Transkriberad uppteckning

En i Lysvik hade barn med "skogsråa" påstod farmora. Hon hade kommit som den finaste fröken. Denne "kärn" låg i skogen å kolade, å det var då hon passade på att ta honom. Denne "kärn" var gift. Hon hjälpte honom alla nätter vid milan. Så fort det blev kvällen, så kom hon. Han fick så mycket kol å ha- de så god tur med milan. Allt gick så bra. Men när hon hade hållit på å hjälpt honom en tid, så ville hon gifta sig med honom. Det hade blivit barn, å hon ville inte släppa honom. Han talade om för henne, att han var gift. "Då kan du skjuta käringen din", sade hon. Det har jag försökt med flera gång- er svarade han, men det biter inte skott på hen- ne. Om du vill, så skall jag ta å lâ ut skott åt dig, å det skottet skall bita på själve / den. "Det må du göra", svarade han. När hon laddat bös- san, så bad hon, att han skulle skynda sig att skjuta. "Jag skall vakta milan", sade hon. När han kommit en bit så tvârvande han om å sköt på "skogs- råa." Hon stöp i detsamma som det small. Men hon ropade: "Hade jag trott dig om det jag, så skulle du inte stått där." "Råa" hade svans. Johannes Åsfelt gav sig sjutton på att det kom e tockane ne till honom på Store-åsen.