Transkriberad uppteckning

Ännu intill mitten av 1800 talet hade man känning av dylika väsen på åtskilliga gårdar i Brunskogs och Magneskogs socknar, efter vad de gamle berättat. I hemmanet Toltan i östra delen av Brunskogs socken lär tomtar ha förekommit ända tills för en 40 a 50 år sedan och efter äldre personers utsago även vid något tillfälle varit sedda. På en annan gård inom nämnda socken var det en vanlig företeelse att backfolket lät höra av sig, om inte arbetet avslutades före solned= gången. Gårdsfolket fick iaktaga stillhet efter mörkrets inbrott, om de icke ville finna sig i att det bullrade och knackade hela natten. På en gård i Magneskog, där sådant brukade förekomma, hade de en mycket mörkrädd dräng som hette Ola. En kväll då han varit ute och nattfodrat hästen, kom han med en väldig fart inrusande i köket och slog igen dörren efter sig med en häftig smäll. En tenntalrik som stod lutad på en hylla vid väggen hoppade / skrällande i golvet och två pigor som gått till sängs i köket sade till varandra: Nu va att Ola riktigt rädd ändå! Men inte blev det mycken ro i den natten. Oupphörligt kom brådskande steg in från förstugan, dörren slog igän med en smäll, tenntallriken hoppade skrällande i golvet och en röst upprepade: Nu va att Ola riktigt rädd ändå. Pigorna och drängen lågo alldeles vettskrämda nerkrupna under sina täcken hela natten. Man var mycket morgontidig av sig. Långt före dagningen dunkade slagan på logen om vintern. Vid detta arbete lyste man sig med bloss av törvedstickor instuckna i logväggen. Och inne voro kvinfolken lika flitigt sysselsatta vid spinnrocken som de placerade vid långstolen framför brasan. Skulle något djur slaktas vid gården fördes det in i köket eller kåven som detta rum på den tiden hette och dödades där, så att man även skulle få det mästa av detta arbete undanstökat före dagen. Man ville göra undan sina sysslor i tid för att även i god tid få sluta sin arbetsdag. Detta som nämnt kanske till största delen för att man måste ta hänsyn till de osynliga, som funnos vid gården. Det var långt bättre att vara undfallande mot dem än att på något sätt reta dem. S. V.