Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Min mor var född i Fredsberg i Järstorp. Där var två bönder i Fredsberg. De hade var sin tomte. Men företrädarna på de bägge gårdarna hade det så, att den ene hade tomte men den andre inte. Den ene var rik och den andre fattig. Den rike råkade förarga sin tomte. Han skrattade åt honom för han bar för lite. Då blev tomten arg. – Ja ska dra ifrå dek, sa tomten så får du se, hur det går. Och sen blev bonden utfattig.
Tomten
Far kunde nästan aldrig ha annat än mörka eller svarta hästar i stallet. Var det annan färg på dem, så var det aldrig fred i stallet på nätterna. Å rätt som det var, så stod de lösa. Så hade de alltid 'nisseflätor' i manen och på rompan. Far hade en travare, å den var aldrig utan sådana 'flätter'. Han mötte en granne en gång, som undrade på att inte far tog bort flätorna. "Det går inte", sa far. "Det skall gå", sade grannen, å gick fram å 'gredde isär' dem. "Nu kommer de inte tillbaka", sa' han. Men på morgonen, så var det allt så väl flä- tat igen. 'Tôssen' passade hästarna så bra om natten. Han gav dem foder. Om hästen var 'dyngsvett' på kvällen, när han ställdes in i spiltan, så var han blank å fin som sammet på morgonen, för 'tôssen' hade ryktat å borstat honom på kvällen. / Om de packade eller bullrade något fram i gården efter det solen gick ned, så packade 'tôssen' hela natten. Far åt min farmor högg ved en gång efter det solen gått ned. Då högg det hela natten sedan. På ett ställe här i hemmanet var 'tôssen' så oregärlig å' sig, så det var inte fred att få. Husbonden blev ledsen på detta å tog kubbar, yxor å knivar å allt vad han kunde få fatt på å kastade å svor å sade: "Bäst att du flyttar härifrån, för jag flyttar inte!" Då blev 'tôs- sen' borta.
Tomtar
I mitt föräldrahem hade vi stallet under logen. Det var en mycket gammal loge å stall. Å "lotomte" fanns det också. Det var så "varsamt" vid de husen om kvällarna. Gick inte an att väsnas å svärga. En kväll bet märren mig, å då slog jag till henne ett duktigt slag. Men det skulle jag inte ha gjort, för det lyste som eld för ögonen på mig, å jag fick ont i huvudet med detsamma. På morgonen låg bräderna i golvet huller om buller. En annan morgon var bräderna som om nå- gon skulle ha vridit av dem på mitten. Det hade all- tid varit bedrövligt i den logen å stallet. En lör- dagskväll kom vi att hålla på litet längre med att köra säd. Mor var uppe i ladan å "lâdde" necker å far kastade in. Men när far bara hade kastat några neker i ladan så började vagnen att gå fram å tillbaka / Det var ingen annan råd än att sluta å gå från hu- sen. Det var "tomtgubbarna" som var framme. Detta var på Tomta i Vännacka. I Herredalen var det en gubbe som fick lära sig spela av "tomtenissen". Det var en alldeles sär- skild "lek" han hade fått lära spela. Inte män- niska kunde lära den efter. Den spelmannen var värre än andra att spela. Men han var så mörk- rädd så han vågade inte gå ut efter sol. På samma viset var det med en annan gubbe i Vännacka. Han vågade inte gå ut om kvällen för "tomtenissar". Det skulle vara små, små "stôrte" gubbar.
Tomtar
För länge sedan hade de "bränneri" på Svaneholm. I det bränneriet hölls en "tomtgôbbe" till. En gång såg de honom på bränn- vinshuset. Han var så liten så de kunde bara se en skymt av honom. Röd mössa hade han å träskor. Var "julekväll" fick han mat. De koka en stor gryta med gröt å bar till bränneriet å på morgonen var all gröten uräten. Mor min var med på den tiden, så hon visste det.
Tomtar
Det fanns gammalt folk som var rädda för att gå förbi en gammal mur, för det skulle inte vara fritt för "tomtgôb- ber" där. De sa' att "tomtgôbba" stannade kvar vid mu- ren så länge det fanns en sten kvar. Vad de levde av viss- te ingen. Men de skulle ha ett mål mat varje jul- kväll. Fick de inte det så blev de onda hela året å gjor- de inte annat än det som var "gôb". De sa' att "disse små gôbba" kunde göra sig så små, så de kunde krypa genom springan, om hon var aldrig så liten. Det är kon- stigt, att de ha kommit bort, men åskan har nog sökt dem.
Tomtar
Jag hade svårt med tomtarna då jag låg i skogen och kola. En gång skulle jag tända pipan på härn (härden) kom det som ett ämbar vatten och släckte elden. Jag sprang ut och då var det tomtarna. De var bra ibland; då mila slog sig ropade de Petter.
Tomtar.
När drängen kom hem om kvällen och hade varit ute och kört så "tog det ifrå" hästen åt honom. Stallet var pyntat och rent jämt. På samma sätt var det i ladugården. När man löste ut kreaturen på morgonen fick man inte lägga ned bindslena vårdslöst i båset. Gjorde man det, så släpptes kreaturen lösa i ladugården på natten.
