Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara var också något sorts trolltyg. De hängde en sådan där maravase, som blir i träd, när de inte orkar växa ut riktigt, över hästarna. Det skulle skydda mot mara. Det har jag sett på många ställen.
Husliga arbeten.
När man stöpte ljus, så fick man inte nysa, hos- ta eller "fisa". Det var för att inte ljusen skul- le ta skada och brinna dåligt. När mor hade sopat ugnen före det hon skulle till att steka brödet gjorde hon ett kors med sopan över ugnsbottnen. Då skulle ingen kunna skämma brödet. Innan hon hällde grädden i kärnan så lade hon en ring eller en slant på bottnen, å när hon hade fått smöret färdigt, så ställde hon inte bort det förrän hon hade gjort ett kors med kniven i det.
Husdjur
När kreaturen släpptes i bete om våren var det noga att de skulle gå över stål det första. Ett eggjärn lades un- der tröskeln. Men somliga var inte nöjda med detta utan de tog saxen och klippte ett kors innanför låret på kor- na, för att de inte skulle bli skämda eller att något otyg skulle komma å mjölka dem i ladugården eller ute i skogen. Ko som inte ville ta tjur gav man av "speckeneka" (julkärven). I kons första dryck la- de man sill, salt, mjöl och en kniv. Och när kon mjölkades första gången efter kalvningen så hade man en nål i byttan.
husdjuren
Det var en kamrat till mig, som kom ut för en käring en gång. Hon gick och vallade korna. "I har e pän ko," sade min kamrat. "Köss du mi ko i röva" svarade käringen högt och rent. Det var vanligt att man sade så, om någon kom och berömde ett djur, men man bruka- de säga det tyst för sig själv. Om hom inte hade sagt så, så hade han "stôle bort" henne. "Motstôl" kunde bota "bortstôl". "Motstôl" kalla- des en sak som stulits tre gånger. Min far och en annan bygubbe var i Stommen och plöjde. Då blev fars häst "bortstôlen". Han måtte fara hem med hästen. Och när han kom hem så gick han efter Sven i Näset. Denne gjorde en deg tull, som han lade "motstôl" i. Sedan tog han en kniv å skar hästen bak i "rompetången". Så tog han blod / där och blandade i degen. Så gav han det åt häs- ten. "Nu tar du hästen och sätter dig i och kör," sade Sven, "men du får hålla dig i ifall han gör kast." Hästen var nu lika lustig att gå igen. Om en ko råkade att gå över en väg som "skogsråa" ha- de gått på, så blev hon vilsen å drog iväg inåt skogen. Då var inte annat än om en kunde få syn på henne å skjuta över henne. Om inte det hjälpte så var det inte annat än att sät- ta skottet i henne. Men köttet efter ett sådant djur ville man inte äta.
Husdjurens sjukdomar.
Jag mins, att min mor hade något slags träd som hon gav åt korna, när hon trodde, att de var "bortstôlne". Det var av gamla "rostolar" (av en båt). Men det skulle ha varit stulet tre gånger. Jag mins, att man hade ställt ett lass ved på vägen en gång. Det lasset stal de tre gånger från varandra. Sedan hade de den veden när de behövde något mot "bortstôl".
Husdjurens sjukdomar.
Om en ko var sjuk, så skulle man ta en hästsko och mjölka genom skon och i hinken. Sen blev kon bra, och man fick mycken mjölk.
Husdjurens sjukdomar.
När hästen var skodd, så spottade man tre gång- er under hoven, eller beskrev ett kors med hammaren under hoven. Då skulle inte skon gå undan hästen. Om en häst vart sjuk, så knöt man undan en sko och lade den i elden, så att han blev röd het. Sedan satte man skon under hoven igen. Om inte det hjälpte, så bröt man undan alla skorna och kastade i spisen. Detta brukades i mina föräldrars tid. Om häs- ten fick ont i ett ben eller en fot, så lades tenn el. silver och arsenik i hoven.
Husdjurens sjukdomar.
