Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gastar det talade man mycket om förr. Det var ett ont väsen för folk blev sjuka om de råkade ut för en gast. Om man kom emot en sådan där gast, fick man frossa och blev mycket illa sjuk. Det kallades att bli gastkramad. Jag har alldrig själv blivit gastkramad, men jag vet flera, som har blivit det. Om någon blev gastkramad, skulle man ta ett glöd och föra det runt omkring per- sonen som blivit gastkramad. Det skulle alldeles säkert hjälpa. Gasten brukade ock- så åka med folk på lass, då fick hästarna dra så att svetten stod av dem. Jag har hört flera stycken tala om att det haft gast- en på ett lass. Om gastarna voro ute då solen / gick upp på morgonen, då måste de stan- na på den plats de voro tills solen gått ner igen. Sådana gastar kallades dagståndare. Om man kom emot en sådan där dagståndare, då blev man sjuk och frös, så man skakade, även om det var mitt i sommaren.
Häxor och trollkarlar.
Det var en gubbe i Kärnberg som "städde björn". Han "städde björnen" på sina egna kreatur, för han hade bli- vit narrad av vallpojken, som sade att det var an- dras kreatur som betade på myren. Björnen kom å slog ihjäl alla kor när som på en. Se'n sprutade han blod över hela myren. Pojken blev rädd, så han hoppade upp på en hög sten. Björnen ville inte åt honom, men björnen sprutade blod på ho- nom. Så hörde jag de gamle tala om. Det var allt allmänt trott att finnarna kunde mer än andra. Älvdalingarna hade för sig att allt ont kom från finnskogarna här. Det blev mycket ont på så vis. Ännu i dag så är det inte fritt än att åtminstone äldre folk ner i Älvda- len tror oss om att kunna trolla. Det har / aldrig varit riktigt bra förhållande mellan älv- dalingarna och oss som bott på finnskogarna. Mest troddes finnarna om ont. Många gånger var de tvungna att värja sig med det talet, att de kunde trolla. Men det var mest "strykfinnar" som gick å bar sig dumt åt, så fick bofasta fin- nar ont av det också. "Vervelvinden" troddes vara farlig. I den hade folk lagt all slags smörja, sjukdomar och trolldom. Om en fick se en "vervel" komma dansande så skulle en spotta tre gånger, men en skulle akta sig att kasta något i den. Jag har inte hört annat än att det fanns käringar som hade "puke". Den gick i andras ladugårdar å drog hem mjölk. V i Tokärnsberg bodde en käring som kärnade till sig smör, när hon tog kärnan å gick ut med å läste åt alla fyra väderstrecken, så ritade hon fyra vägar från kärnan. När hon se'n kärnade så fick hon full kär- nan i smör. – Om påskkvällen var det vanligt / att det skulle skjutas. Å de hettes det att en skul- le ut å skjuta "påskkäringar". Men jag hörde in- te talas om att någon påskkäring blev träffad. När påskkäringen for till "Blåkulla" så var hon till kyrktornet å tog malm av klockan. Innan hon for så läste hon: "Här skall jag upp å här skall jag ut fort skall du hjälpa mig ut till Blåkulla skall jag till slut.
(gasten). Myling.
Gasten är ett litet barn som di gör över med innan det är döpt och som är begravt i en bäck eller intill en bäck. En gubbe kom in i Spikebosätern. Han stod å skulle göra upp eld. Då fick han höra att det skrek under golvet. "Bena ä långe å bötta ä trång." Du skall vänta, sade gubben, till jag får göra upp eld så skall jag hjälpa dig ur böttan sedan. Han tog upp golvet, då fann han ett barn i en bytta. Det var dött å gömt under golvet. "Vi ha hört tock skrik på månge ställe."
Myling.
Om det var tal om en unge som blivit född och mör- dad och nedgrâvd i jorden utan att vara döpt, så kalla- des det att en hörde "gasten" när han skrek. Det var meningen att han skulle skrika, för att folk skulle få veta att han var mördad. Om någon kunde komma till att tala med honom, så att han fick uträtta om sin mor, så skrek han inte sedan.
Mylingar. (?)
Vid Môltjärn i Östmark en myr. Där såg folk änglar som satt på en sten mitt i myren. Ibland var det mycket ont som visade sig. Min mormor var dit å såg. Folk for dit från alla håll å ville se. En käring tog av sig hårkammen, se´n tog hon till att gråta så mycket hon orkade. Men ingen fick veta vad hon hade sett.
Mara
Om ”mara” kom åt hästen, så hade de gamle det bruket, att de tog bort henne genom att glödga en ”länkmalj” (länk i kedja), så släpptes den i tjära, och så hängdes den upp över hästen. Men först höggs en kniv i taket över hästen och på den kni- ven skulle maljan hänga. Mara var ett ont som kom från de döda. Det skul- le vara gamla käringar som inte velat annat än konster och elakheter i livstiden.
Mara
”Mara” red kreaturen. Hon är så tung, så hon kan kväva livet av ett kreatur. När hon får hålla på med dem så bli de svetta å maktlösa. För att hon inte skulle rida kreaturen, sattes en stålkniv i ta- ket över dem där de stod bundna. Somliga sade att ”mara” var en ”hamn” el. död män- niska å somliga hade sett att det var en hund. Hon kunde ta sig in genom de minsta hål. Mor hade henne, å hon sade att det var något hårigt som kom på kroppen på henne.
Mara
Det var en gammal gubbe som lärde mig att jag skulle slå täljkniven ovanför huvudet om jag låg på en plats där jag inte kunde vara säker för maran. De rätta medler som användes mot hen- ne, var att göra ett kors med tjära i taket över där man låg eller på golvet framför sängen. Eller också skära ett kors.
Mara.
"Mara" satt i blodet. Farfar fick mara, å han såg en svart hund, som kom upp på bröstet. Hunden "sög sig tag" så farfar höll på att dö. Men när farfar kom lös, så gick han efter kniven å hôgg i sängbrä- det. Innan han lade sig om kvällen så tog han varme kring låset och kring sängen, men se´n kom inte "mara" åt honom mer.
Varulv
Far sade, att om en varg fick dricka blod av tre förstfödda så skulle han kunna förvandla sig till människa. Då skulle han bli så farlig.
Svartkonst
När det blev ovänskap så kunde den ene sätta ned den andre till döden om man så ville. När det gjordes, skulle en säga: ”Jag binder din hand, jag binder din fot, din tand och din tunga, din lever och lunga, din håg och din vilja, å alla dina hjärterötter här under mina fötter I Guds, Faderns och den helge andes namn.” Det var många här i finnskogarna, som kunde detta.
Svartkonst
När de gamla finniarna här ville bli säkre att skju- ta och snärje villebråd, så tog man oblaten, som man skul- le ha i nattvarden, med sig hem. Den settes upp på något föremål i skogen, å så sköt man på den. Jag hörde tales om att flera hade gjort på det vi- set. Men om de hade gjort så, så var de i den on- des våld. Det var ingen annan än prästen som kunde hjälpa dem då, när de skulle dö.
Svartkonst
Det var mor som talade om att en gång så hade en jänta kommit bort, när hon var på en myr och ploc- kade ”môlter” (hjortron). Då gick de som hörde till jän- tan till en som kunde trolla. Hon bad att hon skul- le få ett silvermynt å när hon hade fått det så ville hon ha den brudklänning som jäntans mor hade haft. Då lade hon myntet i klänningen å svingade runt först åt det ena hållet sedan åt det andra å läste på finska.