Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
40. De sa, att här skulle vara troll uppe i Linnareberg 43. Det var en som gick och byggde till jul vid Hanatorp. Då kom ett troll in, och hon sa nånting, men jag minns inte, vad det var. Då tog bondhustrun och slängde vört i ryggen på henne. - Hon var ihålig bak. När vi var barn, hade vi för oss, att det fanns troll i Stegelåsen.
Tabu
Mor bar aldrig in vatten efter det solen gått ned på kvällen. För när solen gått ned så kommer trollen lösa å de kunde skapa sig så, att de följde med vattnet in i stugan. Det blev då inte bra i stugan. Om en fick att dricka av sådant vatten, så blev en sjuk. Hon ha- de eld i vattnet, om det var någon gång som hon inte hann att få in det medan solen var uppe. Så ville hon aldrig tvätta eller hållas med vatten utomhus efter solned- gången, för det skulle vara så farligt.
Troll
De som kolade milor blev väckta genom att de fick höra sina namn nämnas och ropas, när någon fa- ra var å färde med deras milor. Jag har själv va- rit ute för detta då jag kolade i skogarna härup- pe. "Trôll" var det också vid milorna. De vakade på kolen och milorna. Om en satt milan över en väg som trollen färdades så gjorde hon aldrig an- nat än "slog". Det small som bösskott. Rätt som det var slog milan eld. Kolen blev inte bra, och det blev litet med kol ur milan.
Växter
Det fanns ett slags rönn, som växte i andra träd, som kallades för "flôgrönn". På den rönnen skulle inte något ont kunna bita. Mina föräldrar talade om, att det var en trollkäring som skulle trolla på en dräng som gick och plöjde. Hon tänkte att få oxarna att stanna. Men det gick inte, för han som plöjde var förstfödd och den ene oxen och så hade han rönnpinnar i plogen. Det kunde inte själva skam göra något vid sådant, sade hon. "Lebbesteck" var bra att ha mot ormar. De skydde den växten. "Fläder" kokades till the. "Röksôppen" blev en blind av.
Husdjurens sjukdomar
”Finnskôtt” var nära på hårt som sten. Det var som ett litet nyste. Det fanns allt möjligt ihopstuvat i det. När morbror min fick de slakta en kviga för att hon hade fått ”finnskôtt” i sig. Det hade gått innanför huden å i magen å satt sig. När di tog isär det så var det blodslamsor i det, hår, tagel å spikändar. Det var di som kunde trolla, som kasta ut tock i luften. Se’n for det på kreaturen. För det var dit de ville ha det. Di var avundsjuka på att en hade tur med kräken.
Trollboskap
Man fick en sådan underlig lammunge på V. Hungvik. Han var så kônstit stor. Hustrun på stället gick in till mor och sade: Kom skall ni få se på en underlig lamm- unge. Han är vanskapt. Han har inte mer än ett öga, och det sitter mitt i skallen. Det ena örat var som ett ”hönsöra”. Både lammungen och sön dog efter fjorton dagar. - ”Dä kvetter, sa mora, fö dä va styggt.” Sön hade va- rit ihop med trollens boskap.
Slåtter, skörd och tröskning
Jag mins inte att vi började någon viss dag. Det blev som det föll sig för året. Ibland kunde det dröja längre än van- ligt, för det berodde på våren och försommaren. Jag mins, att far inte var noga med att ta med strå och ax som fastnade i grindhål. Det kunde de få som behövde det, brukade han säga. Men på åkern var han noga med att varje strå kom med. Det var styggt, om det blev något efter. På herrgårdsgärdena gick fattigt folk och plockade ax. En trodde att det skulle vara någon hare i det sista en skar. Det var så brått innan en kom till slutet. Jag var aldrig med och såg någon hare. Det var sådant de skulle inbilla en. Men en skulle räkna ut så att en fick en stor nek på slutet, för var den stor så skulle det bli drygt i ladorna. Den neken kallades för "löktenek." Den gömdes, för det var inte bra om / någon främmande person fick se den. Om han hade on- da ögon så kunde "turen" gå ur neken och följa med honom. På julkvällen delades neken mellan kreaturen. Det var bara korna som fick av den. Tomten skulle ha de sista äpplena som satt på trä- det. Fick han inte dem, så blev det inga äpplen näs- ta år. Om trädet slutade att bära frukt, så var det någon som hade trollat på det. Det var missunsam- het. Grannarna "la skulla" på varandra att de kun- de trolla och förstöra allt möjligt.
