häst ä. /Skatan/. 2) Jag vet en ting mindre än en fluga, det finns i alla hus t. o. m. i denna stuga, det finns i mat men inte i dryck, det finns i dans men inte i lek, det finns i Karlstad men inte i Stockholm. /Bokstaven A/. 3) Far'n (fadern) går ôt skogen inna sonen blir född. /Röken/. Om dagen full av kött å blog, om natten / står å gapar. /Skon/. 4) Ligger som en stock, pesser som en bock å har siebena (revbenen) utanför kroppen. /Öltunnan/. 5) Kan en tunna från främmande land som hade varken tunner eller band. /Ägget/. 6) Vet du åcken dä ä som går å aldri kommer te dörra? /Klockan/. 7) Lapp på lapp å ingen söm. /Kålhuvudet/. 8) Tre ben i backen rômpa på sija (sidan) peesa på nacken. /Benkokarn/. 9) Kan en jungfru från främmande land hade bara ett öga å ingen hand /Synålen/. / 10) Vet du när vällingen var högst? När Daniel var i lejongropen, så skulle Hesekiel skynda till honom med välling. Då han var ute på en åker, kom en ängel å tog honom i håret å förde ho- nom upp i luften till Daniel. 11) Vad hette Sebedeus' söners far? 12) Vad var Jesus när han hade givit upp anden? /Varken i himmel el. helvete. Men var?/. 13) Vet du vem som har mer sår än dä prästen har hår till? /Huggstabben/.
Talesätt
Vet du vem som har mer sår än prästen har hår? Svar: huggstabben. Om någon kom i onåd i familjen och fick mer klander än de andra brukar det sägas: "Dä ska vara nôn som ä huggkubben". Om någon fyller år eller annat å inte består, så säges det: "Ja ska dött däj i stabben". Så tar man honom å sätter honom hårt på stabben – flera gånger om kan- ske. För länge sedan var det ett kungabesök i trakten. Jag vet inte vem konung det var. I Stöllet levde en mäk- tig odalbonde på den tiden. Denne hade stått i ett otillbörligt förhållande till en piga, så att hon hade fött barn och gjort av med det. Pigan blev dömd biltog, så att hon fick ge sig av åt / skogarna. Hon hade gömt sig i en urholkad fura. Så blev det skallgång på henne, för de skulle ta livet av henne. Men bonden visste av detta, så han gick till den furan å ställde sig mitt för hålet. När skallfol- ket kom, så stod bonden mitt för öppningen å slog eld på pipan. De gick förbi å anade ingenting. Någon tid därefter kom konungen på besök, å han kom in till bonden. "Var får jag sitta", sade kungen. "Där Hans Majestät helst behagar", svarade bonden. Kungen satte sig på stabben. Som de sen språkade, så be- gärde bonden nåd för pigan å fick det. Men än i dag kallar folket här stabben för "kungasäte". Så är det ett gammalt bruk här, att den som sitter på stabben får säga vad han vill.
Födelse och dop
Om en person kom in i ett hus där det var en havan- de kvinna å lyfte av å tog isär bördan, så skulle den havande få svårt för att föda barnet. Om hon blev så rädd att barnet vände sig i magen så fick hon ock- så svårt för att föda. Då var det inte annat än att försöka skaka eller rista barnet ur henne. Finnkäringarna kunde flytta födsloplågorna på vil- ket föremål som helst. Men hur de bar sig åt vet jag inte. Badvattnet skulle vara stålsatt. Eggjärn eller annat stål lades i vattnet. Men mor talade också om, att de tog eld på en pinne å förde runt karet tre gång- er "ansjels" (motsols), både inom å utom karet. Så fick inte dörren komma upp medan barnet tvättades el. var naket. De var rädda för att det skulle bli / "bortbyting". Havande kvinna bar inte barn till dopet. Det var mest äldre som fick göra det. De var säkrare å förståndiga- re att släppa barn i händerna på. Det var att ta de kläder som fanns. Helst skulle ju klänningen vara svart. Det brukade vara ett äkta par som fraktade barnet till dopet. Ju mer ansedda "faddrar" de kunde få fatt på dess bättre var det. Man var rädd att uppkalla sådana förfäder som haft olycka med sig eller som varit brottsliga el. omöjliga på ett eller annat vis. Tron var att barnet blev sådant genom att det fick namnet. Barnsjukdom berodde mycket på att inte barnet fick vara i fred för det onda. Det onda bet bättre på barnen. Om barnet hade flera namn, så hände det, i fall att det var något fel med