Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Det fanns både harar och fåglar i skogen, som en inte kunde skjuta med ett vanligt skott för de voro utskickade av "skogsråa". Men om de stöpte li- tet klockskav eller sådant som de skruat av järn från kyrkan eller kyrkogården, så kunde de skjuta både "skogsråa" å hennes djur. Jan i Skärsmyr sköt en sådan orre. Det var inte annat än en gam- mal sopkvast som ramla ned ur trädet.
Skogsrå
Dä va en ifrå Bockere, som geck ner i skogen ve Stavika å han kände att dä hang nö på ryggen på'n. Han ble krokbent ätter den beta. När han geck över sjöbäcken, så ble han å mä börda. Se dä va skogsråa, som hängt sej på ryggen, å tockre väsen skulle inte kunne följe mä över rinnene vatten.
Skogsrå
Vid Råbäcken höll hon till. Det var en jägare, som fick se så mycket fågel på andra sidan bäcken. Det satt fullt i träden. Han sköt undan för undan, men inte en enda fågel föll ned. Då blev han ond och svor till och gick över bäcken till andra sidan, men då fanns inte tecken till fågel. Inte hade han heller sett, när de flög, eller hört att de flyttat på sig. Skogsråa kunde "förvänne öga" på folk, å då såg de allt möjligt som inte var som det skulle vara.
Bergväsen
I Nolstuga i Näs kom e bergdusekäring änne om det var skogsråa — för ho skulle vare så vacker — in en gång å ville låna kärnan. Då sa hon så här: "Käre gullemora mi, får ja låne tullevecka di, ja ska tulle litte grann, mi tullevecke ha gått sönner, du ska snart få igen'a." När hon lämnade kärnan tillbaka, var hon full i smör.
Skogsrå
En skogvaktare Mossberg var ute för skogsråa. Hon släppte ut sina getter och får och sa till dem: "Akta er för den okammade och otvättade". Mossberg var så då. Hon sa så till vart och ett djur. Men han pessa i händerna och tvätta sig med det i ansiktet, och så harka han med handen genom håret, och sen sköt han får och getter för henne. Då ropa hon: "Kom hit, fader Mossberg, ska du få supa kål!" "Sup din kål själv", sa han. Hade han ätit, så hade han varit fast för henne
Skogsväsen
En i Lysvik hade barn med "skogsråa" påstod farmora. Hon hade kommit som den finaste fröken. Denne "kärn" låg i skogen å kolade, å det var då hon passade på att ta honom. Denne "kärn" var gift. Hon hjälpte honom alla nätter vid milan. Så fort det blev kvällen, så kom hon. Han fick så mycket kol å ha- de så god tur med milan. Allt gick så bra. Men när hon hade hållit på å hjälpt honom en tid, så ville hon gifta sig med honom. Det hade blivit barn, å hon ville inte släppa honom. Han talade om för henne, att han var gift. "Då kan du skjuta käringen din", sade hon. Det har jag försökt med flera gång- er svarade han, men det biter inte skott på hen- ne. Om du vill, så skall jag ta å lâ ut skott åt dig, å det skottet skall bita på själve / den. "Det må du göra", svarade han. När hon laddat bös- san, så bad hon, att han skulle skynda sig att skjuta. "Jag skall vakta milan", sade hon. När han kommit en bit så tvârvande han om å sköt på "skogs- råa." Hon stöp i detsamma som det small. Men hon ropade: "Hade jag trott dig om det jag, så skulle du inte stått där." "Råa" hade svans. Johannes Åsfelt gav sig sjutton på att det kom e tockane ne till honom på Store-åsen.
Skogsväsen
Mor hade varit ute för "Skogsråa". Hon såg hen- ne i en "brôte".Hon hade grön klänning å rött huvudkläde. Hon var precis som en gammal kär- ring. När man fick se henne, så försvann hon, för man blev rädd å bad till Gud. Men morfar hade varit närmare henne. En gång han brände tjära så kom hon fram till honom. Hon frågade vad han hette. Men han talade inte om rätta namnet., utan han sa- de att han hette "Själ". Han visste, att om han hade varit så dum, att han hade ta- lat om namnet, så hade hon fått makt över honom. I alla fall så vände hon blan- ka ändan till värmen å ställde sig där å värmde sig. Morfar visste på råd. Han / tog en slev av den hete tjäran, å kastade i än- dan på henne. Då blev hon skrämd, för hon brände sig, å sprang därifrån å skrek. "Själ har bränt mäj". Men hon fick inte annat svar än "ha du sj-äl bränt däj, så kan du själ ha´t så gött." Det var "Skogsråa" som ställde så att en gick vilse. Men om en hade kommit vilse, så skulle en sätta sig ned å byta skon, å ta den vänstra skon på högra foten.
