Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå.
Skogsrå fanns här förr, men sen en annan kom till att växa upp var sådant ihjälslaget av åskan. Min far talade om, att han och ett par andra gick ut bittida en morgon och skulle åt skogen och skjuta. När de gick förbi en kulle, fick de se en gammal gum- ma, som satt och spann. Det var en skogsrå. - Annars var skogs- råa så arga på skytterna, för se de var rädda om fåglarna. Så det var många de förvillte, så de gick vilse.
Skogsväsen
Om någon sett en skogsrå gå genom skogen på en stig, fick den som sett skogsrån icke gå den stigen någon gång under de följande åtta dagarna, annars blev det dödsfall. En tjugotvåårig dräng vid namn Agust, såg år 1882 en skogsrå. Denna liknade först en mycket vacker flicka, men förvandlades sedan till en planka, som snurrade runt i luften som en kvarnvinge och försvann. Berättaren hade vistats i trakten vid denna tid.
Skogsväsen
"Skogsråa" kom springande och hade fullt med vargar omkring sig. Men hon var vär- re att springa än de, så hon hann att hop- pa upp i en lada. Vargarna ställde sig nedan- för och skrapa på väggen. ”Skogsråa” satte sig i gluggen och - med fötterna och skrek: ”tesse ta fot, tesse ta fot!” ”Ni kan gärna ta alltihop,”, skrek en karl som hade lagt sig att vila i ladan. Han knuffa ned henne i bac- ken. Då stäla sig vargarna sig över henne, så att hon blev vargmat.
Skogsrå
Skogsråa hade mor mi sett. Hon kom å hade en strumpa under ena armen å strumpespeter mellan händerna. Hon gjorde som hon skulle sticka. Efter henne kom en lång rad med kor. Hon hade en grön klänning på sej å skorna var av näver. Skogsråa hade römpe som räckte ned på backen. Men annars var hon som ett kvinnfolk. Mor blev rädd, så hon tog till att sjunga, men då började det sjunga på samma sätt väståt skogen.
Skogsväsen
Vargarna kom och jagade en skogsrå. Hon kut- ta ôpp i en glugg och satte sig. Hon sparkade med fötterna åt vargarna. För de stod nedanför å kraf- sa på väggen. Det var en, som låg i ladan och sov. Han vaknade och fick se denna, som satt i gluggen, och lekte med henne å skrek: "Tasse ta fot, tasse ta fot!" Han knuffade till henne så att hon föll ner till vargarna. Och så skrek han: "Tas- se, ta alltihop!" Så blev den skogsråa borta.
Skogsväsen
En vill inte gärna komma i möte med "gran- ôtte-Kari". Om en kom så att en fcik se hen- ne, så var det inte gott att hitta rätta vägen hem. Farmor hade sett henn, när hon valla- de korna. "Skogsråa" kan också med kor. Den gång- en höll farmor på att inte få sina kor med sig hem. "Skogsråa" lockade på sina kor. "Dä bäste va te å be te Gud, om en kom utför henne." " Å *** *** ha toge bort allt tocke nu för tia".
Skogsrå
Lars i Finserud låg i Finserudskogen å kôla. Han hade påhälsning av skogsråa många gånger. Hon knackade på kojdörren. En natt så kom hon och väckte honom. När han tittade ut genom kojdörren, så stod milan i ljusan låga. Skogsråa gick och släckte med ###.Hon hade en lång ### och den stack hon ner i vattengrytan, så spred hon vatten över milan. Lars bad henne, så vackert att hon skulle dra in släpet. Det gjorde hon, och så tackade han för, att hon hade var- rit uppmärksam mot honom.
