Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Två tomtar slåss.
Det var en gång två tomtar, Gerknäs tomten och Tjyle tomten, och de buro säd från varandras åkrar. Så hände sig en gång, då vardera tomten kom kånkandes med var sin börda, som de hade gjort utav stackarna på åkrarna, att de möttes på en bro vid Brobäcken som rinner mellan Storsjö och Lillsjö och så började de gräla och slåss. Efter ett skarpt kragatag smitade Gerknäs tomten Tjyle tomten i backen och for av med bördan hans. Från den tiden kom Tjyle tomten aldrig mer tillbaka och slutade att bära skylar från Gerknäs åkrarna. Från samma tiden blev Tjylehemmanet allt fattigare och fattigare.
Backfolk; tomtar
Det var ett ställe, som kallades Römbotten. Det folket, som bodde där fick lov att flytta från stugan, emedan de inte fick någon fred där. Om morgonen voro korna lösta i ladu- gården och allt omkastat. I stugan började det alltid att ramla och bullra så snart man hade lagt sig om kvällen. Utanför stugan stod en mycket gammal lönn. I det trädet var det ett farligt väsen. Man såg små gubbar klättra upp och ned i trädet. Somliga hängde i grenarna och sparkade. Ingen vågade gå under det trädet emedan man trodde, att tom- tarna hade någon slags boplats där. Man kallade varelserna för "backfolk". / Det var många som suttit i stugan om kvällarna och hört underliga ljud samt sett hur vedträ o.d. rört sig från en plats till en annan utan att någon syn- lig hand tog i den. Man trodde, att stugan blivit uppsatt över "backfolkets" bostad. Och att man in- te kunde få fred förr än man övergav den, så att de fick bli ensamma på platsen.
elden.
"Eldfis" kallades en brand som låg å kolade å inte ville brinna på allvar. "Nöeld" var sådan eld som "tok eld å säj sjôl." Uttryck för att det sjunger i skorstenen, när det brinner med starkt drag: "dôner". Jag mins inte annat än när de gjorde eld med stål å flinta. Det hade en med sig när en var ute. On- da väsen var rädda för eld å stål. - Om kvällen kunde man aska över glöden, för att de skulle hålla sig till morgonen. Det var så besvärligt att få eld. Bara det fanns någon gnista kvar på mor- gonen, så var en räddad. För då hade en fnös- ke intill den å blåste eld. Så nöra en på med torra stickor eller töre. - Om inte kvinnfol- ken kunde få eld fort, så hade de dåligt med kärlek. Å ville det inte brinna så troddes det / att någon hade trollat på elden eller veden. Till julbrasan användes torr björkved. Den lades upp i spisen i en "resel". Det var någon gammal som fick sitta vid spisen å hålla elden vid makt. Hade en en rotkäring eller rotgubbe i huset, så fick de sköta om att det brann. Ordet "tura" betyder här fästa om. Vara ute och "tura" = supa å fästa. Om det tog soteld kastade man salt i spisen. Kvinnomjölk var bra att släcka vådeld med. Rönn var bra att ha i närheten av husen, för den skyddade mot eld. Det enda som skulle kunna ha något med el- den att göra var tomten. För det hörde en, att de gamla talade om att tomten var på omen å vid spisen om nätterna. Veden "fiser", sade man å "dä fiser i aska". - Om en råkade att ta i något som en var rädd för att en skulle få sjukdom utav, så tog en å höll händerna / över elden. Det var inte farligt att något ont kunde ta en, så länge brasan sken på en. Om det brann i sotet på grytan skulle det bli oväder. Detsamma om sot föll ned. Om röken gick i backen blev det "lenväder". Talesätt och liknelser om elden. Dä svei som eld i mäj. - Ha eld i râva /om en person är orolig å inte kan sitta stilla/. Som eld å vatten. Som te å kare eld ur smör.