Skogsväsen
Benämning på kvinnligt skogsväsen: ”Skogrå.” När en var liten å de var rädd för att en skulle springa åt skogen å bli förvillad, så skrämde mor en för ”skogsråa”. Hon var i skogen. Hon kunde göra sig till en buske. När en kom intill henne, så blev hon som en människa, då kunde hon ta en med. Se’n kunde en inte hitta tillbaka utan en fick stanna i skogen. Di som låg i kojorna i skogen kunde inte veta ordet av förrän di kunde ha ”skogsråa” när sig. Min farfar var i skogen å kola å då skulle han passa på å bränna tjära med en gång. Han höll på med det, men då kom ho som ett yrvär å ställde sig mitt för varmen. Han höll på å inte skulle komma intill. Det börja å brinna, så han var rädd att det skulle ta eld i tjäran. Men ho gick inte dän. När ho hade stått å gnutt [?]en stund, så fråga hon va han hett. Men då va dä han som inte va sen å tog tjära i sleven å drev i ä’n på henne å sa, att han hette "sjöl”.. Ho i springinga åt skogen å skrek: ”Sjöl brände mäj, Sjöl brände mäj.” Men se`n fick han vara i fred.
Skogsrå
Min mor berättade för oss barn att en person som stod och brände tjära fick påhälsning av "skogsråa". Hon kom fram till elden, tog upp kjolarna och värmde ändan, så frågade hon tjärbrännaren vad han het- te. "Ja hetter själver", svarade han. Så tog han en eldbrand och däng- de till henne med. Det träffade den nakna kroppen. Det sved, och hon släppte ned kjolen och sprang därifrån och ropade att "själver" ha- de bränt henne. Och det svarade: "Då må du ha dä så gôtt".
Vattenväsen
Den som var lik "skogsråa" och var i vatt- net, kallades "sjörå". Hon fanns bort i Tjär- nen. "Skogråa" gick inte i vattnet, men det gjor- de "sjöråa". Men om det var någon skill- nad på dem eljest, vet jag inte. Samtliga gånger var det omöjligt att få fiske i sjön. Det gick inte hur en bar sig åt, och ibland så blev det så mycket att en knappt orka bära hem den. Det var lurt med det. Men det var som "sjöråa" var sinnad till. Bäst strax efter solen gått ned och strax före hon gick upp. Mitt på natten var det inte lönt.
Skogsväsen
Det var många mer än far som hade sett skogsråa. Mor- far och mormor hade sett henne på Finnskogen. Far såg henne så riktigt i skogen. Det var tidigt en mor- gon han var ute i skogen och leta efter en häst. Då kom det ett så fint fruntimmer och ville ta fatt honom. Han hade aldrig sett ett så grant fruntim- mer. Hon hade ett grönt grant kläde på huvudet. Far blev rädd och nämnde Jesu och Guds namn. Då blev hon borta. När han kom hem, så stod hästen på stallbacken.
[saknas]
"Mors morfar gick på jakt en dag. Då han kom fram till jaktstället var det ännu för mörkt, varför han gick in i lada för att vila. Om en stund kom skogsråa inspringande. Hon var antagligen förföljd av något otyg, ty då hon väl kommit in i ladan, ro- pade hon: "Tassenfot, Tassenfot, nu slapp du!" - Då hon märkte, att det var folk där, gav hon sej på flykten igen. - Hon hade så långa bröst, att hon kastade upp dem över axlarna. Baktill var hon urholkad som ett tråg".
Skogsrå
Skogsråa kunde förvandla sig till vad som helst. En gång hade hon varit på marknad i Årjäng. Där spatserade hon som den finaste fröken med lång grann klänning och hatt på huvudet. Men då var det en pojk, som fick se att hon hade en rompa, som hang nedanför klänningen och släpade. Då bad han henne, att hon skulle dra in släpet. Han fick marknadspengar av henne. Men hon sade till honom, att om han gjorde av med alla pengarna, fick han inga i stället, men så länge han hade något kvar av dem, som han hade fått av henne, skulle det inte fattas honom pengar. Detta hade min mor hört talas om.