Tomtar
Tomtegubber fanns det i Backa, på Rasten å på Hammar. En gång gick drängen åt stallet i Ham- mar sent på kvällen. Å han ### å dundra i stal- let. Rätt som det var så fick han en smäll för örat så han varken hörde eller såg. I Restebacken såg far en tomtegubbe. Han var så liten som en tre års gammal onge. Men han var så kvick som en katt. Å han hade ett stort #####. Han sprang jämte lasse. Men det gick som en ###### förbi. "Tomtera" kom upp vid stenar, tuvor i skogen och var som helst. De kom också till går- darna. Men det var inte på alla gpårdar de triv- des.
Tomtar
En vän till mig tjänade dräng på Djurön. Han har flera gånger berättat för mig att han var utsatt för "tomtgôbben" där. En natt hade han och en kamrat lagt sig i ladan för att sova. Rätt som det var så kastades filten av dem. När min vän vak- nade fick han se flera små gubbar med röda mössor. De sprang under golvet. Själv hade han blivit buren till andra änden på ladan.
Tomten.
På en ”sättervall” omkr en och en halv mil härifrån bodde några timmerkörare. Så var det en söndag, som de flästa hade farit hem. Ett par körare låg kvar över helgen. På kväl- len stod de ute. Då fick de höra en bjälla och såg en körare svänga förbi till stallet. Köraren var så liten. Som det blev alldeles tyst, så gick de för att se vart han tog vägen. De såg inte till liv. Då förstod de att det var en ”tômte”. På Timbonäs stod hästarna och åt hö närhelst man kom in i stallet. Så var det en kväll som husbonden hade supit sig full och och inte givit hästarna något. På mor- gonen, när han öppnade stalldörren, så fick han en riktig örfil så att han stöp baklänges och blev liggande på backen. Om husbönderna skötte sig så var ”tômten” snäll. - En bonde stod och tröskade på logen, och / han tyckte att säden var så dryg och förslog så bra. Han höll på att tröska till fram på hösten, men det tog inte slut i ladan. Då ville han se vad det kunde vara som gjorde det så drygt, så han ställde sig i ladan en kväll och väntade. Till slut kom det en liten liten gubbe bärande på ett ax. Han hade det hängande på ena axeln. Han släppte ned axet i ladan och pustade. ”Dette va föll inte nô å pust för,” sade bonden. Men efter den dagen blev inte säden dryg. Och för bonden blev det fat- tigt och smått. Det gick inte an att reta ”tômtra,” för då blev de så onda så.
Tomten
En svåger till mig bodde i Granbäckstorp. Han var så säker på att det fanns "tômter", för han hade både sett och hört sådana. Det var små gubbar som inte var längre än armen. De hade kläder på kroppen, en röd mössa med topp, grå rock och grå byxor som rack till knäna. Det var aldrig värt för honom att gå till ladugården efter kl 11 på kvällen eller till stallet eller ef- ter den tid man brukade stilla över i ladugård el. stall. Kom man efter den tiden blev det buller och slamp hela natten.
Tomtar
Farfar mötte en ”tomtgôbbe” på vägen till Lekvattnet. Det lyste som eld ur ansiktet på honom. Det var inte mer än ett öga. Han sprang efter vägkanten och allde- les intill hästen ett långt stycke. Till slut blev det som ett eldblot av honom å det rullade till skogen.
Tomtar
Måns Olsson i Bergsäng skulle bygga en ny stuga. Den plats han helst ville bygga på var inte sådan att han vågade, för tomtgubbarna hade sin väg där, påstod han. Min farfar resonerade med honom om detta. Måns påstod att han såg dem högsta dagen. Det fanns en gård intill mitt hem, som det aldrig var fred efter kl. 7 på kvällen. Allt vad man tog i efter det klockslaget, så rörde det sig hela natten. Intill mitt hem satte en gubbe upp en källarstuga. Det var aldrig fred vid det bygget på natten. Så snart som timmermannen gått hem på kvällen, så började det pac- ka och slå i plankor. Det var precis som om någon skulle ha kastat ned plankbrädor på backen. Det fanns tomtgubbar i backen där. Mormor såg en liten tomte mitt i backen. Han var en halv meter långt och hade / hatt på huvudet. - Min bror såg tre tomtgubbar på en gång. Han stod under en bro och skylde sig för regn. Då fick han se en liten gubbe som kom och ställde sig vid en pelare, och rätt som det var så stod tre stycken där, men då blev han rädd och gick. - I en gård hemma satt en gubbe på en soffa intill spisen. Från öppningen mellan spisen och väggen kom en tomte fram till honom och tittade honom rätt i ögonen. Så kom den ene efter den andre fram. Till slut spottade gubben rätt i ansiktet på en av dem. Men då kom det fullt omkr honom och alla så kom de och spottade honom i ögonen. Till slut så fick han upp en tändsticka och ritade eld på, men då blev de borta. Han var alldeles blöt i ansiktet av spott. Detta var i Bergsäng.