Troll
"Trôlla" bodde i bergen. I sådana berg som det lät som inhåligt när en gick eller körde, bodde de. Det var så säkert, sade de gamla. Jag vet t.o.m. att jag varna- des när jag var barn, att springa eller gå hårt, om jag hörde att det var som ett tomt rum under mig. Det var "underjordiskt folk" som bodde där. De gamla vil- le väl inte precis säga troll, utan de sa "de underjor- diska". Sätterkuller hade varit med och hört när trollen for med boskapen om kvällen. Hunden var med och skällde. Och det sjöng i bjällan som mu- sik.
Trollkarlar och häxor
Mattes i Glavsnäs körde kol till Arvika. Så gick han in hos en käring efter vägen å köpte brännvin. När han betalade, så hade hon inte växel att ge tillbaka. Gör det- samma, sa' Mattes, du kommer snart tillbaka. Käringen måtte ge sig iväg mitt i natten i bara understubben. Han trollade så mycket, att han inte orkade vänta till på morgonen. Mattes hade en björn att vagga barnet. Han hade gjort så mycket vid björnen, så att han satt å vaggade som en människa. Mattes kallades för 'trollgôbben i Glavsnäs'.
Häxor och trollkarlar
Jan Bo i Bobråten räknades som en riktig trollgub- be. Min mor tjänade på ett ställe. Gumman där brände sig. Hon var till Jan Bo. Han kokade ihop en smörja som hon smörjde sig med. Innan hon fick den gick han bak- om väggen och mumlade över den. Inte fick hon tacka in- nan hon gick. Men såret läktes så fort. Brännvin bru- kade han läsa i, när han skulle bota. Så var han till kyr- kogården efter ben, som han trollade bort sjukdomar med. Bo tappade ut blod ur lillfingret och botade med.
Svartkonst
Om en ville ställa till ont för andra å få kreaturen deras sjuka, så skulle en ta benen av ett självdött krea- tur å gå och gräva ned i den gårdens gödselhög. Man viste att det skulle gå till så. Ett annat medel var att berömma kreaturen. "Finnskôt" kom ur luften. Troll- gubbar skickade sådant på kreaturen för att de skulle dö. "Skôte" kunde sätta sig vad som helst i djuret. Jag hörde talas om, att det fanns de, som kunde trolla det tillbaka och sätta det på den gubbe, som skickat ut det. Men det var före min tid.
skogsväsen.
Det var en som skulle ha varit sams med skogråa och gjort henne med barn. Hon fick flera ungar med den karlen. Till slut ville hon inte nöja sig med att bo i skogen utan hon ville bli med honom hem. Då blev han rädd. Så träffade han en käring som kunde trolla. Hon sade att han skulle fara till skogen en torsdag, så skulle han ta skogsrået och ungarna med i släden och låtsas fara hem. Han gjorde så, men när han kom en bit på vägen, så kom det en skock vargar. De hoppade upp i slä- den och tog ungarna. "Skogråa" sprang sin väg. Se- dan var han kvitt från henne.
Prosten Göransson och finntösen. Övrig klokskap.
Det berättas om en av patronerna på Hällsbäck, att han lejde en fåraherde från Finland. Denne hade en dotter, som kunde trolla. Prosten Göransson ville pröva, om det var sant och frågade, om hon kunde göra några trollkonster. 'Ja', sade hon, vad som helst. Då frågade han: 'Kan du stanna alla oxarna därnere på järdet'. Han hade knappt sagt ut sista ordet förr än all oxarna stannade, när som på ett par. Då Göransson frågade varför hon inte kunde stanna dem svarade hon: 'Det är frômse oxar och frômse karl och rön- speter i plogen, det kan inte ens den onde rå på'.