Transkriberad uppteckning

Jag mins inte att vi började någon viss dag. Det blev som det föll sig för året. Ibland kunde det dröja längre än van- ligt, för det berodde på våren och försommaren. Jag mins, att far inte var noga med att ta med strå och ax som fastnade i grindhål. Det kunde de få som behövde det, brukade han säga. Men på åkern var han noga med att varje strå kom med. Det var styggt, om det blev något efter. På herrgårdsgärdena gick fattigt folk och plockade ax. En trodde att det skulle vara någon hare i det sista en skar. Det var så brått innan en kom till slutet. Jag var aldrig med och såg någon hare. Det var sådant de skulle inbilla en. Men en skulle räkna ut så att en fick en stor nek på slutet, för var den stor så skulle det bli drygt i ladorna. Den neken kallades för "löktenek." Den gömdes, för det var inte bra om / någon främmande person fick se den. Om han hade on- da ögon så kunde "turen" gå ur neken och följa med honom. På julkvällen delades neken mellan kreaturen. Det var bara korna som fick av den. Tomten skulle ha de sista äpplena som satt på trä- det. Fick han inte dem, så blev det inga äpplen näs- ta år. Om trädet slutade att bära frukt, så var det någon som hade trollat på det. Det var missunsam- het. Grannarna "la skulla" på varandra att de kun- de trolla och förstöra allt möjligt.