Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten är en gammal lantmätare. Han sprang med sin kedja och rasslade mot stenar och bergklippor. En sa' att han hade sett gasten. Gasten liknade en stor låmme (lammunge), sa' han. En del sa', att gasten var lik en stor hund.
Naturföremål
Min mormor offrade för engelska sjukan, men det var i sjön. Hon trodde att ungen hade fått sjukdomen från sjön. När mormor var med barn så var hon med på sjön en gång, och då blev hon så illa sjösjuk. Hon trodde att det var av detta som ungen fått men av. Hon tog ho- nom med sig en kväll och gick till sjön och kastade av hans kläder ut i vattnet och bad att ungen skulle få hälsan tillbaka. Offerkälla har jag inte hört talas om annat än i Karlanda. Dit var både mor och far.
Naturföremål
På vägen mellan Dusserud och Hajum ligger tre små rösen. De ligger på högsta punkten på "moa". Där gick ingen förbi utan att kasta en sten eller offra på ris. De gamle påstod att det rent av var farligt att gå för- bi utan att "offra" där. Varför var väl ingen som vis- te.
Kyrkklockor
Det var så, att när de forslade kyrkklockorna hit till kyrkan, så körde de på isen på sjön Le- lången. Isen brast under den ena klockan, så att hon hamnade i sjön. Då fick den andra klockan sorg, så när man ringer med den, så säger hon: "Kling, klank min make ligger i Lelång."
Frieri och bröllop
Ett bröllop varade i tre dagar. När det hade lyst i kyrkan för dem, så skulle det vara krycka åt dem. Jag var med och lade en sådan krycka i en eka (båt) åt en som det lyst för. Men för länge sedan i tiden så gick man till dem och lämnade kryckan. Det var flera i sällskap. Det var goda vänner och kamrater till dem som skulle gifta sig. När de kom med kryckan så blev det ju tal och skämt. Och de som lämnade den blev fägnade med något det ena eller andra. Det hette att de "datt ned från predikstolen och bröt benet." Då tyckte vännerna att det var synd om dem, så då behövde de en krycka. Det var en brudgum som sade: "Nu står ja' här i 80 kronor, men då är inte skjortan med" (medräknad). Nu för tiden så gör man upp en "längd" och ger på när / det har lyst för någon. Förr i tiden så gick man till dem med lysningspresenter. Sen om de då hade råd, så gjorde de lysningskalas åt dem som hade givit. På bröllopsdagen fick bruden "brurskåla". Så gav gäs- terna i "brurskåla" efter som de hade tillgång till. När de var framme och fick en sup så lade de i skå- len. När de hade varit vigde i kyrkan, så gick de och plockade med sig en hel hop ungfolk. Man samlade ihop dem vid kyrkan. På kvällen dansade hon med dem, å då fick hon pengar "brudepengar". - Två och tre spelmän höll mu- sik vid bröllopen. När brudgummen kom till bröllopsgården, så möttes han av spelmännen, som spelade marscher. När de kom in så fick de "spelmanspengar." - När det led in på kvällen så kanske bruden hade försvunnit. Då kanske någon eller några hade nappat henne. Då kanske man hade fört henne långt ut på en holme. Då blev det ett sökande med gästerna. Någon sprang hit å någon dit för att få fatt på henne. Den som / som då lyckades spåra upp henne fick en extra sup när hon kom tillbaks till bröllopsstugan. Det hette att brura "vart bortstôla". Men det kunde också hän- da att gästerna gjort spektakel av den som funnit hen- ne. Hon kanske var gömd i en källare. När han då kom med henne ur källaren så blev det skratt och flep. På bröllopen förekom mycket skämt. Man kanske drog iväg med gubbar och käringar till en källa och blöt- te dem. I Fågelvik var jag med på ett bröllop där man hade sådant skämt för sig. Man tog en käring med till en källa för att blöta henne. Men det blev annat av när de kom till källan, för då var det kä- ringen som blötte gubbarna i stället. Hon tog en av gubbarna och kastade mitt uti, för hon råkade att vara stark. Första dansen som dansades på bröllopet skulle dansas av brud och brudgum. Det var "brudedansen". Se- dan blev det en annan som vart ärad av bruden. Al- la manliga som kunde dansa skulle dansa med bruden. Men bruden "öppna dansen." / I brudsängen hade man styrt till. Man hade klätt ut käringar och gubbar och lagt i sängen. Någon käring eller gubbe hade man lagt under sängen. Man ha- de format figurerna av vedträ och trasor. Jag har det i minnet som en dröm att man drog fram ett träd på gården.
