Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten var inte annat än en död unge, som de hade tagit liv av och gömt. Gasten skrek som en unge. Det var en som mötte gasten och fråga: "Vad vill du, mitt lille barn?" Då tala han om, att mor hans hade tagit liv av honom och stuckit honom under en tuva. Så bad han, att karlen skulle vara så snäll och frakta honom till kyrkogården. "Det skall jag göra i Jesu namn", svarade han, och sen blev gasten borta.
gastar.
"Gasten" var rent farlig. Han kunde ha bå- de sjukdom å ont med sig. Om en kom så att en stötte vid honom så fick en sjukdom som ingen kunde bota. Det skulle vara nå- got ont från de döda. Men jag hörde somli- ga skyllde för att det skulle vara kattugg- lan som var gasten. Hon var ful den också, för när hon skrek, så spådde hon lik. Det skulle bli gast av små barn som blev mör- dade å lagda så att de inte kom i kyrkogår- den. Men folk trodde allt att det fanns gas- tar på kyrkogården också.
Gasten
Barnet som modern dödat blir 'gast'. De for omkring å skrek där de hade blivit mördade. 'Gasten' det var barnets ande.
(Myling) Gastar
Det barn som blev mördat och utsatt, skul- le det bli en "gast" av, påstod de. Det hörde jag gamle tala på att gasten skrek där och där. Han höll till på samma ställe. Han flytta sig in- te från det ställe där det mördade barnet hade gömts. "Gasten" slutade inte att skrika förrän det blev röjt och uppdagat och benen blev frak- tade till kyrkan.
Gasten
"Gasten" skriker som ett spätt barn. Det var mycket tal om denna "gastskriking" förr i världen. En skulle rent vara rädd om kvällarna för denna. Det påstods att han skulle vara som en fågel. En gång stod vi några jäntor vid kyrkan. Det var en kväll. Då kom "gasten" alldeles över huvudet på oss och skrek. "I Guds namn" sade en av jäntorna, för hon blev rädd och menade att vi in- te hade något med honom att göra. Det skulle bero på barnamord att "gasten" var till. Nu kommer dessa "skrik- rane" igen, sades när "gasten" hördes.
Gastar
I min barndom var det ibland tal om "gasten". "Gasten" sades höra till sådana som drunknat. När någon hade drunknat, så fick en höra gas- ten skrika. Somliga gamla sade, att den som drunk- nade blev "gast" till dess att man fick reda på den dödes kropp och begravt den i kyrkogården. Somli- ga sade att "gasten" skrek, när han väntade att någon skulle drunkna. "Nu blir det allt snart någon olycka, för jag har hört gasten utåt sjön", kunde man få höra gammalt folk säga.
gastar.
"Gasten" var namnet på kattugglan. Men det var en annan "gast" som var farlig, för om en kom i vägen för den, så kunde en få bli stå- ende å bli sjuk. Han höll sig på ett och sam- ma ställe jämt. När ett barn blev mördat, så spökade det. Detta spöke kallades för "gast". Det var som när ett barn skriker. Och det blev ing- en fred, förrän dess tid skulle ha varit ute. Det var en bäck här väst efter landsvägen, som inte var fri för "gast". Han skrek om nätter- na, så folk blev rädda. Men nu har jag in- te hört folk tala om det på länge.
Gasten.
Om "gasten" kom ivägen för hästen så gick det inte att få fram hästen. Men då skulle en gå å se genom betslet, å då fick en syn på honom, så att han försvann. När ett barn blev av livet, så blev det "gast." "Gasten" höll till i den trakten som barnet blivit mördat. Det var all- deles som när ett barn skriker. Det var mest vid bäc- kar och på kullar i skogen som de fick höra "gas- ten". Om en kom i närheten av honom å inte hann att bedja i de tre namnen, så kunde en bli svårt sjuk.
Gastar (drake?)
"När gasten reste i luften så stod varmen tur râ- va på´n." Han var olycksbådande. När de hade hört eller sett "gasten" så skulle det snart bli dödsfall i närheten.
Gastar
Om en kvinna tog livet av ett okristnat barn, så blev det gast sedan. Han for omkring och skrek om nätterna. Det var en gubbe, som hette Göras Jan och bodde i Tämte. Han var ute en kväll och gasten for omkring honom och skrek, men så gick han förbi en korsväg, och där kunde inte gasten komma förbi, utan han stannade där och skrek. När Göras Jan var på hemväg, så var gasten kvar vid korsvägen, och sedan for han omkring gubben och skrek. Då frågade Göras Jan honom, vad i all världen han ville, som skrek så förtvivlat. "Jag vill ha namn", svarade han. "Ja, då får du väl heta Göras Jan som jag, det måtte väl duga", tyckte han, och då blev gasten tyst och han slapp ifrån honom sedan.
Myling
Det var en "gast" som skrek om en fick höra skrik om kvällen. För om det var någon som fick dö innan tiden hans var ute, så blev han "gast". Han kom inte bort förrän den stunden han skulle ha dött.
Gasten
Det var ett par gamla käringar som bodde i Åsunda torp som påstod att de hade hört ”gasten” på sjön en kväll som de rodde över från Gruvön. Det var alldeles som när en människa skriker och håller sig illa. De trodde att det var många som hade drunknat. Det troddes så att ”gasten” var ett spöke efter sådana som omkommit i sjön och inte hade flutit i land och blivit begravda. Det var många som hade hört ”gasten” utåt sjön om kvällar- na.
gastar.
Om någon hade avlivat ett litet barn, så blev det en "gast". På sådana ställen där spädbarnet grävts ned, förekom "gastar". Det skulle bli så när inte barnet blivit döpt eller fått vigd jord att ligga i. Gasten skrek som ett barn. Om man tog kniven å kastade över "gasten", så att en fick honom att stanna å kom till tals med honom, så att en fick reda på var han låg och vem hans mor var, så skulle han sluta att skrika sedan. Detta var nu ett tal efter de gamla.