Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomten var la för det mesta en välkommen gäst var han var. Aldrig fanns det mer än en tomte på ett ställe. Det var en sägen att det var en tomte på ett ställe, och en gång fick bonden se tomten komma och pusta och skulle kliva över logabalken med ett halmstrå. Då sa' bonden: "Åh, du behöver inte pusta för så lite." Då sa' tomten: "Jag ska dra ifrån dej lika mycket som jag har drat te dej, ska du få se att du blir inte feter."
Påsk
Benämning på dymmelveckans dagar: Korvmåndan, fläsktisdan, askonsdan el klockonsdan långfredan påsklordan. Det var på "klockonsdan" som påskkäringarna var ute och skrapade på kyrkklockorna. Torsdagen i dymmelveckan fick man inte hugga ved. Stickorna var farliga för kreaturen. Korna blev halta.
Påsk
"Askemåndan", "bönmåndan", "fläsktis- dan", "dömmelonsdan" "skärtorsdan", "långfrädan", "påsklördan". På torsdagen skulle man inte hugga ved. Korna blev halta å sjuka om de trampade på en sådan sticka. Fick de stickorna i munnen så blev de sju- ka. Inget väsen den veckan. Man skulle hålla sig foglig och tyst. Om påskkvällen kom "påsk- käringar" och hälsade på. Det var ungdom som klätt ut sig - trasiga och sotade med påkar i händerna. De gick omkr i stugorna och kastade påskbrev. Men så var det allt tro på att det fanns riktiga påskkäringar som flög i luften. För att inte dessa kulle bli för närgångna så gick man ut och sköt med bössan, för de skulle inte tåla att känna lukten av luntröken. Väldiga / eldar gjordes på bergen för att påskkäringarna skulle bli rädda. Åtta dagar före påsk, ja ännu längre började pojkarna att dra ihop ris och ved på en ås. Om påskkvällen gick man och tände på högen. Det kunde komma många till den el- den. Tjärtunnor brändes, om man hade sådana. Tunnan hissades i luften på en stång. Där fick den hänga och brinna ned. Det var röken som inte påskkäringarna skulle tåla. När de fick kän- na att det luktade tjära så höll de sig borta. Man tog alltid litet tjära och hade i spisen om påskkvällen, för då var han säker på att inte påskkäringarna skulle komma och göra nå- gon skada.
Midsommar
Jag mins att vi i min ungdom hade "mesammers- bane" och "messomersdans" i Månstad. Där var en majstång rest. Hon var lindad med löv och så hang det kransar på korset. Ungdomen dansade runt henne hela natten.
Midsommar
"Majstången" kläddes med löv. En krans snoddes om stången från roten till toppen. På korset en lövkrans vid varje ända. Midsommarnatten gick någon käring och drog ett lakan efter sig i gräset. Det hade hon fastsatt i kläderna, så släpade det efter henne. När hon kom hem vred hon ur daggen och gav korna i drecken. Hon tog nyt- tan ur alla de "jôla" hon gått över. Jag hade en bror som hade sett det. Så jag vet att det är san- ning.
Midsommar
På midsommarkvällen gick en och plockade en blom- sterkvast med alla slags blomster i. Den hängde man i taket. När den hade hängt så att han var allde- les torr, så tog man ned den och gömde den. Av denna kvast gav man korna när de hade kal- vat. Hade en något kvar av den på julkväl- len så delades den lika mellan alla kreaturen.
Hösthalvåret
Olsmäss den 29 juli skulle man ha ny kaka. Fick man inte rågen mogen till dess, så blev det "olsmäss- krok" - man fick leva utan bröd en tid. Vid Lars- mäss skulle man börja att så rågen. Mickelsmässa (29 sept.) var slutet på vallgången för året. Man ville inte ha kreaturen gående ute läng- re. Mårtens gås har inte varit något särskilt firad här som jag kan minnas.
