Transkriberad uppteckning

”Finnskôtt” var nära på hårt som sten. Det var som ett litet nyste. Det fanns allt möjligt ihopstuvat i det. När morbror min fick de slakta en kviga för att hon hade fått ”finnskôtt” i sig. Det hade gått innanför huden å i magen å satt sig. När di tog isär det så var det blodslamsor i det, hår, tagel å spikändar. Det var di som kunde trolla, som kasta ut tock i luften. Se’n for det på kreaturen. För det var dit de ville ha det. Di var avundsjuka på att en hade tur med kräken.