Transkriberad uppteckning

I min barndom fanns en och annan varg kvar. Far o. mot hade varit ute för vargar. "Di kom nolaskogs" hörde jag gamla säga och den vägen tog de tillbaka. Det var inte fritt än att de gamle höll före att det var odjur, som hade med finnarna att göra. El- jest fick allt ryssen skulden för att han motade hit dem. "Skrea" visade sig ibland. Det var en vanlig tro att det skulle bli olycka både med folk och kreatur, när hon visade sig. Skatan var inte särskilt väl sedd. Jag vet inte vad de gamle hade för särskilt mot henne, men de led inte att hon kom inpå väggarna. Göken hade de mycket tal om. Det hade betydel- se åt vilket håll man fick höra honom först på / våren. Var det från söder skulle man få sorg, från norr skulle något kvinnfolk i släkten föda "horonge", åt öst blev det tröst och västagök var bästagök. Det stämde alltid in så att göken slutade gala sedan folk börjat slåtteranden. Han ville inte höra lien brynas. Man trodde att ödlan kröp in i folk, om hon kom åt. Om en "nöckelpiga" kom och satte sig på en, så betydde det lycka. Men det blev otur om man dödade en sådan. Om man fick tag i hornen på en svart snigel och hann att önska sig något, så fick man det.