Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
I Säbytorp var det ett rysligt liv med tomtar. "Kilmans-Britta" såg tomtarna när de stod i en rad omkr. den öppna spi- sen på kvällen och värmde sig. Det stod en tomte vid var "brik". Hon hade varit uppe för länge på kvällen och eldat och stökat. En natt kalvade en ko i ladugården utan att man hade reda på det. Då kom en tom- te och knackade på fönstret och ropade "Kilman" två gånger. Tredje gången gub- ben hörde namnet ropas blev han kvick upp och skyndade till ladugården. Hade han väntat litet till, så hade han fått en örfil när han kommit ut på / trappan. När man byggde ny byggning så kom man inte att tänka på att flytta den av den gamla tomten riktigt. Följden blev att tomtarna även kom in i den nya bygg- ningen. Tomtar ville inte flytta bort från den gamla tomten, sades det. En kväll hade barnen hållit på att brå- ka. På natten dundrade det i skorste- nen. Tomtarna höllo på där. Och man hörde att de sade "ko ko." Det var som om de hade lekt kurra-gömma" med var- andra.
Tomtar m.m.
På sômlie ställe har ja´ hört tales om att dä bruka å tröske om natta, ätter dä fôlk ha lagt sej. T.ex. i gamla hus. På Björne i den gamle oxlagålen va´ dä, som di skulle dra en hoper vanger. Där ha dä vôre e´ spökhôle i all tier. På Sönre Borgvik ha tom- tegôbber hôll te. Å i hytta här på bruke fanns dä förr i vala. Di såg dôm å hörde när di högg ve. På Skärsboställe va´ dä alldeles som om de skulle kaste arter över golve på môr- nera. - Dä va på ett ställe här (Säbyn) som di hade tomtegôbber i stal Disse hade rö tôppmösser på sej. Hôspen dör hade e brun mar, å den skötte di om. Men va dä inte tyst om kväl, ble dä inte bra. Te slut tog di alldeles överhanna, så att han feck rive ner stal å flötte´n dit han nu står. Dä va´ en möra, som den ene mara va sjuk. Tom- tegobbera hade gjort ve´a. När ho´ kom uttaför staldöra, stöp ho´ Men hôspen ställde sej på knä på mara å tog å sej mössa, senna läste han nöa böner, men va´ dä va vet ja´ inte, men han hade svartkônstrebok. Mara ble bra.
Nattfrieri. Tomtar
Det var några pojkar här nerifrån för längesedan som var till ett ställe uppåt socknen och friade. De hade den seden för att de gick och "friade" om lördagsnätterna. Då låg de påklädda i sängen hos flickorna De var flera stycken i sällskap och det var många döttrar i huset, men det räckte ej till, utan det blev en pojk över. Då ville gumman där att han skulle lägga sig hos pigan, men det ville han inte. Då blev gumman ond och sade, att om han inte gjorde som hon sade så skulle han få se 750 lass tomtegubbar. Han skulle i alla fall gå hem igen. Men då han kom ut på gårdsplanen blev han alldeles kringvärvd med tomtegubbar som var ungefär alnshöga, så han kunde inte ta sig fram, utan han måste gå in igen och stanna hos pigan.
Tomtar och troll
I Valbergsängen har de pastått, att det skulle ha funnits gott om tomtegubbar förr i världen. Det finns nog en del här uppe som tror på att det finns sådana än idag. I synnerhet har jag träffat sådana som lig- ger i skogen och kolar och som påstår att de har fått hjälp av tomte- gubbar ibland. Det skulle ha funnits troll i Valberget också. Det lär finnas några grottor i berget, och där trodde de att ingången till deras bo- stad var. Jag har hört någon historia om att trollen gav sig i väg ner åt ostsidan till ett ställe som heter Bergeby och skulle ställa till någon förtret för folket där. Jag minns inte hur det gick, men så pass minns jag som att det blev ett farligt liv med getterna där, och jag tror att trollen blev bet.
Tomtar eller Backfolk.