Om våren när korna släpptes ut, så var de ut- svältade. Det fanns knappt köttåga på dem. Då fick de en sjukdom som kallades för "skrôve". Skinnet växte fast vid ryggen. Anders-Ola i Risviken kun- de bota det. Han hade tänger som han drog skin- net från ryggen med. Skinnet rycktes loss efter hela ryggen. "Bukrev å fång eller rivarn", det var kolik hos häst Mot den sjukdomen blandade man ihop krut å mjölk å gav hästen in. Det var en gammal huskur. När ett krötter miste "jorten" (slutade att idissla) så passade man på, när ett får stötte upp jorten, så tog man det från fåret och gav åt det sjuka djuret. Det vet jag att mormor å flera till hen- ne gjorde. / "Mostôl" botades med "mostôl". Jag mins så väl att vi hade en träbite som skulle ha varit stulen tre gånger. När ett djur blev "mostôle" så skavade man av den träbiten. Om ett djur blev bitet av "lekatt" el. orm så gav man djuret torkat lekattkött. Man sade att djuret vart "lekattstôcken". Lekattkött har vi kvar ännu. En gubbe från Hajumsätra var hos ett folk i Dus- serud å skulle bota en so. Han var inne ett slag i fjuset. Sedan så tog han en gubbe med sig å gick till vedkubben. De hade var sin yxa. Så ställde de sig grensle över huggekubben med baken mot varandra. Vad hugger du för, sade den ene. Jag hugger för Ernst Olssons so, sade den andre. Så högg de i var sin ända på kubben. Detta gjordes tre gånger.
Slakt.
Man skulle slakta på ny för att inte fläsket skulle smälta upp i pannan. När min far var så där 15 år gammal, så var han hos en gubbe. Där slaktades två kvigor efter vartannat. Köttet frak- tades till Oslo för att säljas. En käring kom å vil- le köpa. "Den kvigan är slaktad på ny, å den på neane", sade käringen. Hon köpte av den kvigan som var slaktad på ny. Det hade passat så att de blivit slaktade i skiftet mellan ny och nedan, men hur käringen kunde se det på köttet, kunde ingen förstå.
Slakt.
Det var inte tänkbart annat än att slakta på nat- ten. Det skulle rakt inte gå an att slakta vid dagsljus. Då ville inte djuren dö, och det var alla felen. Grisar skulle bestämt slaktas på ny. Slaktades de på nedan så blev svålen tjock och fläsket kröp bort. Sådan tro har folk ännu. Ingen främmande fick stå och se på slakt. Mest lik- som ville man inte nämna för någon när en skulle slak- ta. Det skulle liksom vara hemligt.
Jakt.
Jag mins inte om det var en påsk- eller långfre- dagsmorgon. I alla fall så var det ett par gubbar, som var ute på jakt. De sköt på en orre, men skotten bet inte på orren. Nordmark hade en dubbelbössa. "Nu skjuter vi alla skotten på en gång," sade den andra gub- ben. Men den orren spelade lika gott ändå. "Aldrig i vâla," sa Niklas, "vi skjuter på bare skam. Å dä ä inte orre vi skjuter på." Därmed fick orren vara ifred.
Jakt.
"Alnekarlen" brukade jaga. En gång blev hans bös- sa förtrollad. Då kom han till mormor å fick skava litet av hennes silverring, som hade varit med vid tre vigslar. Sedan gick han åt kyrkogården efter mull och så blandade han ihop detta å stack i bössan, sedan gick han å lade bössan i nordrin- nande vatten. När hon hade legat där ett dygn så var hon ren, så att han träffade bytet igen.
Jakt
Ibland när man tvetar av ved, så kan hända att en flis far upp i luften och surrar som en kula. En sådan sticka som surrade och sang skulle man ta vara på. Om hundar var trånga att ge skall så skulle man ta en sådan sticka å kasta till hunden jämt som man släppte ut hunden på jakt. Sedan gav han hals på jakten. Men det skulle vara samma bot om man hade kärnmjölk att ge hunden.