Transkriberad uppteckning

"Askemåndan", "bönmåndan", "fläsktis- dan", "dömmelonsdan" "skärtorsdan", "långfrädan", "påsklördan". På torsdagen skulle man inte hugga ved. Korna blev halta å sjuka om de trampade på en sådan sticka. Fick de stickorna i munnen så blev de sju- ka. Inget väsen den veckan. Man skulle hålla sig foglig och tyst. Om påskkvällen kom "påsk- käringar" och hälsade på. Det var ungdom som klätt ut sig - trasiga och sotade med påkar i händerna. De gick omkr i stugorna och kastade påskbrev. Men så var det allt tro på att det fanns riktiga påskkäringar som flög i luften. För att inte dessa kulle bli för närgångna så gick man ut och sköt med bössan, för de skulle inte tåla att känna lukten av luntröken. Väldiga / eldar gjordes på bergen för att påskkäringarna skulle bli rädda. Åtta dagar före påsk, ja ännu längre började pojkarna att dra ihop ris och ved på en ås. Om påskkvällen gick man och tände på högen. Det kunde komma många till den el- den. Tjärtunnor brändes, om man hade sådana. Tunnan hissades i luften på en stång. Där fick den hänga och brinna ned. Det var röken som inte påskkäringarna skulle tåla. När de fick kän- na att det luktade tjära så höll de sig borta. Man tog alltid litet tjära och hade i spisen om påskkvällen, för då var han säker på att inte påskkäringarna skulle komma och göra nå- gon skada.