Skogsväsen
Morfar påstod att han hade sett "skogsråa". Hon hade kropp som ett kvinnfolk men svans som en häst. Han mötte henne och hälsade, men hon häl- sade inte igen. När han vände sig om för att se så såg han att svansen hang långt bakefter henne. Det var en gång som vargen jagade "skogsråa". Hon sprang upp i en laglugg och där satte hon sig att sparka åt vargen med fötterna, så skrek hon: "tasse ta fot, tasse ta fot." Jag vet inte om det var drängen eller husbonden som låg i la- dan och sov middag. Emellertid så vaknade den- ne och fick se "skogsråa." Han gav henne en knuff i ryggen, så att hon föll ned på bac- ken och sade: "tasse, ta alltihop." En annan höll på att bränna en kolmila. Medan / han hölls vid milan kom "skogsråa" till honom å frågade vad han hette. Då svarade han att han hette själ. Så tog han en eldbrand och slog till hen- ne med, så att hon brände sig. Han blev av med henne. Men han hörde att hon skrek "själ brände mäj, själ brände mäj." När du själ ha bränt däj, så kan du så gott ha't, svarade det från skogen. Så var det en som stod och klöv ski till gärdesgård. Han svor, för det var segt virke att klyva. Då kom det ett fruntimmer fram till honom och bad att hon skulle få hjälpa till. Det skall du få svarade han så högg han yxan i stocken så att det blev en spric- ka. "Nu kan du sätta händerna i den sprickan sade han och hjälpa mig att bäna isär. Hon så gjorde. Men då hon hade fått dit händerna så tog han upp yxan och "skogsråa" blev stående vid stoc- ken. Då gick han därifrån. När "skogsråa" ville åt någon så skulle hon ha reda på namnet först. Om hon fick makt över karlfolk / så släppte hon dem inte, för hon ville ha friare hon som andra. Det var en "skogsrå" som hade narrat en kolare att göra "ongar" på sig. Det blev flera styc- ken innan han fick veta vem hon var. "Skogsråa" förtrollade bössan. Men om hon hade gjort det, skulle man ta en silverring, som hade varit begagnad som vigselring två gånger och ha den i bössan och skjuta ut den.
Skogsväsen
Vid arbetstorpsvägen fanns "skogsråa". Där hade många sett henne springa. Far brukade vara i skogen och kola. En gång så hade han milan vid ett styggt berg. Det var det bästa ställe han hade kolat på, sade han, för där fick han riktigt med kol och så behövde han aldrig ha bekymmer om milan. Blev det något fel, så väck- tes han. De som kunde ställa sig sams med "skogsråa," så hade de nytta av henne. Och det var hon som hjälpte far. Om de skulle vara sams med henne, så fick de inte tala om henne el. göra något arbete om kvällarna. "Skogsråa" var lik ett fruntimmer, men hon hade "rômpe".
Skogsväsen
De ha hört "skogsråa" sjunga. När Albin i Näs var pojk, så var han med i skogen å körde med en tjur. Det var nyfallen snö. Vid vägkanten fick han se ett spår efter en naken kvinnfolksfot. Gubbarna tittade på spåret, sen sa de tyst mellan sig, att det var "skogråa" som hade gått där. Å när de hade satt sig upp på slädarna, så fick de höra att det sjöng så grant i åsarna. Alla hörde det. Om de nämnde "skogsråa" i skogen, så kunde hon få makt med dem. Fick en se henne skulle man inte tala om det förrän dagen därpå.
Odens jakt.
Pelle Jägare var ute i skogen och jagade. Det hö- rde jag gamla tala om. Det var en gubbe som hade sett honom. Han kom och hade en skogsrå hängande över hästen. Han hade skjutit skogsrån.
Skogsväsen
"Gofars-Erik" i Fryksände hade åtagit sig kolning åt en bonde. Han rättade in en mila på västra sidan om Bars- ön. Hon var färdig att rösas och stubbas. På morgonen, när han kom för att göra det låg en halva åt vart hållet. Hon hade fallit precis mitt itu. Hon var inte satt på rät- ta platsen. Hon stod ivägen för "skogsråa", påstod gub- ben. Han fick flytta milan till en annan plats. Detta är en cirka 55 år sedan. Gubben berättade detta för mig. Och det gick inte att tala vid honom att hon kunde ha fallit utan "skogsråa". Nej, det var hon.
skogsväsen
Jag erinrar mig en person fran denna bygd, som brukade se skogsråa. Han såg henne många gånger hur hon sprang i skogs- kanten. Hon hade en svart hund med sig. Eljest hörde jag inte så ovanligt mycket talas om henne.