Tomten
När jag var barn så fanns det "tômtegôbber" vid ett torp i V. Högfors, som hette Bôtten. Där fanns en bäck, som vi brukade leka vid, när vi var små. En bro gick över bäcken. Vid den bron hade vi satt upp ett "hammervärk". Som vi satt vid det värket en gång, så kom det en liten grå gubbe å snodde förbi. Han sprang ner efter bäcken å ut i stora älven. Det var som en skymt så var han borta. Han hade röd toppmössa och gråa kläder på sig. När jag var i 20-årsåldern, så bodde vi vid Gräs- sjön, för far min var skogvaktare där. En dag gick jag och hyvsade bort ogräs på en åkerlapp. Det var i kvällningen. Då fick jag se att korna hade sådana konstiga fasoner med kroppen. Svansen var krokig å de krumbuktade sig på alla vis. Jag undrade på / detta. När systrarna kom, så frågade de om jag hade sett något konstigt. Det hade jag inte gjort annat än att korna hade betett sig underligt. Då talade de om, att de hade sett en liten gubbe och en liten käring som gick på sned ner-i-genom bråten. Det var ett "tôm- tepar". Vi hade en sommarlagård i bråten, där vi brukade ha korna på sommaren. En dag var jag på baksi- dan av ladugården och hade något för mig. När det led om en stund, kom hustrun min å sade till mig, att jag skulle ta den lille gossen med mig hem. Jag hade ingen unge sett, men hon påstod att hon sett pojken springa förbi dörren och sör över. Vi blev oro- liga båda två och skyndade hem, men pojken vår hade aldrig varit utom dörr. Det var en "tômte". Detta är nu de upplevelser som jag haft med "tômter". Det skulle vara så tyst i kvällningen. En fick inte föra något väsen då. Tomtarna ville inte höra vä- sen vid den tiden. Om en hade in korna vid den tiden, så skramlade det i banden hela natten. / Rätt som det var kunde hela koskocken vara löst å gå ute på backen på morgonen. Tyst skulle en hålla sig både i stallet och ladugården om kvällen. Å gjorde de inte som han ville, så blev han ond å då kun- de han hitta på med alla slags elakheter, som att slå i väggarna på natten, så att de inte fick so- va el. dundra i uthusen. Tomten var till nytta för dem han tyckte om. Han drog till dem foras, men det tog han från andra. - "Tômten" var inte mer än en aln lång. Han gjorde sig osynlig när han ville.
Tomtar
"Tomtegôbben" var liten. Så var han gråklädd. Di har inte trivs sedan di gamle timmerhusa kom bort. "Tomtegôbben" var hedning. Han ville inte ha något Guds ord. Det har varit flera väckelser här, så "tomtegobbra" har inte kunnat stanna kvar. På en del ställen hade di allt nytta av dem. Jag mins mormor. Hon hade allt sett tomtegôb- ber, men hon hade aldrig haft ont av dem. Om en sa, att hon var dum som trodde på toc- ke, så blev hon ond och sa att vi inte kun- de begripa detta, för vi var för dumma. Så ta- la hon om att farfar hennes hade legat i höladan och skulle sova middag. När han vakna så låg han i ladugården, och då stod det fullt med tomtegôbber kring honom. / Di hade så roligt. Men när han började att röra på sig, så blev di borta alleihop. - När far min var ung och tjänade dräng på Henda så skul- la han gå upp på rännet och ge hästarna natt- for. Jämt när han stack upp lyktan på rän- net så slocknade hoon. Han gick ned och tän- de henne igen. Men hon slocknade på sam- ma sätt. Tredje gången hon slocknade, så svor han till och frågade vem som förde konster med honom. Då fick han ett slag för käken så han blev liggande en lång stund. Se'n gick han efter stallkarlen, som fick gå och ge nattfor. På mor- gonen så hade far ett blått märke på kä- ken. Det var som efter fingrar. "När Du nu kom så sent," sa stallkarlen åt far, "så skul- le du ha hälsat och varit hövlig när du gick in genom stalldörren, så hade det inte varit farligt." Om en var tyst och besked- lig, så hade en inte ont av dem. - Tomtar- na kunde smyga sig med en igenom dörren när / som helst, för di var osynliga för det mesta. Di var av Lucifers släkte. Det var på ett ställe som gubben och drängen höll på att tröska. Det blev så drygt i ladan, så gubben blev trött. Han tyckte inte det stod rätt till. Så ville han se efter en natt. När allt hade blivit tyst, så kom det en liten grå gub- be och hade ett ax på ryggen. Han kasta ned det på logen och pusta och tog med han- den i ansiktet. Så litet har du väl inte behövt att pusta för, sade gubben. Om du väntar tills jag får bära bort allt jag burit hit," svarade tom- ten, "så har du inte nô å skryte över."