Ännu intill mitten av 1800 talet hade man känning av dylika väsen på åtskilliga gårdar i Brunskogs och Magneskogs socknar, efter vad de gamle berättat. I hemmanet Toltan i östra delen av Brunskogs socken lär tomtar ha förekommit ända tills för en 40 a 50 år sedan och efter äldre personers utsago även vid något tillfälle varit sedda. På en annan gård inom nämnda socken var det en vanlig företeelse att backfolket lät höra av sig, om inte arbetet avslutades före solned= gången. Gårdsfolket fick iaktaga stillhet efter mörkrets inbrott, om de icke ville finna sig i att det bullrade och knackade hela natten. På en gård i Magneskog, där sådant brukade förekomma, hade de en mycket mörkrädd dräng som hette Ola. En kväll då han varit ute och nattfodrat hästen, kom han med en väldig fart inrusande i köket och slog igen dörren efter sig med en häftig smäll. En tenntalrik som stod lutad på en hylla vid väggen hoppade / skrällande i golvet och två pigor som gått till sängs i köket sade till varandra: Nu va att Ola riktigt rädd ändå! Men inte blev det mycken ro i den natten. Oupphörligt kom brådskande steg in från förstugan, dörren slog igän med en smäll, tenntallriken hoppade skrällande i golvet och en röst upprepade: Nu va att Ola riktigt rädd ändå. Pigorna och drängen lågo alldeles vettskrämda nerkrupna under sina täcken hela natten. Man var mycket morgontidig av sig. Långt före dagningen dunkade slagan på logen om vintern. Vid detta arbete lyste man sig med bloss av törvedstickor instuckna i logväggen. Och inne voro kvinfolken lika flitigt sysselsatta vid spinnrocken som de placerade vid långstolen framför brasan. Skulle något djur slaktas vid gården fördes det in i köket eller kåven som detta rum på den tiden hette och dödades där, så att man även skulle få det mästa av detta arbete undanstökat före dagen. Man ville göra undan sina sysslor i tid för att även i god tid få sluta sin arbetsdag. Detta som nämnt kanske till största delen för att man måste ta hänsyn till de osynliga, som funnos vid gården. Det var långt bättre att vara undfallande mot dem än att på något sätt reta dem. S. V.
Tomtar; en skatt.
O.P:s far och morbror tröskade på lon. De blev inropa- de till middag; morbrodern gick bakom loväggen "för te få ifrå nä dä våte." Där får han se en kopparskål, brädd- full med mynt (koppar och silver). Han slängde då sin fällkniv i skålen och gick in. Inne i stugan svarade han inte, när han tilltalades. Man frågade, om han inte skulle ha mat, om han var sjuk o.s.v, men han teg. Istället drack han vatten, ställde en skopa med vatten på en stol bredvid soffan och la' sig. Vid 1-tiden steg han upp, gick ut och återkom med skålen. Det hade inte gått an att tala förut - nu talade han om, att det hade varit fullt med små gubbar omkring honom, när han låg på soffan.
tomtar, (likfärd).
Min far å en di kalla Tuvenecken skulle gå ôt skogen å kôle. Då geck di frå den ene mi- la å te den andre för te å se ätter dom. E natt så mötte di en likfal. I den likfala va dä möc- ke smått folk. Den som va mä far svor te å fråga varför han inte geck ur vägen, men i dä samme feck han en smäll så att han föll å slog ut öge. Dä va som en hoper tomtegôbber, som va ute på likfärd. Far geck ju ur vä- gen, men han kunne inte se nö särskelt.
Tomtens vantar.
I Ôlverud (= Ulverud) här i sockna hade min man en farfar. Å denne hade en bror, som hade vôre te stalle på kvällen. När han kom te å ly- se i krôbba, så hetta han ett par små rö van- ter där. Han tog dom mä sej in. Men då sa den gamle farfarn bestämt ifrå att han genast skulle gå å lägge dom på samme ställe där di låg. Dä gjorde han. På môran va di allt borte. Dä geck inte an å noge di persedlere som hör- de tômtegobbera te, för då kunne dä bli sjuk- dom änne annan otur.
Tomtar, lyktgubbar.
