Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittra tvättar trågen
Då det regnar och solen skiner, då ska vittra tvätta trågen, har dem sagt.
Tomas
Tomasdagen fick man inte spinna. Då bar mor un- dan spinnrocken. Det var inte bra att spinna på den dagen. På morgonen gick man upp i otta. Den morgonen skulle man springa tre gånger motsols och tre gånger medsols och sopa ut råttorna, så att man inte skulle få för många råttor över vintern. Jag vet inte om någon har gjort det här på trakten i min tid. Mina föräldrar talade om det.
Julafton
All julved skulle vara huggen när solen gick upp på julaftons morgon. Det var gammalt bruk. Ingen fick stå och hugga därefter. Det var att göra upp en eld på skjulbacken så att en såg att hugga. När veden var huggen, så sattes yxan i stället. Han fick inte sitta i stabben, för allting skulle vila. Man bar in halmkärvar sådana de var och bredde ut över golvet. Halmen bars till "fjuset" när han legat över juldagen. Då fick korna äta upp den för att de skulle mjölka bra på sommaren. Julgran kommer jag inte ihåg någon från min barn- dom. Men när de började ha sådan, så var det ba- ra en liten låg granbuske som sattes på bordet. Det var papper, pepparkakor och ljus i den. Det var mest för ljusens skull man tog in busken, för det / var vackert, när man hade fått ljusen tända i den. "Fôggelneka" skulle vara uppsatt så tidigt att fåglar- na fick äta sig mätta till kvällen. Den neken kal- lades också för "speckenek". Det skulle vara den gran- naste neken man fick tag i. Sattes på en stör vid uthusen eller så att man kunde se henne från ett fönster i stugan. Om julaftons kväll fick kreaturen hö. Vid utfod- ringen skulle man säga: "Ät väl, trivs väl, det är julkväll i denna kväll." Spannmål åt hästen förvarades under bordet julnat- ten. Det fick han på på julmorgonen. Det var för att han skulle hålla sig vid hull under året. Julbrasan bestod av björkved. Om en fick se spår i spisaskan, så var det mär- ke till att någon död hade varit inne i huset på natten.
Julafton
Den som fick upp "speckeneka, fôggelneka" först på julafton, skulle först få in skörden nästa år. Neken fick hänga till fram på våren. Då tog man henne med till ladugården för att dela den mel- lan kreaturen. Det skulle bli välsignelse av det, för korna kom att mjölka mer sedan.
mara.
Om folk eller kreatur kom ut för "mara," så skulle en gå till en plats i skogen å ta en "marlugg" (sammanväxta kvistar i form av boll). Men en fick inte beträda en väg, på vilken man fraktat lik. Så skulle man hänga den "marluggen" över den som ha- de ont av "mara".
Häxor.
År 1733 ransakades en kvinna i Karlanda, som hade trollat på en annan kvinnas kreatur. Den kvin- nan blev dömd till prygel.
häxor och trollkarlar.
Det var "trôllskatt" som kom i de där "vervel- vinna" som sopa med sig stickor och strå där de for fram. Det var "mö ont" som kunde vara med i en sådan vervel. Man skulle spotta, om man fick se en sådan.
läkekonst.
"Gulsot" skulle det vara gult silke till. Man kokade silket och drack det vattnet. Så gjorde mor. Mot "matlea" skulle en gå till en främmande stuga å ställa så att en fick mat som en inte var van att äta. Mot fallandesjuka skulle en dricka blod. Det skulle vara människoblod. Helst skulle en passa på vid en avrättsplats när någon avrät- tades och ta av det blodet. "Varter" tog en bort med att stryka dem med en fläsksvål, som sedan lades under en jordfast sten. När fläsksvålen glömts, så var vårtorna borta. Men det var farligt för den kom att lyfta på en sådan sten, för han fick vårtor. Det var bot för vårtor om man tog regndroppar av en grind vari- genom man fört lik och smörjde på vårtorna. / En person fann en led långt inne i en gran. Det var en armled av människa. Antagligen hade den stu- lits från kyrkogården. Och så skulle den vara till bot för någon sjukdom. - Bölder kunde göra av med i träd, om en tog en sticka å vidrörde bölden med och sedan stack den stickan innanför barken på ett träd. Sådant var inte ovanligt i mitt minne. Ormbett förekom många bot för. Om ormen bitit skulle en vrida en alvidja avigt och sno runt ovan såret. När ormen hade bitit, så måste han ha vatten. Om den bitne kom först till rinnande vat- ten, så dog ormen och den bitne klarade sig. Men kom ormen först, så var det ovisst hur det skul- le gå med det bitne. "Gu'bevare oss för tockere skott" hörde jag en käring säga om "finnskôtte." Om "finnskôtte" träffade en människa eller ett djur så blev det "tvâr- dött" med en gång. - "Engelska sjuken" kunde små barnen få ont av. Det var ett sätt, som de trodde kunde bota. Man gick till en käring och / fick henne att gräva upp en torva i backen. Tor- van fick inte lossna från backen utan hon hade förbindelse med backen i båda ändarna. Så tog käringen ungen å stack under torvan och drog fram honom på andra sidan. Detta gjorde hon tre gånger motsols och tre gånger medsols. Sedan lades gjorden tillbaka som hon legat förut. Detta skulle vara en torsdagskväll, när alla andra ha- de gått och lagt sig. Ben och mull från kyrkogården användes.
läkekonst
Förr i tiden hette det alltid att man fick sjuk- domen vid ett bestämt tillfälle, t.ex. när jag vallade korna, när jag var vid det el. det vattnet, när jag gick där eller där. I "rötmånaden" var det särskilt farligt för sjukdo- mar. Då brukade folk få "matlea" och magsjuk- domar. Matlea var värst. Den hade fruntimren mest ont av. För att bota "matlea" så skulle en lägga löss i en smörgås och ge den sjuke. Bra var också att skaffa främmande mat och ge den sjuke. "One bete fick man i vatten. Det var något som stack till och sedan blev det värk. Det vet jag att de gick till det vattnet och lade ned något som till- hörde den sjuke.
Läkekonst.
Det var en gubbe som träffade på en stor orm. Gub- ben böjde sig ned för at ta huvudet av ormen. Men i detsamma högg ormen i handen. Men det dröjde inte länge förrän ormen sprack mitt itu. Gub- ben kunde så mycket så att att ormen sprack. Gub- ben fick inte ont efter hugget. Han sade att det var för att ormen inte kom och fick vatten. Ende- ra skulle ormen dö eller också jag, sade gubben.
läkekonst.
Om kreatur el. folk fick "nagel el. blemma", så be- gagnades alpinnar att bota med. Mor H. i Björkviken kunde det. Hon stod hemma och botade, så hon behöv- de aldrig gå till el. se den sjuke. Hon täljde på tre alpinnar och mutrade något mellan tänderna. Om man hade tandvärk, så var den bästa boten, om man kunde få tag i en sticka ur en likkista på kyrkogården och "perka" i tanden med. Stic- kan skulle bäras tillbaka.
läkekonst.
När man fick tandvärk, så var det att peta i tan- den, så att det kom blod. Så skulle man ta en ull- tråd och doppa i blodet, gå och lägga tråden un- der en sten och säga: "Här får du det du skall ha, nu vill jag ha mitt."
Läkekonst.
Om en fick gulsot, så skulle en skava av ett silke- kläde och koka i vatten och dricka. Mot ormbett så skulle en ta en fin silketråd och binda ovanför såret. Sår ränsade man genom att hälla brännvin i dem. Bröt man ett ben fick någon kunnig spjälka det. Så skulle man äta krut. Benet växte ihop av det.