Transkriberad uppteckning

Mor hade varit ute för "Skogsråa". Hon såg hen- ne i en "brôte".Hon hade grön klänning å rött huvudkläde. Hon var precis som en gammal kär- ring. När man fick se henne, så försvann hon, för man blev rädd å bad till Gud. Men morfar hade varit närmare henne. En gång han brände tjära så kom hon fram till honom. Hon frågade vad han hette. Men han talade inte om rätta namnet., utan han sa- de att han hette "Själ". Han visste, att om han hade varit så dum, att han hade ta- lat om namnet, så hade hon fått makt över honom. I alla fall så vände hon blan- ka ändan till värmen å ställde sig där å värmde sig. Morfar visste på råd. Han / tog en slev av den hete tjäran, å kastade i än- dan på henne. Då blev hon skrämd, för hon brände sig, å sprang därifrån å skrek. "Själ har bränt mäj". Men hon fick inte annat svar än "ha du sj-äl bränt däj, så kan du själ ha´t så gött." Det var "Skogsråa" som ställde så att en gick vilse. Men om en hade kommit vilse, så skulle en sätta sig ned å byta skon, å ta den vänstra skon på högra foten.