“Det har funnits jolgôbber, tomtgôbber och löktgôbber. De har hållet till i backen. Så fort som solen har gått upp, så ha de försvun- nit. Och så ha de hållit sig undan till dess att solen gått ned om kvällen. Det är säkert.”
skogsväsen. (tomtar)
Ja´ ha hört omtales att skogsråa va jagad tå hunner å varger. Å mine föräldrer berätta om en dräng som låg på stallränne i hö. Då kom dä nô å hôppa ôpp i hö, så hele ränne gunga. Dä skulle vare skogs- råa som hade en varg ätter sej. Vargen måtte stanne neraför ve vägga. Drängen ble rädd så han smög sej därifrå. Skogsråra å allt ander kônste väsen som ha vôre te för i vala ä allt försvônne nu. Di har inte di store skogera å hôlle sej i. Senna ha di vôre över alle marker mâ skjutvapna nu å skrämt bort dôm. Tomtegôbber ha dä fôns i gålera. I Gunnerse när Fredrik ha di hälle te å där finns di allt än i dag. Ja´ hörde dôm månge gånger, när ja´ bodde i den går´n.
Minnen om julen
Några minnen om Julen, hur den firades under farfars tid, i början på 1800 talet, Tillrustningen för julen började i god tid på hösten med spånad, väfning, och sying af kläder till husets alla medlemmar, skor skulle af skomakaren göras färdiga de äfven i god tid. Närmare mot jul, skulle den stora julbryggden ske Julölet skulle vara färdigt till "Lusse". Emedan, så trodde man, om ölet hade stått öfver "Lussenatten" det alldrig skulle fattas öl i huset. Ljusstöpningen var också ett viktigt värv, flätade vekar hängdes öfver en käpp och stöpan fylldes med smält talg, däri doppades vekarna till önskad tjocklek uppnåtts. Julgrisen skulle sedan slaktas detta skedde alltid tidigt på morgonen, så innan daggryningen skulle han vara både rengjord och upphängd, så gjordes korv, blodkorv, Grynkorv, m.m. Sedan bakades en mängd bröd, "spettekakor", vörtlimpa" och så den stora Julkakan som skulle pryda Julbordet under hela hälgen, för att sedan gömmas till våranden tog sin början, då den delads mellan folk och djur, för att så trodde man det alldrig skulle fattas bröd, och detsamma bliva mycket drykt, under nästa år. Julafton är nu inne, efter hela den ena vägen i köket är julveden upplagd, den skall vara torr och fin så den inte sprakar för mycket, Julfläsk och korf, kokas nu, i en stor bengryta, med den blankskurade eldgaffeln som tyngd, Julbordet dukas i storstugan, ett stort "tregrensljus", den stora jul###, en julhög och ett ljus", för var medlem i huset. Och så den stora Julosten som har legat i humle i "boa" för att bliva riktigt stark och god, och så den Stora Ölstånkan med det starka julölet. Julhalmen bärs nu in och breddes ut öfver hela golvet, Nu lades det på en väldig brasa i den öppna / spisen, men veden skulle läggas i kors, så att inga objudna vättar kunde komma in genom spiseln, På Julkvällen skulle kreaturen ha bättre foder än vanligt, en hafrekärve skulle var ko ha under orden "Ät och stå på dej, Låt inge ta mjölken i dej" Åt hästen skulle sägas dessa orden, "Ät och stå på dej, kraft i sena, märg i bena" Låt ingen, ta Lasse å dej" Wid logen stod en stor björk, Och när farfar om julkvällen såg tomtarna, de voro alltid klädda i grå kläder och röda toppmössor, dansa ringdans omkring björken, då brukade han belåtet kanske (?), komma in och säga, "I år blir det ett gott år för kvällveckera danser ikring lobjörka", Om husfaden under det man åt julkvällen, gick runt huset tre gånger mot solen och såg in genom fönstret satt den utan hufvud som skulle dö under året. Men om man på kläderna af någon hittade ett ax, den skulle under året bliva sjuk. Efter måltiden skulle tomtarne ha en tallrik gröt med "smörhål" i, detta skulle ställas i köket och de läto sig alltid väl smaka, till stor glädje för farfar och farmor, ty det var ett säkert tecken till att framgången och lyckan skulle bo i huset. Tidigt på julmorgonen var man upp och