det, att det fick ett av de andra namnen. Så hade de gjort i Värnäs på ett ställe. / När de for till dopet med barnet, så offrade de en svart katt till Näcken. Det har förekommit att man fun- nit klor av en hök i barnets linda. Sådana sattes i när barnet skulle föras till dopet. Det var mormor som mindes det. När ett barn skrek å inte en kunde finna orsak, så "re- nades barnet med eld". Det skulle vara eld i en sticka som fördes runt barnet. Elden "smörjdes" omkring dem. När barnet var nyfött å inte döpt, så kunde det bli en bortbyting, om man inte "smörj- de" det. Hår och tänder fick inte kastas ut. Det skulle kastas på varmen. När tanden kastades på varmen, sade den som kastade: "Giv mig en guldtand i stället för en bentand". Barnen fick dia tills de var flera år gamla. Det var så att ett kvinnfolk som hade fått barn inte skulle få visa sig förrän hon hade "gått i körke". Det skulle vara gjort sex veckor efter det barnet var fött. Hon skulle vara som en / hedning förut. Det var nästan en stor skam att hon hade fött barn, så det blev inte riktigt bra förrän hon hade varit hos prästen å fått hans förlåtelse. Han skulle rena henne med Guds ord. Om barn frågade varifrån de var komna, så fick de till svar att det var en mora som hade haft dem i en påse, eller att storken hade kommit med dem. De fick inte veta om rätta förhållan- det, utan det fick de gissa sig till när de blev större.
Död och begravning
Den som arbetade på söndagen skulle få svårt att dö. Det var särskilt farligt att använda nålar. Den som inte ville dö, hade svårt för att dö. Trollkunnigt folk hade svårt för att dö, för djävulen hade makt över dem, å han ville pina så länge som möjligt. En psalmbok lades under hakan på den döde, för att han inte skulle gå igen. Pipa, tobak och mindre föremål, som den döde tyckt särskilt om och haft med att göra dagligen, lades i kistan. Halmen och sängkläderna som den döde legat på brändes upp. Vid det tillfället kunde en få reda på, om den döde var salig eller inte. Om elden å röken slog högt upp i luften, så var den döde salig, men strök den ned efter backen så var / det motsatsen. Det hade förekommit för länge sedan att kvinnorna hade kläden för munnen under begravningen. Jag hör- de gammalt folk tala på det. Själv har jag aldrig sett det. De närmaste släktingarna till den döde fyllde igen graven. Det skedde på söndag. Graven fick inte stå öppen. Detta bruk mins jag personligen. Stolen som kistan hade stått på stöttes om kull, för att inte den döde skulle gå igen. Om hästen tog det vänstra benet först, när han gick åstad med liket, så skulle en kvinna dö därnäst, tog han högra benet först skulle det bli en karl. Maträster skulle stå kvar på kalasbordet över nat- ten, för de döda andarna skulle ha. Om smulor föll ned på golvet, så togs de inte upp. En finne från Risbråten begravdes på norra sidan kyrkan. Han hade varit trollkarl och fick inte komma i vigd jord. På denna grav låg inte jor- den stilla utan det ville vara ett hål ned. / En soldat Kårfeldt tog livet av sig. Han blev begra- den 200 meter norr om kyrkan vid en bäck som kallas Kyrkbäcken. På den graven låg inte jorden stilla. Bå- de på denna å på Pål i Risbråtens grav måtte de lägga sten, så att det skulle bli slut med spö- keriet. När en gammal gubbe eller gumma står på bår, säges det att det blir oväder, regn, snö, storm el. dyl. Det har alltid varit ett tal här. Marit öst på skogen hade sysslat med trolldom. När hon skulle fraktas till graven, höll 14 man inte på att orka bära henne, så tung var hon. Stake skulle jord- fästa henne, men när han kom till graven, låg det en orm på kistan. Då sade han: "Jag kan inte jord- fästa djävulen". Det blev ingen jordfästning.
Död och begravning
I Mogården i Stöllet hade de en gammal häst, som hade tjänat i många Herrens år. Han självdog. Då grävde de en ordentlig grav åt hästen som till en män- niska å sänkte ned honom. Det var så noga att de var ner i graven å lade benen rätt åt öster. Han gräv- des ned på inägorna på en bemärkt plats. Hästen skulle aktas in i döden.