Vårhalvåret
Om det blev mycken snö i kyndelsmäss, så blev det mycken snö i fortsättningen av vintern. Om "vafferkvällen" skulle man springa trandans. Det var barnen som skulle ut och springa på sju mans gödselhögar, för att inte tranan skulle plöja i fötter- na och på benen om sommaren. Vårfrudagen skul- le man äta våfflor. Det var säkert en gammal sed. 1 maj skulle man "supa märg i benen". Då hade gubbarna brännvin hemma. Ägg skulle det var om 1 maj. - När Urbanus kom så skulle all säd vara sådd. Far var noga med, att allt var färdigt till den dagen.
Veckodagarna
Fredagen har jag hört talas om inte skall va- ra bra. Jag mins att mor inte gärna ville ta sig för något särskilt arbete den dagen. Den 13 i må- naden var också olycksdag. Inte flytta en fredag, kärna smör, baka o. dyl. skulle man göra på lördag el. onsdag. Torsdagskvällar fick man inte slå ut tvättvatten, inte spinna å inte kasta ut sopor- na. Det fick man vänta med tills solen hade gått upp på fredagsmorgonen. På söndagen fick man inte klippa naglar eller hår. Det nödvändi- gaste arbetet fick man ju uträtta. Men allt an- nat söndagsarbete hölls för stor synd.
Djur
I min barndom fanns en och annan varg kvar. Far o. mot hade varit ute för vargar. "Di kom nolaskogs" hörde jag gamla säga och den vägen tog de tillbaka. Det var inte fritt än att de gamle höll före att det var odjur, som hade med finnarna att göra. El- jest fick allt ryssen skulden för att han motade hit dem. "Skrea" visade sig ibland. Det var en vanlig tro att det skulle bli olycka både med folk och kreatur, när hon visade sig. Skatan var inte särskilt väl sedd. Jag vet inte vad de gamle hade för särskilt mot henne, men de led inte att hon kom inpå väggarna. Göken hade de mycket tal om. Det hade betydel- se åt vilket håll man fick höra honom först på / våren. Var det från söder skulle man få sorg, från norr skulle något kvinnfolk i släkten föda "horonge", åt öst blev det tröst och västagök var bästagök. Det stämde alltid in så att göken slutade gala sedan folk börjat slåtteranden. Han ville inte höra lien brynas. Man trodde att ödlan kröp in i folk, om hon kom åt. Om en "nöckelpiga" kom och satte sig på en, så betydde det lycka. Men det blev otur om man dödade en sådan. Om man fick tag i hornen på en svart snigel och hann att önska sig något, så fick man det.
Djur
Vargarna försvann så fort härifrån att ingen kunde räkna ut vart de tog vägen. De blev nog utrotade för det var vargskall rätt som det var. "Lekatten" är farlig. Hon var giftig. Kom man åt, så sköt man sådana och torkade. Köttet var bra att ge hästarna, när de fick kolik. Göken slutar gala när slåtteranden börjar. Han orka- de inte gala längre. Det skulle inte vara bra att gå ut med magen tom på morgonen. Fick en höra göken då så blev en sjuk.
Skrea
Skrea såg ut som ett långt brett band. Det var i rö- relse, men det var lika både fram och bak. Man kan inte se skillnad på huvud och bakre delen. När den kom fram blev det missväxt, hungersnöd och svår tid. Den hade olycka med sig.
Växter
"Dyvelstreck" var en växt som man tog vara på och gav kreaturen, när de fick någon åkomma. Bl.a. hörde jag att växten användes att ge djur mot ormbett. "Lekersteck" hade de också mot djursjukdomar. Sär- skilt bra var det att ge djuret "lekersteck", om nå- gon hade "skämt" eller trollat på det. Renfana kokades och förtärdes mot magåkommor. Röksvampen var giftig för ögonen. Villegräs var farligt att komma i närheten av, för det var av sådant gräs man blev vilsen i huvudet. Läkeblacka lade man på sår, för att de skulle läkas fort.