Frieri och bröllop
De talade inte om förlovning förr utan det hette: Har du hört att den å den ha bröte bena i dag. När vänner å kamrater mötte honom så stack de till honom en käpp. Till bröllopsroligheterna hörde att någon eller några rymde med bruden. Då fick brudgummen eller hennes närmaste lösa henne med flera kannor brännvin. Det kunde t.o.m. gå till ovänskap vid sådana tillfällen. På själva bröllopsdagen togs en "brureskål" upp. Den (d.v. s. en skål eller tallrik) sattes på bordet, så gick de fram i tur och ordning och lade i pengar. Det var inte alla precis som lade ned pengar. Brudparet kunde få en "jordväg" (åker- stycke) till skänks, en häst, ko el. dyl. Men det var ju all- tid av de närmaste släktingarna. Man gick fram till skå- len och avlade liksom ett löfte på den el. den skänken.
Frieri och bröllop
I min farmors tid var det vanligt att fästman- nen gav fästmön en "fästmansgåva." Den bestod av en rund ask som fästmannen gjorde själv. Denna ask var gjord av bark och målad. I asken hade fästmannen lagt pengar. Detta skulle vara i stället för förlov- ningsring. Sådan brukades inte den tiden. Vigselring be- gagnades. Den var av silver. Farmors vigselring hade varit med vid tre vigslar. Först hade farmor den, sedan mor. En gång var han lånad av en brud. Med "fästmansgå- van" följde också en psalmbok. Det hörde till.
död och begravning.
Om den sjuke hade svårt för att dö, så skulle nå- gon gå upp på taket å vända på en torva. När tor- van var vänd, så dog den sjuke. En moster till mig skulle dö, å då fick de göra så innan hon kom ur plå- gorna. Det skulle inte gå an att sy på kläderna, när man hade dem på sig. Om man gjorde det, så fick man svårt att dö. Om man hade den synålen i be- håll, så skulle man bryta av den över den döende, för då kom döden.
Död och begravning
Gammalt folk "trudde" ju att somliga inte kunde dö som vanliga människor för att de hade för mycket ont på sam- vetet. De skulle plågas för det. Jag har inte hört talas om att man sopat ut den döende men det förekom att de lättade på spjället. Det skulle bli liksom lättare att dö då. Om man skulle hindra en död att gå igen så skulle man lägga den saxen på bröstet på honom, som man klippt i svepan med. Psalmbok och andra småsaker som han haft med sig dag- ligen lades i botten på kistan. En gammal gubbe i Näs- teviken skulle ha en brännvinsflaska med sig, för han lytte bjuda bekanta när han kom på andra sidan. Halmen på vilken någon dött brändes upp. "Spök- halm" ville man inte ha liggande. Den skulle väck med det första. Sängkläderna tog man heller inte / gärna till vara utan de fick följa halmen. Jag vet inte hur det kunde vara med den saken, men de pratade allt på att det skulle vara skadligt att bä- ra lik över sådant som växte. Om det lät som ihåligt när man spikade på kistloc- ket så var det inte någon bra betydelse för den döde. Han skulle inte vara lycklig. Detsamma om kistan tycktes ovan- ligt tung, eller om hästen, som drog liket, blev svett. Begravningsfolket hjälptes åt att fylla igen graven. Man kastade ned jorden med spadar. Arbetet utfördes under full- komlig tystnad.
död och begravning
Det har varit bruk på orten att en slant har lagts på vardera av den dödes ögonlock. De fick följa med i graven. Det gick ett tal att de fick brännvin med sig i graven. Psalmboken lades på bröstet, så den fick också följa med. Den döde kläddes i strumpor och vantar. Mor hade varit med och klätt döda på det viset.
Husbygge och flyttning.
På trakten var det mycket vanligt att ett kop- parmynt lades i grunden, när ett hus byggdes. Vid riv- ning av ett gammalt hus för för något år sedan, så fanns ett kopparmynt från 1600:talet i rösarna. Det- ta gjorde man för att det skulle bli lycka med hu- set. När man byggde ett hus, så såg man efter att det inte kom att stå över någon spricka i berget el. på plats där det hördes ut att vara ihåligt när man gick där el. körde.
husbygge och flyttning
Det var någon som hade lärt gubbarna här, att de skulle lägga ut ett bräde på det ställe där de ämnade att bygga ett hus. Om det var mask under brädet, när det fått ligga nå- got dygn, så skulle huset byggas på den platsen - eljest inte.
Hemmet
Benämningar på dagens måltider vintertid: "dôggel, med- da, âftesvâl, kväl." Sommartid "frukost (kl. 5), dôg- gel (kl. 8), medda (kl. 12), âftesvâl (kl. 5), kväl (kl. 8 el. 9). Till "frukost" och "âftesvâl" kaffe och bröd, gröt å mjölk till "dôggelmål" potatis å sill till "medda", välling eller gröt till "kväl". Om man inte hade po- tatis, så fick man äta gröt eller välling till midda- gen. Benämning på sista biten av smörgåsen: "Ätterbete" Intet om spisen.