Inspelning med August Andersson
Dialekt/Folkminnes inspelning.
Tomtar
De satte opp ett stall i N. Ny socken, och där var ingen fred för tomtarna, de levde där o ledde ut hästarna. De trodde, att de skulle få flytta därifrån, men då sa min farfar här: "Det ska bli de som får flôtte". "De staller på vårt bord", sa tomtarna om hästarna. Men farfar följde med dit till N. Ny o förde bort tomtarna, men de visste ej hur han gjorde. Min farfar bodde här i Pigstad i Älgå nära Glavas sockengräns. "Tuppepojkarna" här (i Sigfrids- torp som också heter Tuppetorp) skulle till Trångstad och slå tomten som var / där. Men han begav sig på väg till dem i stället, de mötte honom på Tuppebroa, men de såg honom inte. Det var en som var nere vid Lenungshammar (Glava) för att mala. Han var sist där, och då stannade kvarnen. Då fick han se en liten gubbe, som stuckit in händerna i hjulet och höll det på det sättet. "Du får allt hjälpa mig så jag får detta gjort", sa man- nen o släppte ner en tobaksbit. Då gick kvarnen igen.
Tomtar
Min måg Anton Persson, som den 14 mars i år köpte N. Höjden vid gränsen mot Sunnemo, men på grannsoknens ägor, har råkat illa ut för tomtarna där. De ha ej gjort någon direkt skada, men de bull- ra och öppna grindarna till svinkättarna. Det hjälper ej att han spikar igen grindarna med stora spikar, de stå öppna på morron när han kommer ut. Vid flera tillfällen har han följt småpysar- nas fotspår. De äro ca. 2 1/2 tum långa. Djuren visa stor oro så fort det börjar bli mörkt. Förr satt man ut snus och brännvin åt småfolket, för det tycker dom om, och det skall han göra. De komma då att lämna honom ifred. Han är inte ensam om tomtebesök, ty Manne i Björngården (i Sunnemo) har haft besök av dem i sin ladugård tre nätter å rad, där de ställt till litet ofog, men för- övrigt ha de ej gjort någon skada. -.- (Emanuel Nilsson i Björngården bekräftat detta, och meddelar, att det ej är första gången han haft besök av småfolk.)
Vattenväsen
Ortens benämning på manliga vattenväsen vid sjö el. flod: näcken, fösgöbben, strömgöbben. Näcken skulle vara stor som en människa men "strömgöbben" var liten som en "töss" (tomte). Näcken fanns i sjön, men "ström- göbben" höll sig i bäckarna. Han ville var där det fanns folk. Vid kvarnarna brukade han hålla till, hör- de jag de gamle tala på. Han gjorde inte någon för när bara de inte skramlade å väsnades i kvarnen på kvällen. När han blev ond så stängde han till vasshjulet på kvarnen, så att inte mjölnaren kunde mala. Jag var aldrig ute för det, men det var före min tid som allt sådant elände fanns. Han spela- de de kvällar när han var vid gott humör. Om någon försökte att härma efter honom så slutade han att spe- la. - Näcken skulle vara farlig när en badade, å det / gick inte an att bada efter det solen gått ned, för då ha- de han makt att ta en. Ortens benämning på kvinnliga vattenväsen; sjöråa. Hon var som ett annat fruntimmer. Men rätt som det var hon var synlig så var hon borta. Hon bodde på sjöbotten. När hon visade sig så blev det oväder. Det var inte värt att vara ute på sjön då.