på väg till Julottan, den tog sin början redan kl. 5 med med stora tjärbloss lyste man sig fram genom mörka skogar, vid kyrkporten lades alla blossen i en hög, det blef ett väldigt bål som lyste vitt omkring efter "ottans" slut fingo alla brått med att komma hem, ty den som kom först hem och fick första supen han skulle få sin skörd först bärgad. Därför var det många Gubbar som hade långt hem, hvilka skyndade sig bakom "stapeln" att ur med havda "lomflaskor" ta sig en sup för att på så sätt trygga sina / intrsen, Juldagen vilade sedan husets folk efter det myckna arbete de haft före hälgen På annandags morgon kommo stjärngossarna med sin stjarna och sjöngo, Och då blevo de inbjudna, och fingo mat och dryck, Lekar och kalaser hörde sedan till ett ricktigt Julfirande. adress Fru Nathalia Olsson Wästra Skagene Hammarö Wermland
Umgängesformer
Vid inbjudning till en begravning eller ett bröllop skulle detta ske minst åtta dagar förut. Att kom- ma i sista stund och bjuda till en sådan högtid- lighet, det var helt enkelt skamligt. Det ansågs då att man "bjöd med armbågen", d.v.s. bjöd utan att mena allvar. Man behövde vara beredd på en sådan tillställning. Och man bjöd alltid de förnäm- sta först. Man gick ur stuga och i stuga och bjöd. De olika familjerna i gården eller byn ha hållit ihop och bjudit varandra (kalaslag). Man hörde till det eller det kalaslage. Finnebäck har hållit ihop. Och om det var riktigt storstaget, så kanske granngården Bäckelid fick vara med också. Nu har ju folket i de båda gårdarna sedan gam- malt varit besläktade med varandra. Husför- hörsroten höll nog mycket ihop.
Vattenväsen
Det var längesedan det var tal på ”tocke häre ty” nu, men jag minns allt vad de gamla talade om det, för det var mycket tal på ”skrock å skrömt” när jag var liten. Ortens benämningar på manliga vattenväsen: ”Näcken”, strömgôbben”, försgôbben”. ”Strömgôbben” var en liten gubbe som skulle vara lik tomten, men han ha- de inte något på fötterna, men näcken skulle vara stor som en karl. Båda två kunde de spela på fiol. Näcken ville de ha som i sjön å fôrsgôb- ben där vattnet rann stritt. Han var vid kvarnar- na. Det var mest så att barnen skrämdes för des- sa. Men gamla gubbar menade allt på fullt allvar att det inte stod rätt till vid kvarnen ibland. De hade varit med när kvarnen hade tvärstannat å mjölnaren kunde inte få fatt på letande / fel varför han stannat. Hjulet stod stilla å det fanns ingen makt som kunde få det i gång förrän ”fôrsgôb- ben” släppte taget. Han höll i hjulet. Han var så stark att han kunde hålla fast hjulet fast att vattnet rann för fullt på det. Det var om de var högljudda å skrek å väsnades i kvarnen som det inte blev bra. Han ville inte hade på det vis- et. Han skulle ha svart hår på kroppen, hörde jag de talade på. När han hade gått uppe i tull- kistan, så blev det fjät efter honom, som om han skul- le ha haft vantar på fötterna. Det syntes inte efter tårna. Att han skulle ha någon bostad hör- de jag inte tales om. Han kunde vara var som helst i bäcken eller älven. Han var ensam. Om en skul- le bada i öppet vatten, så skulle en spotta tre gånger före sig i vattnet innan en gick i. Ortens benämningar på kvinnliga vattenväsen: ”sjörå,” ”sjöjungfru.” Det var samma slags väsen. Det är mest utifrån Vänern som en har fått höra ta- las om ”sjöråa.” De som hade varit med å seglat / där hade allt mycket att tala om om henne, för hon kunde inte låta bli dem, när de skulle ligga i ham- narna om nätterna. Men jag vet allt att de trodde, att hon var i tjärnen å småsjöarna, för far min ha- de sett henne, eller om det var skogråa, vid en myr i skogen. Hon var alldeles som ett fruntimmer. Håret ”flax- ade” kring henne, för hon hade det löst. Hon sprang all- deles intill kanten av myren. Han ställde sig att titta, men då blev hon borta.