Tomten.
Om en skulle ligga från elden om kväl- len å inte sitta å röra i den, så skräm- de di en fö ”tomtegôbben.” Han kom fram un- der golvet vid spisen eller från omen. ”Tom- tegôbben” kommer fram ur bakugnen sa di. Det gjorde detsamma hur litet hålet eller springan var, så kunde ”tomtegôbben” komma fram ur det. Ibland var en så skrämd så en tyck- te att en såg honom och hörde honom. Har inte hört att tomten fick mat mer än på julkvällen. Men då skulle han ha gröt och smör i fatet. Ju större gröt f at han fick ju bättre var det. Han blev mer villig att gå en tillhanda, om han fick ett stort grötfat. / När han blev ond så kasta han verktyg och andra saker hur som helst. Det var på ett ställe som di fick fölungen uppe på hörännet på morgonen. ”Tomtegôbben” ha- de burit upp honom, om natten. Di gamle beskrev att han skulle ha röd toppluva på huvudet. Han var en halv aln lång. Han tålde inte att han fick höra namnet på sig. En skulle inte ta- la om honom på kvällen. Han slog till en då. Det var flera jag hörde av de gamla, som hade varit utföre honom och fått ör-filar.
Tomtar.
Vi låg ute å "kôla" far å jag. Så var det en natt som milan va jämt omöjlig. Hon "slog" rätt som det var. När det led fram efter midnatt så kom far in å sa: "Nu kan vi sôve som vi vill, för nu har jag ställt så väl." Jag undra mycket på vad far hade gjort då, men jag ville inte frå- ga, för han var sträng av sig. Men så kom jag att gå å titta bort i stubbarna där. På en stub- be låg det en halv rulle tobak. Den tog jag å gick till far med. Då fick jag ett nyp i örat å han befallde att jag skulle gå å lägga tobaken tillbaka, där jag hade tagit honom. Så skul- le jag tacka för lånet men inte säga ett ord mer å inte se mig tillbaka. Då förstod jag att han hade lagt tobaken där för att han skulle få tur med / milan. Han blev väckt om natten om det var så att milan krånglade. Då ropa det nam- net på honom. Det påstod han att han stod väl med tomtarna. Så var det hemma. Om det blev något särskilt med djuren i ladugården eller stallet, så var det någon som ropa nam- net hans å väckte honom.
Tomtar
Det fanns tomtar i stallet vid Kilsbyn (Visnums-Kil). Det var en som hette Göran som fick en örfil när han börja svära. Så det skall de passa sig för. När ja' tjänte i Med- hamn (Visnums-Kil) och höll på att städa till jul, så sa' matmora åt mig att jag inte skulle skura under sänga. Men jag lyfte på sängomhänget och titta, och där hitta ja' en liten rund ask. I den låg två små tomteluver så stora så man kunde få knytnäven in i dem. På julkvällen gjorde matmora / i ordning mat i ett stenfat, skorpor och kaka, smörgås, gröt och fisk, å så sa ho: "Vem av er ska gå te märra mä dä här?" Anders, äldste sonen, gick. På julmorron titta ja under sänga, då va allt luvera borta. Då på morron sa' mora: "Gå nu te märra å ta in fatet." Ja' gick dit, å fatet var så diskat och fint, så det kunde inte märren ha gjort, hon var rädd för fatet.
Folktro, övertro, offer
Ja va så ong nä ja tjente på dä ställe. Där va en gut (gosse) som va sjuk, om en kväll så tog de av hår naglar å tå kläa hans å dä va fälle nö mer åg, å dä kaste de i e källe. Ätter dä så fick di inte dra opp spjelle å inte öppne nöra dör för än om moran, för om di öppne så gjorde offringa ingen mön. På ett anne ställe fick di allri, nä di sope söppla åt söpplevråa, utta de lät sope tre tag te baka mä limmen för hälles helt tomten inte fre unner natta. Nä de sope ikring vagga så måste di åg sope tre tag tebaka mä sopelimmen för hällest "sope di sömn ifrå barnet."